https://www.svd.se/professor-varfor-tystas-svensksprakig-forskning
Forskare i svenska språket forskar om svenska. De kan och bör popularisera sin forskning, vilket sannolikt innebär att den skrivs på svenska. Men vetenskapliga samtal, t ex om språk och t ex svenska språket, förs inte på svenska. De förs främst på engelska.
Akademins latin är engelska.
Den forskning som presenteras på andra språk, kommer inte till det samlade vetenskapssamhället. Det blir skapande av lokal kunskap som inte deltar i att bygga upp människans kunskap. Till detta kommer att vetenskaplig kunskap är starkt konkurrensutsatt. Vi har en begränsad tid på jorden och vill bara ta del av det bästa. Det som produceras lokalt blir inte utsatt för samma hårda konkurrens, varför den riskerar att bli sämre.
På ett svenskt universitet fanns en doktorand, med annat hemspråk, men som var helt flytande i engelska, och som försökte lära sig svenska. En person, som var i kafferummet på fikorna och på middagen, hävdade att doktoranden skulle och måste lära sig svenska. Därför bidrog personen till doktorandens nödvändiga upplärning genom att hela tiden prata svenska. När man hörde henne prata engelska förstod man dock att det var snarare föranlett av hennes oförmåga till engelska, än en genuin vilja att hjälpa doktoranden. Hon hade, och har fortfarande, åsikten att personal på universitet i första hand skall kommunicera på svenska. Hon är akademins dödgrävare. Hennes attityd mot doktoranden ledde till att doktoranden slutade gå på fikan och slutade ha sin lunch i lunchrummet. Doktoranden blev isolerad p g a hennes svenskprincip. För det, att hon tryckte ut doktoranden från kafferummet, för att hon inte bär attityden att engelska är universitetets språk (och sedan för andra saker hon gjort), förlåter jag henne aldrig. Hon tillhör den lilla grupp på färre än tio som jag mött i akademin och som jag ser som blott onda.
Men det finns, som professorn i debattinlägget, fickor av svenska på universiteten, även bland den akademiska personalen. Det finns de som nästan uteslutande skriver böcker och bokkapitel på svenska. Artiklar blir det inte, ty i mitt ämne finns ingen vetenskaplig journal som accepterar artiklar på svenska. Den forskningen håller sannolikt låg kvalité då den inte måste konkurrera om plats, så som de som vänder sig till engelskspråkiga journaler. Att trycka en bok innebär att man har en redaktör att slåss med, som sannolikt mer bedömer boken på dess möjligheter att säljas, än vilket kunskapsbidrag den ger. Bokkapitel är sannolikt av samma kvalité då man tenderar att bli inbjuden till att skriva ett kapitel, varför bokkapitel mer är en funktion av att skribenten tillhör en liten grupp, med goda förlagskontakter. Ett sätt att få en antydan om deras kvalité är att se hur de citeras. Vilket de sällan görs. Sannolikt för att, om de läses, så sker det i den lilla gruppen, ja, kanske inte ens i den lilla grupp som bidragit till den editerade boken.
Den som anser att den har några tankar den vill nå ut med, den överför dessa tankar till engelska, och försöker få dem publicerade i en så spridd tidskrift som möjligt. Vilket leder till hård konkurrens. Och därmed till starkare forskare. Att skriva på svenska, förutom i populariseringssyfte, är att undandra det vetenskapliga samhället ens idéer och resultat, samt att leva ett lättjefullt liv, utan hård bedömning och konkurrens.
Den som skriver på svenska är torrsimmaren på stranden, som nöjer sig med att göra simtag i sanden, utan att pröva sin simförmåga i vattnet.
Den 2 december 2020
Sven-Olof Collin