Nazisterna bestämde sig slutligen för att förinta judarna som ras genom att mörda varje jude de kunde få tag på. Boskapsvagnar fylldes med judar, skickades till förintelseläger, där judarna gasades ihjäl.
Nazisterna misslyckades. Judar överlevde, väst skapade slagordet ’Vi skall aldrig glömma’ och det forna Israel återupprättades på en markbit enligt FN:s rekommendation och staten Israel utropades den 14 maj 1948. Många icke-judar, som bodde på det området som blev Israel fick flytta alternativt fördrevs. Dagen efter, den 15:e maj, attackerade arabiska stater Israel. 1948 års arabisk-israeliska krig följdes sedan av sexdagarskriget 1967. Israel har sedan dess blivit attackerat, speciellt med raketattacker från Gazaremsan, som de erövrade men sedan gav tillbaka. Israel ockuperar idag Östra Jerusalem och Golanhöjderna och håller långsamt på att ockupera Västbanken genom sin bosättarpolitik.
Vid Irans anfall mot Israel den 14 april förstördes bortåt 300 projektiler genom en kombination av Israels luftförsvar (Iron dom, Davids slunga, Arrow 2 och Arrow 3) och UK:s och USA:s stridskrafter i luften och på fartyg, samtidigt som befolkningen gömde sig i det väl utbyggda systemet av skyddsrum. Israel är en stat med väl utbyggt och aktivt försvar, som reagerar sekundsnabbt vid angrepp.
Israel har inte glömt.
Grunden till konflikten är två. Palestinier fick flytta och fördrevs vid Israels bildande. Tidigare hade judiska bosättare köpt upp mark. Fördrivningen är en tagg hos de som solidariserar sig med palestinierna. Solidariteten i det området rör sig inte utifrån grundläggande ursprung, eftersom både judar och araber är semiter, utan utifrån den arabiska etniciteten, då palestinier och de arabiska länderna identifierar sig som araber.
Till detta kommer en betydande identitet utifrån den islamisering som skedde i området efter muslimernas våldsamma erövring av Jerusalem år 638. Islam har en ambivalent hållning relativt Bokens folk, dvs judarna, men i allmänhet, och idag påeldat av Palestinakonflikten, bär islam på en antisemitism. Den var markant närvarande den 7:e oktober 2023 då en muslimsk-palestinsk organisation, Hammas, som regerar på Gaza, invaderade Israel och mördade minst 1200 civila och militärer, våldtog och kidnappade. Soldaterna ropade inte hyllningsord till ett självständigt Palestina, utan till deras gud, Allahu Akbar.
Israels vildsinta försvarskrig, som sker genom att attackera allt på Gaza, med mycket stora civila förluster, trots löften om att skydda de civila, t ex genom att föranmäla angrepp, har möts med mycket stora protester från västvärlden, först de invandrade araberna/muslimerna och den radikala vänstern, men nu, alltmer från mindre radikala grupper.
Vi har alla sett bilderna från 40-talet, där judarna, till synes lydigt, följer soldaternas anvisning och går eller springer mot sin död. Dagens grymma Gazakrig kan ses mot bakgrund av judarnas tidigare lydiga gång eller språng mot sin död. Idag är de inte lydiga. De vänder de sig mot dem som pekar med sina vapen, och har blivit en likartat förgörande kraft som de tidigare nazisterna. Israel vill förinta Hammas militära kraft. Inte palestinierna, inte muslimerna, inte araberna, men den muslimsk-palestinska militära kraften i Hammas.
Deras agerande påminner på ett sätt om de allierades oerhörda terrorbombning mot civila mål i Tyskland under Andra Världskriget, i avsikt att bryta tyskarnas motstånd och få till en ovillkorad, total kapitulation.
Jag kan förstå Israels agerande utifrån bilden av den lydigt springande juden på väg till sin död. Jag kan förstå den jude som tänker att vi aldrig mer skall springa mot vår död, utan vi skall försvara oss mot dem som vill vår död, ja, kanske t o m skall juden springa mot dem som vill judens död. Jag kan förstå deras Gazakrig som ”Vi skall aldrig glömma”.
Det finns en oerhört stark kritik mot Israels Gazakrig. Det finns stora demonstrationer och en stark opinionsstorm mot Gazakriget. Man tenderar kräva vapenvila och frisläppande av de kidnappade. Däremot kräver man inte Hammas ovillkorliga kapitulation. Man kräver inte ens att Hammas avväpnas, det som är det stora hotet mot Israel och som är Israels mål med kriget.
Jag undrar, mot bakgrund av vad jag skrivit ovan, på vilket sätt är kritikerna, demonstranterna och opinionen mot Israels Gazakrig stolta bärare av vårt gemensamma mantra ”Vi skall aldrig glömma”?
Vad är det som de minns när de protesterar mot Israels Gazakrig. Vad är det som de minns när de kräver vapenvila och gisslans släppande, men inte avväpning av det antisemitiska Hammas, som, likt nazisterna, vill förinta Israel?
Den 22 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Nazisterna misslyckades. Judar överlevde, väst skapade slagordet ’Vi skall aldrig glömma’ och det forna Israel återupprättades på en markbit enligt FN:s rekommendation och staten Israel utropades den 14 maj 1948. Många icke-judar, som bodde på det området som blev Israel fick flytta alternativt fördrevs. Dagen efter, den 15:e maj, attackerade arabiska stater Israel. 1948 års arabisk-israeliska krig följdes sedan av sexdagarskriget 1967. Israel har sedan dess blivit attackerat, speciellt med raketattacker från Gazaremsan, som de erövrade men sedan gav tillbaka. Israel ockuperar idag Östra Jerusalem och Golanhöjderna och håller långsamt på att ockupera Västbanken genom sin bosättarpolitik.
Vid Irans anfall mot Israel den 14 april förstördes bortåt 300 projektiler genom en kombination av Israels luftförsvar (Iron dom, Davids slunga, Arrow 2 och Arrow 3) och UK:s och USA:s stridskrafter i luften och på fartyg, samtidigt som befolkningen gömde sig i det väl utbyggda systemet av skyddsrum. Israel är en stat med väl utbyggt och aktivt försvar, som reagerar sekundsnabbt vid angrepp.
Israel har inte glömt.
Grunden till konflikten är två. Palestinier fick flytta och fördrevs vid Israels bildande. Tidigare hade judiska bosättare köpt upp mark. Fördrivningen är en tagg hos de som solidariserar sig med palestinierna. Solidariteten i det området rör sig inte utifrån grundläggande ursprung, eftersom både judar och araber är semiter, utan utifrån den arabiska etniciteten, då palestinier och de arabiska länderna identifierar sig som araber.
Till detta kommer en betydande identitet utifrån den islamisering som skedde i området efter muslimernas våldsamma erövring av Jerusalem år 638. Islam har en ambivalent hållning relativt Bokens folk, dvs judarna, men i allmänhet, och idag påeldat av Palestinakonflikten, bär islam på en antisemitism. Den var markant närvarande den 7:e oktober 2023 då en muslimsk-palestinsk organisation, Hammas, som regerar på Gaza, invaderade Israel och mördade minst 1200 civila och militärer, våldtog och kidnappade. Soldaterna ropade inte hyllningsord till ett självständigt Palestina, utan till deras gud, Allahu Akbar.
Israels vildsinta försvarskrig, som sker genom att attackera allt på Gaza, med mycket stora civila förluster, trots löften om att skydda de civila, t ex genom att föranmäla angrepp, har möts med mycket stora protester från västvärlden, först de invandrade araberna/muslimerna och den radikala vänstern, men nu, alltmer från mindre radikala grupper.
Vi har alla sett bilderna från 40-talet, där judarna, till synes lydigt, följer soldaternas anvisning och går eller springer mot sin död. Dagens grymma Gazakrig kan ses mot bakgrund av judarnas tidigare lydiga gång eller språng mot sin död. Idag är de inte lydiga. De vänder de sig mot dem som pekar med sina vapen, och har blivit en likartat förgörande kraft som de tidigare nazisterna. Israel vill förinta Hammas militära kraft. Inte palestinierna, inte muslimerna, inte araberna, men den muslimsk-palestinska militära kraften i Hammas.
Deras agerande påminner på ett sätt om de allierades oerhörda terrorbombning mot civila mål i Tyskland under Andra Världskriget, i avsikt att bryta tyskarnas motstånd och få till en ovillkorad, total kapitulation.
Jag kan förstå Israels agerande utifrån bilden av den lydigt springande juden på väg till sin död. Jag kan förstå den jude som tänker att vi aldrig mer skall springa mot vår död, utan vi skall försvara oss mot dem som vill vår död, ja, kanske t o m skall juden springa mot dem som vill judens död. Jag kan förstå deras Gazakrig som ”Vi skall aldrig glömma”.
Det finns en oerhört stark kritik mot Israels Gazakrig. Det finns stora demonstrationer och en stark opinionsstorm mot Gazakriget. Man tenderar kräva vapenvila och frisläppande av de kidnappade. Däremot kräver man inte Hammas ovillkorliga kapitulation. Man kräver inte ens att Hammas avväpnas, det som är det stora hotet mot Israel och som är Israels mål med kriget.
Jag undrar, mot bakgrund av vad jag skrivit ovan, på vilket sätt är kritikerna, demonstranterna och opinionen mot Israels Gazakrig stolta bärare av vårt gemensamma mantra ”Vi skall aldrig glömma”?
Vad är det som de minns när de protesterar mot Israels Gazakrig. Vad är det som de minns när de kräver vapenvila och gisslans släppande, men inte avväpning av det antisemitiska Hammas, som, likt nazisterna, vill förinta Israel?
Den 22 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
