INF-avtalet, det som skrevs under 1987 och som innebär ett förbud mot medeldistansrobotar med kärnvapen, har gått ut. Det är återigen fritt att ägna sig åt kapprustning. Vi som bor i Kristianstad, och än mer de boende i Stockholm, har känt sig fria från hot då Kaliningrads robotar inte når oss. Nu kan de utveckla robotar som bär kärnvapen till oss.
Klimatkrisen har en omfattning, hur stor den omfattningen är, är satt under debatt, men den är här, och i grunden handlar den om vårt sätt att hantera den naturliga miljön.
Ojämlikheten sprider sig, klyftorna ökar, och den sociala oron i samhället är på sina ställen så stor att liv skördas och barn går i skolor som misslyckas att ge dem vad som ankommer dem.
Religionerna börjar sprida sig som en farsot, och krav på lydnad av religiösa diktat ställs, vilket är ett hot mot tanke-, yttrande- och religionsfriheterna.
Unga flickor förnekas genom skamvåldet (det som kallas hedersvåld) den frihet pojkar och alla andra har, att få ha sexuella erfarenheter, att få älska den som deras hjärta säger.
I detta tillstånd, i denna hotfulla situation, ställer många politiker upp, företag tar en aktivistisk ställning, ja, t o m staten och universiteten, som borde vara fria från politiska uttryck, ställer aktivistiskt upp och demonstrerar. Men inte för världsfred. Inte för starkt miljöagerande, inte för jämlikhet, inte för de grundläggande demokratiska friheterna, inte för de förföljda flickorna.
Det som samlar dem alla är Pride, dvs rörelsen för sexuellt likaberättigande.
Varför har detta lyckats samla så många, och t o m förmått organisationer att överträda en barriär som borde vara omöjlig att överträda?
Det kan inte handla om omfattningen av problemet som rörelsen tar upp. Människor som hindras i samhället p g a fördomar mot sexuellt avvikande torde vara få. De är relativt få än de som riskerar sin hälsa och sitt liv i kärnvapenkapprustning och miljöhot, dvs alla. Det innebär inte att jag förringar utsattheten, utan blott att den utsattheten inte står i proportion till uppmärksamheten, relativt utsattheten för andra problem.
Det kan inte handla om ett hårt motstånd, som kräver omfattande mobilisering. Det är ju blott ett fåtal, religiösa och konservativa, som har problem med merparten av frågor kring sexuellt likaberättigande.
Den andra invändningen är dock den invändning som jag tror kan vara en delförklaring till Prides framgång. I ett så stark ideologiskt klimat som idag, där t o m staten ägnar sig åt ideologisering och aktivism, och när godhetsnormen är så omfattande, så är Pride en möjlighet att vara aktivist och att vara god, men utan att egentligen stöta sig med någon, i alla fall inte med någon med någon som helst betydande politisk eller ekonomisk makt.
Det paradoxala är att det inte var så länge sedan som en författare hävdade ideologiernas undergång. Tingsten gjorde det i Sverige i början på 60-talet. Fukuyama gjorde det i slutet på 80-talet. De dominerande värderingarna delades av de flesta och allt var blott praktisk politik, att mål och visioner och grundläggande syn på samhället i stort delades av alla, och blott metoder särskilde.
Men så är det ingalunda idag. Idag är det ju inte bara ideologi och värdering som skiljer människor. Idag har vi ju t o m uppfattningen att fakta kan vara olika, det som kallas fake news. Inte bara ideologi, som gör att man betonar olika fakta, utan t o m fakta är en viljeyttring, sprungen ur en värdering.
Man följer med den ideologiska vågen, men surfar på den som är minst av allt kontroversiell, som minst av allt kräver någon uppoffring. Som omfattas av så många, och som uppfattas av flertalet som en god värdering, dvs sexuellt likaberättigande. Vem vill inte stå på kärlekens sida?
Det som jag förundras över är statens och universitetens villighet att lämna sin apolitiska roll, och bli uttryck för ideologi och bli aktivistisk. Att högskolor skyltar med den politiska Prideflaggans färger är anmärkningsvärt och ett brytande av en norm som jag tror har gett universiteten ett starkt förtroende i samhället. Vi i akademin skall ju blott och enbart representera vetenskaplig kunskap, vilket utesluter värderingar, förutom de som är nödvändiga för vår verksamhet, tanke- och yttrandefrihet. (Visst, Myrdal har övertygande visat att nationalekonomin inte är värderingsfri, men att gå från hans kritik, till att gå i politiska demonstrationer är vägen lång, dum och vulgär)
Jag förundras över att staten har lämnat den norm som kanske är en norm som gett oss vårt starka välstånd, att staten är politiskt och religiöst oberoende, där det senare, skiljandet av staten och religionen var ett fundament som nu är övergett (t ex fick jag vid senaste överfärden från Danmark till Sverige visa min identitetshandling för en polis som uttryckte en religion genom att bära en religiös symbol).
Pride är inte ett uttryck för de goda krafternas seger över de onda. Det är ett uttryck för den ideologiska tiden, där produktiva och för demokratin effektiva barriärer eroderar.
Floden flyter i sin flodfåra. Under starkt vattentryck svämmar floden över och dränker sitt omland. När vattentrycket har minskat, drar sig floden tillbaka, kanske till sin ursprungliga fåra. Översvämningen har raserat hus och åkrar, men samtidigt har översvämningen inneburit att den omkringliggande jorden berikats med flodvattnets innehåll, t ex dess mineraler.
Min undran är om jorden har berikats, om dess berikning var värd kostnaden av förstörda hus och åkrar. Men jag undrar också om floden drog sig tillbaka till sin gamla fåra eller om den skapat en ny fåra, och om den är bättre eller sämre än den gamla.
Öllsjö den 4 augusti 2019
Klimatkrisen har en omfattning, hur stor den omfattningen är, är satt under debatt, men den är här, och i grunden handlar den om vårt sätt att hantera den naturliga miljön.
Ojämlikheten sprider sig, klyftorna ökar, och den sociala oron i samhället är på sina ställen så stor att liv skördas och barn går i skolor som misslyckas att ge dem vad som ankommer dem.
Religionerna börjar sprida sig som en farsot, och krav på lydnad av religiösa diktat ställs, vilket är ett hot mot tanke-, yttrande- och religionsfriheterna.
Unga flickor förnekas genom skamvåldet (det som kallas hedersvåld) den frihet pojkar och alla andra har, att få ha sexuella erfarenheter, att få älska den som deras hjärta säger.
I detta tillstånd, i denna hotfulla situation, ställer många politiker upp, företag tar en aktivistisk ställning, ja, t o m staten och universiteten, som borde vara fria från politiska uttryck, ställer aktivistiskt upp och demonstrerar. Men inte för världsfred. Inte för starkt miljöagerande, inte för jämlikhet, inte för de grundläggande demokratiska friheterna, inte för de förföljda flickorna.
Det som samlar dem alla är Pride, dvs rörelsen för sexuellt likaberättigande.
Varför har detta lyckats samla så många, och t o m förmått organisationer att överträda en barriär som borde vara omöjlig att överträda?
Det kan inte handla om omfattningen av problemet som rörelsen tar upp. Människor som hindras i samhället p g a fördomar mot sexuellt avvikande torde vara få. De är relativt få än de som riskerar sin hälsa och sitt liv i kärnvapenkapprustning och miljöhot, dvs alla. Det innebär inte att jag förringar utsattheten, utan blott att den utsattheten inte står i proportion till uppmärksamheten, relativt utsattheten för andra problem.
Det kan inte handla om ett hårt motstånd, som kräver omfattande mobilisering. Det är ju blott ett fåtal, religiösa och konservativa, som har problem med merparten av frågor kring sexuellt likaberättigande.
Den andra invändningen är dock den invändning som jag tror kan vara en delförklaring till Prides framgång. I ett så stark ideologiskt klimat som idag, där t o m staten ägnar sig åt ideologisering och aktivism, och när godhetsnormen är så omfattande, så är Pride en möjlighet att vara aktivist och att vara god, men utan att egentligen stöta sig med någon, i alla fall inte med någon med någon som helst betydande politisk eller ekonomisk makt.
Det paradoxala är att det inte var så länge sedan som en författare hävdade ideologiernas undergång. Tingsten gjorde det i Sverige i början på 60-talet. Fukuyama gjorde det i slutet på 80-talet. De dominerande värderingarna delades av de flesta och allt var blott praktisk politik, att mål och visioner och grundläggande syn på samhället i stort delades av alla, och blott metoder särskilde.
Men så är det ingalunda idag. Idag är det ju inte bara ideologi och värdering som skiljer människor. Idag har vi ju t o m uppfattningen att fakta kan vara olika, det som kallas fake news. Inte bara ideologi, som gör att man betonar olika fakta, utan t o m fakta är en viljeyttring, sprungen ur en värdering.
Man följer med den ideologiska vågen, men surfar på den som är minst av allt kontroversiell, som minst av allt kräver någon uppoffring. Som omfattas av så många, och som uppfattas av flertalet som en god värdering, dvs sexuellt likaberättigande. Vem vill inte stå på kärlekens sida?
Det som jag förundras över är statens och universitetens villighet att lämna sin apolitiska roll, och bli uttryck för ideologi och bli aktivistisk. Att högskolor skyltar med den politiska Prideflaggans färger är anmärkningsvärt och ett brytande av en norm som jag tror har gett universiteten ett starkt förtroende i samhället. Vi i akademin skall ju blott och enbart representera vetenskaplig kunskap, vilket utesluter värderingar, förutom de som är nödvändiga för vår verksamhet, tanke- och yttrandefrihet. (Visst, Myrdal har övertygande visat att nationalekonomin inte är värderingsfri, men att gå från hans kritik, till att gå i politiska demonstrationer är vägen lång, dum och vulgär)
Jag förundras över att staten har lämnat den norm som kanske är en norm som gett oss vårt starka välstånd, att staten är politiskt och religiöst oberoende, där det senare, skiljandet av staten och religionen var ett fundament som nu är övergett (t ex fick jag vid senaste överfärden från Danmark till Sverige visa min identitetshandling för en polis som uttryckte en religion genom att bära en religiös symbol).
Pride är inte ett uttryck för de goda krafternas seger över de onda. Det är ett uttryck för den ideologiska tiden, där produktiva och för demokratin effektiva barriärer eroderar.
Floden flyter i sin flodfåra. Under starkt vattentryck svämmar floden över och dränker sitt omland. När vattentrycket har minskat, drar sig floden tillbaka, kanske till sin ursprungliga fåra. Översvämningen har raserat hus och åkrar, men samtidigt har översvämningen inneburit att den omkringliggande jorden berikats med flodvattnets innehåll, t ex dess mineraler.
Min undran är om jorden har berikats, om dess berikning var värd kostnaden av förstörda hus och åkrar. Men jag undrar också om floden drog sig tillbaka till sin gamla fåra eller om den skapat en ny fåra, och om den är bättre eller sämre än den gamla.
Öllsjö den 4 augusti 2019
RSS-flöde
