Jag gick in på bensinmacken i Tyskland för att erlägga mina 72 Euro för bensinen. Jag håller fram mitt italienska debitkort vid en maskin. Den ber mig omedelbart om min kod. Jag knappar in den fem-siffriga koden. En sekund senare skriver en maskin hos kassören ut en halvmeter-långt kvitto. Innan jag gått ut ur den lilla butiken, dvs kanske 15 sekunder senare, plingar min telefon till och meddelar att 72 Euro dragits från mitt konto min italienska bank.
Minns du hur det var i kortets barndomstid? Kassören suckade när man lämnade fram kortet. Det drogs fram en sorts låda, där kortet och en blankett lades, där blanketten bestod av minst tre papper, med blått kopieringspapper mellan bladen. En sorts mekanism drogs över blanketten så att kortets uppstickande siffror och namn trycktes in på blanketterna. Därefter skrev kassören in en del data, och du fick underteckna blanketten, kanske med uppvisande av legitimation. Hur lång tid det sedan tog för att summan drogs från kontot minns jag inte, men kanske det förlöpte en vecka innan betalningen belastade kontot.
Det är teknisk utveckling till tveklöst gagn för brukarna, både köpare och säljare, där säljaren får lägre tid per transaktion, högre säkerhet i transaktionerna och korta kredittider.
Motsatsen, dvs teknisk utveckling som inte är till gagn för brukarna, finns emellertid också. På högskolorna infördes en ny sk Ladokrutin, som innebar att den stansning av tentors resultat, som tidigare hade utförts av professionella, erfarna sekreterare, överfördes till betydligt högre avlönade, men för stansning oerfarna lektorer, som borde använda sin arbetstid till sin arbetsuppgift, forskning och utbildning. Det var och är en förändring som reducerar högskolans effektivitet.
En annan förändring som reducerar teknikens gagn är Stockholms Lokaltrafiks nya kort. Man har förbättrat möjligheten att betala genom att man kan kontaktlöst, sk blippande, betala inte bara med SL:s eget kort, utan även med bankkort. Dock har det visat sig att SL:s maskiner, när de känner av de olika korten, i första hand tar betalning från bankkortet. Det är till förfång för den som lagt ut pengar på ett månadskort, som således inte belastas, men som är betalt. En resenär med SL:s kort och bankkort i samma plånbok, som räcker fram plånboken för blippandet, får därvid finna sig i att ha betalt resan två gånger.
Lösningen på detta tekniska problem hade sannolikt kunnat vara att maskiner instrueras att identifiera de olika korten, och i första hand ta SL-kortet. Men en sådan tekniska lösningen är inte SL intresserad av. De väljer istället en beteendeförändring, där de skall lära stockholmarna att ta ut SL-kortet och endast för det till maskinen. Som de säger: ”SL tror dock att resenärerna kan lära sig att ta ut kortet eftersom man gör så samhället i övrigt.” (https://www.svd.se/a/Jxk5Rj/peter-fick-betala-1000-kronor-extra-for-sl-resor)
Glädjen med blippandet, det snabba sättet att betala, kom således av sig och alla stockholmare skall lära sig ett specifikt beteende, något som SL hävdar, finns i hela samhället.
Tekniken finns till för någon eller något, men inte för de flitigt resande, som måste gå i en skolningskurs.
Tänk om det är så att viss teknisk utveckling inte går att förklara med något annat än att det är någon som vill ha förändringen, men den gagnar ingen, förutom en känsla hos den som velat ha den tekniska förändringen. Teknisk förändring som upplevelse.
Den 7 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Minns du hur det var i kortets barndomstid? Kassören suckade när man lämnade fram kortet. Det drogs fram en sorts låda, där kortet och en blankett lades, där blanketten bestod av minst tre papper, med blått kopieringspapper mellan bladen. En sorts mekanism drogs över blanketten så att kortets uppstickande siffror och namn trycktes in på blanketterna. Därefter skrev kassören in en del data, och du fick underteckna blanketten, kanske med uppvisande av legitimation. Hur lång tid det sedan tog för att summan drogs från kontot minns jag inte, men kanske det förlöpte en vecka innan betalningen belastade kontot.
Det är teknisk utveckling till tveklöst gagn för brukarna, både köpare och säljare, där säljaren får lägre tid per transaktion, högre säkerhet i transaktionerna och korta kredittider.
Motsatsen, dvs teknisk utveckling som inte är till gagn för brukarna, finns emellertid också. På högskolorna infördes en ny sk Ladokrutin, som innebar att den stansning av tentors resultat, som tidigare hade utförts av professionella, erfarna sekreterare, överfördes till betydligt högre avlönade, men för stansning oerfarna lektorer, som borde använda sin arbetstid till sin arbetsuppgift, forskning och utbildning. Det var och är en förändring som reducerar högskolans effektivitet.
En annan förändring som reducerar teknikens gagn är Stockholms Lokaltrafiks nya kort. Man har förbättrat möjligheten att betala genom att man kan kontaktlöst, sk blippande, betala inte bara med SL:s eget kort, utan även med bankkort. Dock har det visat sig att SL:s maskiner, när de känner av de olika korten, i första hand tar betalning från bankkortet. Det är till förfång för den som lagt ut pengar på ett månadskort, som således inte belastas, men som är betalt. En resenär med SL:s kort och bankkort i samma plånbok, som räcker fram plånboken för blippandet, får därvid finna sig i att ha betalt resan två gånger.
Lösningen på detta tekniska problem hade sannolikt kunnat vara att maskiner instrueras att identifiera de olika korten, och i första hand ta SL-kortet. Men en sådan tekniska lösningen är inte SL intresserad av. De väljer istället en beteendeförändring, där de skall lära stockholmarna att ta ut SL-kortet och endast för det till maskinen. Som de säger: ”SL tror dock att resenärerna kan lära sig att ta ut kortet eftersom man gör så samhället i övrigt.” (https://www.svd.se/a/Jxk5Rj/peter-fick-betala-1000-kronor-extra-for-sl-resor)
Glädjen med blippandet, det snabba sättet att betala, kom således av sig och alla stockholmare skall lära sig ett specifikt beteende, något som SL hävdar, finns i hela samhället.
Tekniken finns till för någon eller något, men inte för de flitigt resande, som måste gå i en skolningskurs.
Tänk om det är så att viss teknisk utveckling inte går att förklara med något annat än att det är någon som vill ha förändringen, men den gagnar ingen, förutom en känsla hos den som velat ha den tekniska förändringen. Teknisk förändring som upplevelse.
Den 7 oktober 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
