Så, låt mig hålla en definitionsexercis, för att klargöra vad orden betyder. Eller borde betyda.
Fascism är svårt att exakt definiera. I boken av Kevin Passmore ’Vad är fascism’, ges en rik beskrivning på de som själv kallade sig fascister och de som kallats fascister. Där listas en del kännetecken, som var och en för sig inte innebär fascism, men som i stigande grad innebär fascism. Han listar t ex nationalism, karismatiskt ledarskap, diktatur, totalitär ideologi, rasism, antisemitism, våld eller hot om våld, antikapitalism, antiliberalism. Fascismen kommer ursprungligen från Italien, där den t ex inte innehöll ett övermått av antisemitism. Således är t ex antisemitism inte tillräckligt för att benämna någon som fascist. Några kategorier är dock nödvändiga för att uttrycket fascism skall kunna användas eftersom det är så starka karaktärsdrag i fascismen. I första hand, vill jag hävda, rymmer fascismen våld eller hot om våld. Fascisterna i Italien, nazisterna i Tyskland och kommunisterna i Ryssland, använde våldet som medel. Fascismen har en totalitär ideologi och är därför inte trovärdigt demokratiskt. Dessa tre drag passar in på nazism, kommunism, men även islam och den forna kristna kyrkan. De dragen passar däremot inte alls in på t ex Sverigedemokraterna, som förvisso är nationalister, men är trovärdigt demokratiska och deltar i debatter utan våldsutövande eller hot om våld. Så, för att använda fascism bör våldet eller hotet om våld, totalitär ideologi och avsaknad av trovärdig demokrati föreligga.
Innan jag går in på antisemitism och islamofobi, måste jag klargöra termerna hat, fobi och kritik.
Hat är en term som borde reserveras för ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande. Fobi är nära hatet, genom att vara irrationellt och känslomässigt, men det är inte ett avståndstagande, utan en rädsla. Kritik innebär ett avståndstagande baserat på rationella kriterier och rationell analys.
Antisemitism är en märklig term, ty den rymmer egentligen enbart judehat, trots att den inte har jude utan semit i sitt ord. Judar är ju blott en av de grupper som brukar räknas in i de semitiska folken. Även araber är semiter, varför antisemitiska muslimska araber är en motsägelse. Därför borde vi inte använda uttrycket antisemitism, utan ange klart och tydligt vad det rör sig om, ett hat mot folkgruppen judar, dvs judehat.
Judehat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande som människor som tillhör folkgruppen judar.
Judefobi är en irrationell rädsla för någon som tillhör folkgruppen judar.
Judekritik innebär ett rationellt baserat avståndstagande från folkgruppen judar, baserat på en explicit analys.
Människan juden måste skiljas från religionen judendom. Man kan vara judisk ateist, dvs vända ryggen till den religion som ytterst definierar folkgruppen judar.
Judendomhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot religionen judendom. Det riktar sig således inte mot judar utan mot en ideologisk föreställning, religionen judendom. .
Judendomofobi riktar sig inte heller mot judar, utan är en irrationell rädsla för religionen judendom.
Judendomkritik är en rationell kritik av religionen judendom, byggd på en initierad, kunskapsmättad analys. Jag tillhör denna kategori eftersom jag tycker mig kunna visa att judendomen är en av mänsklighetens mest tragiska innovationer.
Exakt samma distinktioner måste göras när man tar upp islam och de människor som finns i eller omkring islam, muslimer.
Muslimhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot de som anges som muslimer.
Muslimofobi är en irrationell rädsla för muslimer.
Muslimkritik är ett rationellt grundat avståndstagande från muslimer. Här finns jag med min kritik av muslimers intolerans och krav på positiv diskriminering, vilket har sin grund i deras ideologiska föreställning, islam.
Islamhat är ett oresonligt och känslomässigt avståndstagande gentemot religionen islam. Det rör således inte utövarna av islam.
Islamofobi, den idag så vanliga termen, borde blott avse en irrationell rädsla för religionen islam.
Islamkritik är den rationella kritiken som genom initierad analys kan riktas mot religionen islam. Här finns jag, med liknande kritik som jag riktar mot judendomen, dock med tillägget att för närvarande är islam det största hotet från dessa tragiska innovationer.
Med dessa preciseringar kan man se att pratet om islamofobi kanske blott delvis avser islamofobi, men i det uttrycket brukar också samlas islamkritik, islamhat, och alla varianter av muslimhat, -fobi och -kritik. Det innebär att termen islamofobi är så omfattande och därmed blir oprecis, att den ter sig meningslös.
Men sannolikt är det just det oprecisa i termerna, och därmed det poänglösa användandet av uttrycken fascism, antisemitism, islamofobi, som är själva poängen med dem. De används inte för att klargöra argument i rationella diskussioner. Deras funktion är inte klargörande, utan för att svärta ner. Där är fördömelser, riktade mot en person eller grupp. De är ord som egentligen saknar annat innehåll är att de bär en värdering av svart skam. Orden är breda penslar som målar en person svart av skam. De är inte till för att berika en diskussion, utan för att avsluta en diskussion genom att skambelägga.
Med den insikten anser jag att de som använder uttrycken på dessa sätt, själva svärtar ner sig och blottlägger sig själva som tomma retoriker. När någon kallar mig islamofob, känner jag ingen skam, det som ju är avsikten med uttrycket, men jag ser den andre som nedsvärtad av skam genom sitt tomma retoriska uttryck.
Kanske är därför min begreppsexercis meningslös, ty orden fascism, antisemitism och imslamofob avser aldrig att göra det som begrepp är gjorda för att göra, för att klargöra, för att beskriva, för att utveckla en förståelse, för att vara medel i ett intersubjektiv utbyte. De är blott ord tomma på annat än irrationell, känslomässig fördömelse. Därför hävdar jag att de som använder dem på ett oprecist sätt är antingen hatare eller fobiker, helt enligt min begreppsvärld angiven ovan.
Den 6 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin