Av de saker jag kan yppa här, framstår två som plausibla förklaringar till min glädje.
Jag har numer ett hus i mitt älskade Italien, där jag jämnt fördelar min tid mellan att fullgöra akademiskt arbete och trädgårdsarbete. Det lär finnas ett kinesiskt ordspråk som säger: ”Vill du bli lycklig en dag, skaffa dig en flaska vin. Vill du bli lycklig ett år, skaffa dig en kvinna. Vill du bli lycklig hela livet, skaffa dig en trädgård.” Om vi bortser från det patriarkala, heterosexuella i mellanledet, så är det onekligen så, att man gläds av en trädgård, där man ser hur livet, det obändiga, växer, där träden växer upp mot himlen, och växterna blommar och ger av sin prakt.
Men detta växande, denna prakt hos växterna, erfor jag också under mitt arbetsliv, när jag kunde skåda studenters, doktoranders och kollegors växt och blomning. Att se en studentgrupps glädje, när de, efter en termins stångande, diskuterande, med och mot mig som handledare, lyckats med att få ett gott betyg på sin uppsats, gav mig en oerhörd glädje.
Nej, min nyvunna glädje kan inte komma från växandet, ty det har jag alltid haft omkring mig, då som studenter, doktorander och kollegor, nu som växter och träd.
Det andra som inträffat i mitt liv är att jag numer inte är anställd, ja, inte ens har engagemang som inbegriper organisationen på ett universitet eller högskola. Då, när jag var anställd eller hade engagemang som inbegrep organisationen, hade jag strider och blev utsatt för angrepp, för det jag gjorde och den vision jag hade om organisationen. Detta gjorde att jag ägnade mycket tid åt prat och mail, och mitt huvud surrade kring striderna, och gjorde mig sömnlös.
På toppen tronar de tre värsta händelserna. Anmälan under 320 dagar för påstådd rasism på Linnéuniversitet. Ett korrektionssamtal från kursansvarig på Mittuniversitet, där jag ombads inte föra fram mina forskningsresultat om så kontroversiella saker som etnicitet och kön. Och slutligen, det mest magnifika, avskedet från professorstjänsten på Högskolan Kristianstad. Då gjorde det så ont, att svedan fortfarande finns kvar, men förhoppningsvis, snart bara som minne.
Jag tycker mig alltid ha levt min vision om akademi. Men sedan 2000-talets början har den visionen skapat fler och fler, och större och större konflikter med organisationen jag befunnit mig i, och därmed försämrat min själsliga hälsa och gjort mig mer irriterad, upptagen och arg. Ja, delvis glädjelös. När dörren stängts om föreläsningssalen, konferensrummet och arbetsrummet, och jag där befunnit mig med studenter, doktorander och nära kollegor, då har glädjen funnits.
Det är onekligen absurt att organisationer jag befunnit mig i, som skall finnas för att stödja mitt arbete, har gjort mitt arbete mer och mer glädjelöst. Det är onekligen absurt att när jag avslutat det arbetsliv som jag haft sedan 1983, i knappt 40 år, erfar jag glädje.
Det är som om förlusten av arbetslivets glädje, studenterna, doktoranderna och de nära kollegorna, uppvägs av vinsten i trädgårdens växande. Medan förlusten av organisationen blott och enbart är glädjefylld.
Den glädjen är emellertid helt egoistisk. Solidariskt får jag ett sting av skuld, ty till denna glädjelösa organisation har jag fört de som jag värderat och värderar så högt. Måtte de vara starkare och smartare än jag, på det att deras glädje inte påverkas av organisationen.
Den 29 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin