Somliga universitet kämpar med att vara acceptabla som akademiska institutioner. De som tror sig vara acceptabla söker ackreditering. De som är förbi ackrediteringens kvalité är de universitet som själva anser, men mången annan anser också, att de är universitet i framkant.
Framkant innebär att universitetet, främst dess forskning, är så högkvalitativt att forskningen befinner sig i det främst ledet. Det är de universitet som har forskare som publicerar i de främsta, mest citerade journalerna. Som har forskare som är de mest citerade i världen, vars personal bjuds in till evenemang i hela världen. När en sådan forskare kommer in på en konferens’ social hour, flockas människor kring forskaren. När forskaren presenterar på konferensen, räcker stolarna inte till.
Det är ett tecken på ett universitet i framkant.
Men det finns ett universitet som vågar vara annorlunda. Det accepterar den linje av prestation som börjar till vänster med universitet som är i underkant, vars betydelse endast är som avskräckande exempel. Som därefter fortsätter med universitetet som granskar sig själv, om de skall våga söka ackreditering. Därefter de som har ackreditering. Slutligen, de som får hur många ackrediteringar som helst, eftersom de är skalans högra ytterpunkt, de universitet som är i framkant.
Men det universitet jag här skriver om, säger istället att det har än högre ambition. Det skall inte blott nöja sig med att vara i framkant. Det skall vara förbi framkanten. Det skall vara i den framtid som ännu inte kan skönjas. Det är framtidens universitet.
Det utmärker sig av att göra det alla andra gör. För att visa sin forskning publicerar det och deltar på konferenser. Men det har stränga krav på prestation.
Detta universitet anser, med rätta, att publikation i de för dagen renommerade journalerna, innebär att man ligger rätt i tiden, att man är i framkant. Höga citeringar av forskarnas verk är detsamma, det visar att man är rätt i tiden, att man ligger i framkant. Men det innebär att man är väl anpassad till dagens krav. Att man är allmängiltiga. Ja, höga citeringar visar ju just att man är allmän. Alla känner till dem.
Detsamma gäller konferenserna, där de vanliga forskarna flockas kring de allmängiltiga forskarna, och fyller salen där den allmängiltiga forskningen presenteras. Så ser framkanten ut.
Därför har det universitet jag här skriver om insett vad som krävs för att se till att man ligger förbi framkanten. De har infört ett hårt pansarglastak. Är någon forskare på väg igenom pansarglastaket, t ex genom att ha en publikation som riskerar att få sin 50:e citering, kallas forskaren till dekanen för tillrättavisning, ty på det universitetet ligger man förbi framkanten och inte i den allmänna framkanten.
Denna strategi innebär att forskarna förvisso söker publicering, men i så obskyra journaler som möjligt. Men än mer söker man publikation i böcker och bokkapitel på så litet språk som möjligt, eller på förlag som har en mycket lokal spridning. Då kommer deras forskning ut, men försäkras om att inte bli allmängiltig. Då kan den upptäckas, men långt efter att dagens allmänna forskning, den citerade, är bortglömd.
Förvisso kan de skicka till de välrenommerade journalerna, men skulle de riskera att bli publicerade, visar det att de inte är förbi framkanten. Får de däremot avslag, speciellt med argument att bidraget är svårt att skönja eller att förstå, då är det ett tecken på att man är förbi framkanten. En sådan bedömning tar man till Dekanen, och mottar sitt beröm.
När det gäller konferensdeltagande är instruktionen utifrån strategin att ligga förbi framkanten mycket tydlig. Befinner de sig i ett runt rum, skall de som är framgångsrika enligt detta universitets strategi lyckas hitta hörnet där de kan gömma sig och undgå upptäckt av dagens allmänna forskare. En presentation hålls i rum där antalet deltagare inte får överstiga 10 personer. Blir det fler, då riskerar man återigen ett korrigeringssamtal med Dekanen.
Medan dagens mästare upptäcks idag, upptäcks morgondagens mästare först imorgon. Framgång är därför något som uppstår i morgon, inte idag. Universitetet som befinner sig förbi framkanten har därför en reproduktion av van Goghs självporträtt från 1888 i sin universitetsaula.
Den X
Sven-Olof Collin
Framkant innebär att universitetet, främst dess forskning, är så högkvalitativt att forskningen befinner sig i det främst ledet. Det är de universitet som har forskare som publicerar i de främsta, mest citerade journalerna. Som har forskare som är de mest citerade i världen, vars personal bjuds in till evenemang i hela världen. När en sådan forskare kommer in på en konferens’ social hour, flockas människor kring forskaren. När forskaren presenterar på konferensen, räcker stolarna inte till.
Det är ett tecken på ett universitet i framkant.
Men det finns ett universitet som vågar vara annorlunda. Det accepterar den linje av prestation som börjar till vänster med universitet som är i underkant, vars betydelse endast är som avskräckande exempel. Som därefter fortsätter med universitetet som granskar sig själv, om de skall våga söka ackreditering. Därefter de som har ackreditering. Slutligen, de som får hur många ackrediteringar som helst, eftersom de är skalans högra ytterpunkt, de universitet som är i framkant.
Men det universitet jag här skriver om, säger istället att det har än högre ambition. Det skall inte blott nöja sig med att vara i framkant. Det skall vara förbi framkanten. Det skall vara i den framtid som ännu inte kan skönjas. Det är framtidens universitet.
Det utmärker sig av att göra det alla andra gör. För att visa sin forskning publicerar det och deltar på konferenser. Men det har stränga krav på prestation.
Detta universitet anser, med rätta, att publikation i de för dagen renommerade journalerna, innebär att man ligger rätt i tiden, att man är i framkant. Höga citeringar av forskarnas verk är detsamma, det visar att man är rätt i tiden, att man ligger i framkant. Men det innebär att man är väl anpassad till dagens krav. Att man är allmängiltiga. Ja, höga citeringar visar ju just att man är allmän. Alla känner till dem.
Detsamma gäller konferenserna, där de vanliga forskarna flockas kring de allmängiltiga forskarna, och fyller salen där den allmängiltiga forskningen presenteras. Så ser framkanten ut.
Därför har det universitet jag här skriver om insett vad som krävs för att se till att man ligger förbi framkanten. De har infört ett hårt pansarglastak. Är någon forskare på väg igenom pansarglastaket, t ex genom att ha en publikation som riskerar att få sin 50:e citering, kallas forskaren till dekanen för tillrättavisning, ty på det universitetet ligger man förbi framkanten och inte i den allmänna framkanten.
Denna strategi innebär att forskarna förvisso söker publicering, men i så obskyra journaler som möjligt. Men än mer söker man publikation i böcker och bokkapitel på så litet språk som möjligt, eller på förlag som har en mycket lokal spridning. Då kommer deras forskning ut, men försäkras om att inte bli allmängiltig. Då kan den upptäckas, men långt efter att dagens allmänna forskning, den citerade, är bortglömd.
Förvisso kan de skicka till de välrenommerade journalerna, men skulle de riskera att bli publicerade, visar det att de inte är förbi framkanten. Får de däremot avslag, speciellt med argument att bidraget är svårt att skönja eller att förstå, då är det ett tecken på att man är förbi framkanten. En sådan bedömning tar man till Dekanen, och mottar sitt beröm.
När det gäller konferensdeltagande är instruktionen utifrån strategin att ligga förbi framkanten mycket tydlig. Befinner de sig i ett runt rum, skall de som är framgångsrika enligt detta universitets strategi lyckas hitta hörnet där de kan gömma sig och undgå upptäckt av dagens allmänna forskare. En presentation hålls i rum där antalet deltagare inte får överstiga 10 personer. Blir det fler, då riskerar man återigen ett korrigeringssamtal med Dekanen.
Medan dagens mästare upptäcks idag, upptäcks morgondagens mästare först imorgon. Framgång är därför något som uppstår i morgon, inte idag. Universitetet som befinner sig förbi framkanten har därför en reproduktion av van Goghs självporträtt från 1888 i sin universitetsaula.
Den X
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
