Han bemöttes med en storm av avsky och det som numer kallas hat. Morgan Johansson, socialdemokrat (sic!), tillika migrationsminister i regeringen, skriver ” Ränderna går aldrig ur. SD är och förblir ett tvättäkta rasistiskt parti”. Centerpartiets ordförande skriver ”Människor på flykt som ’kulturell belastning’”. Sabuni, liberalernas ordförande, skriver ”Hätska utfall mot invandrare på Twitter är ovärdigt en partiledare för ett riksdagsparti.”
Det är inte svårt att höra ekot från bruna och svarta tider, då befolkningsgrupper var så främmande fåglar att de var skuld till allt elände och snart skulle gå upp i rök.
Men det är like enkelt att se dagens verklighet, som inrymmer könsseparerade bad, oskuldshetstester, månggifte, skamkulturer, inlåsta tonårsflickor, kvinnor som döljer sitt hår för att inte förleda männen, antisemitism och klansamhälle. Samtliga dessa är kulturella yttringar, och de finns här till största del p g a invandrarna från islamitiska kulturer. Dessa kulturyttringar är ytterst främmande, ja de är direkt fientliga mot den svenska kulturen.
Medan de rättrogna i partierna, kanske främst de partiaktiva, ser det bruna i hans utsaga, tror jag mången, inte bara Sverigedemokrater, ser det som Åkessons utsaga andas, att det finns kulturhot i Sverige, som sannerligen inte avser vad vi kallar en brun kaka, utan som drabbar människor, inte mints kvinnor, mycket hårt.
De fördömande politikernas fördömande riskerar att fördöma de som inte ser det bruna, utan som ser hotet mot den svenska kulturen. Kanske framför ser de att de framträdande politikerna döljer en stor problematik genom sitt fördömande av hans utsaga.
Dessa politiker hade kunnat vara aningen mer sofistikerade och samtidigt säga två saker. Vi har kulturella hot, som vi skall bekämpa med alla våra medel. Det är emellertid fel att generalisera dessa kulturhot till alla invandrare. Kulturhoten är inte skäl att minska invandringen. Däremot är kulturhoten skäl att 1.) ha en stark svensk kultur som försvaras, t ex genom att slå ner hårt och obönhörligt mot t ex könsseparerade bad, och 2.) ha stark integration, där envar invandrare tydligt och klart inser vilken frihetlig kultur vi har, och att vi aldrig ger upp den, sedan må deras gudar och historia säga vad de vill.
Det är inte svårt att ha två argument samtidigt. Ändock stormar partiledarna mot Åkeson. Det innebär att de samtidigt brunsmetar de som erfar kulturhotet. Det innebär att de indirekt legitimerar det som jag angett ovan som kulturhot. De hade kunnat vrida Åkessons utsaga ur hans hand, genom att ha två argument. Men genom sin ensidighet spelar de Åkessons spel. De spelar Åkesson i händerna. Hans bild är den som råder. Antigen är den giltig eller så är den ogiltig.
Detta är den statiska dialektikens förbannelse. Den som är så tydlig i rasismen och dess motpol, antirasismen. Antirasismen som tar till sig rasismen genom att acceptera rasismens utgångspunkt, att det finns raser, svarta och inte minst vita. Likadant i hatet mot Åkesson, Kulturhot bemöts med motsatsen, antikulturhot.
Men i rasismens fall finns icke-rasismen, som inte accepterar utgångspunkten i rasens relevans. I kulturhotet finns den starka svenska kulturen, som skall stå emot det invandrade kulturhotet genom att ta en kulturell strid, inte en strid mot invandrare.
Partiledarna skapar en polarisering som knyts till befolkningsgrupper, inte till kultur. Den polariseringen riskerar polarisering och kanske strid mellan befolkningsgrupper, istället för en kulturstrid.
Strunta i hudfärgen, i individers ursprung. Ta strid för solidaritet, jämlikhet, jämställdhet, frihet. Utan att det minsta darra på manschetten.
Den 24 februari 2021
Sven-Olof Collin