Jag stod bakom en äldre man, att döma av håret, invandrare, som försökte få ut en kölapp vid Polisens passavdelning. Han gjorde ett försök, men misslyckades. Han gjorde ytterligare ett försök, men misslyckades. När jag stod där och funderade om jag skulle ingripa, för att slippa stå och vänta på ytterligare misstag, vände han sig om, visade ett dokument om pass, där det stod ett långt nummer, och frågade, med invandrarens ordföljd: 'hur man gör'? Jag tog dokumentet, tryckte på knapparna och fick ut en kölapp. Jag pekade på en tavla med sex rader och nummer och bokstäver, och sade till honom att hans nummer skulle komma upp där. Han tittade en aning förvirrat på tavlan och tackade mig. Strax kom hans nummer upp. Jag klappade honom på axeln och sade att det var hans tur. Kom här, sade jag till honom, och gick till dörren som dolde passexpeditionen. Jag gick in. Han följde efter. Jag pekade på båset som hade hans nummer. Han vände sig om, lyfte högerhanden till hälsning och tack, och gav mig ett stort lättat leende.
När jag 10 minuter senare hade fått mitt internationella ID-kort, gick jag mot ytterdörren. Jag såg att två män närmade sig dörren från utsidan. Mörkhåriga, satta, med aningen orakat ansikte som skulle ha skrämt mig i en mörk gränd. Jag snabbade på mina steg, öppnade dörren och höll upp den för de två. Den första mannen vände sig mot mig, log stort och sade tack, innan han passerade genom dörren.
10 minuter senare satt jag i bilen, hade precis passerat en rondell och hade stannat för en kvinna, som inte hade hunnit till refugen på mitten av vägen. Hon gick med näsan i telefonen och textade uppenbart ett oerhört viktigt meddelande och gick därför sakta. Mitt huvud surrade av irritation. Man skyndar sig på och håller inte på med sitt eget, sin telefon, när någon annan gör något vänligt, tänkte jag. När hon tog steget ut från refugen, i min vägbana, slutade hon texta, höjde hon sitt huvud, vände sig mot mig, fångade min blick, höjde handen till en hälsning, till ett tack, och fyrade av ett leende som blåste bort min irritation och gjorde mig varm i hela kroppen.
Tiden av mitt oerhört värdefulla liv jag lade på vänlighet och hjälpsamhet mot dessa människor var kanske en minut för den förste, 5 sekunder på de andra två, totalt en minut och 10 sekunder förbrukade. Det var kostnaden i samhället för min vänlighet.
Intäkterna av min vänlighet var att en fick möjligheten att komma till luckan, två fick en öppen dörr och en fick fri passage på en väg. Och jag fick tre leenden, som dröjde sig kvar under hela dagen.
Vinst är intäkter minus kostnader. För oss fem personer som var inblandade i min vänlighet blev resultatet totalt sett en vinst för oss alla.
Vänlighet, hjälpsamhet, leende och höjda händer till tack är profitabla handlingar som ger ett generöst och leende samhälle med människor som går med varma kroppar. Trots att det just då var minus fem grader ute.
Den 2 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin