Vi vet inte varför de angrep universitetet. Andra angrepp har gjorts mot andra läroanstalter i Kabul, varför en rimlig misstanke kan vara att angreppet rör verksamheten på universitetet, att skapa och förmedla kunskap.
I Sverige har det varit tyst kring angreppet. Det kan förvisso bero på att det exakt samtidigt skedde ett terroristangrepp i Wien, vilket är en stad som ligger oss närmre, samtidigt som terror i Kabul är så vanligt att varje enskilt angrepp i Kabul inte har så stort nyhetsvärde.
Jag surfade in på ett antal svenska universitets och högskolors hemsidor. Jag inspekterade hemsidan för det universitet som idag är mig mest närliggande, Linnéuniversitetet. De som annonserar på hemsidan när det är Pride-demonstration i närheten och att de deltar, ty de står minsann upp för ’lika värde’. Nu finns inget på deras hemsida om attentatet i Kabul. Inget som visar, ja, inte ens antyder att man har internationell solidaritet mellan akademier som en grundläggande sten i sin värdegrund.
Inget universitet, ingen högskola, som jag besökte via deras hemsida, uttryckte sin solidaritet med universitetet i Kabul. Inget! Ingen!
Kamporden: Internationell solidaritet, akademikernas kampenhet! Hördes inte, kunde inte läsas, ja inte ens erfaras, inte ens på något indirekt sätt.
Sålunda definieras aktivism. De svenska universiteten och högskolorna har i ökad utsträckning blivit politiskt aktiva. De riktar sin aktivism mot jämställdhet, sexuellt likaberättigande, hållbarhet, och liknande politiska frågor. De riktar INTE sin aktivism mot det som är deras kärnverksamhet, vetenskaplig kunskap, kritiskt tänkande, tanke- och yttrandefrihet, eller som Kabul-fallet, internationell solidaritet med sina likar, andra universitet.
Fallet med boken Genusdoktrinen visar detta i all sin tydlighet. Boken är skriven av en akademiker och en journalist. De som berörs direkt av boken har valt att tiga helt i debatten. Akademikerns fria öppna samtal och debatt, vänder de ryggen till. Så agerar aktivisterna.
Aktivismen, som således riktar sig enbart mot politiska frågor, och inte mot akademiska värden, utgör ett hot mot universiteten. Ty de aktivistiska universiteten driver politik och inte kunskap, vilket gör att de naturligen tappar i legitimitet som den fria tankens och den vetenskapliga kunskapens bastion. Samtidigt försvarar de inte universitetens grundvärden, som idag, genom att tiga om angreppet i Kabul.
De står inte upp för det som borde vara deras grundvärden, samtidigt som de aktivt eroderar omgivningens tro på dem genom att bli politiska organisationer. De har blivit Timbro-universitet.
Den 10 november 2020
Sven-Olof Collin