Men det motsatta finns också, studenten som lämnar något kvar i en, som lärare, som människa.
De studenter som blivit ens doktorander, eller nära doktorander, tillhör självfallet den kategorin. En del av dem har inte enbart lämnat något kvar, utan de har t o m stannat kvar, som vänner.
Men det finns också studenter som följt en kurs jag haft och sedan lämnat högskolan/universitetet, och oftast aldrig mer hörts av, men som lämnat spår efter sig hos mig.
Lyckosten, som jag kallade honom, en manlig student som syntes mer eller mindre sova under lektionerna, som aldrig deltog i diskussionerna, som lämnade in ett examinationspapper som kunde knappt kunde godkännas. Men som i det muntliga förhöret som avslutade kursen svarade flytande, utan eftertanke, utan försök att minnas, som ett flytande vatten, med intressanta reflektioner. Efter förhöret beklagade för honom att han här hade visat väl godkända kunskaper, men att det sammanlagda betyget, p g a det knappt acceptabla pappret, blott blev godkänt. Han log, tog mig i hand, gick ut genom dörren. Sedan dess har jag aldrig sett honom. Jag undrar fortfarande hur han, lyckosten, kunde klara det muntliga provet så oerhört bra. Hade han haft turen att jag ställde tre frågor som var de enda han hade svar på?
En annan student tronar som den mest betydande. Jag frågade i gruppen av studenter om det fanns någon som ville ta mig på en rundtur på Campus, för att visa mig var studenterna fanns. Från en tidigare arbetsplats hade jag lärt mig att gå runt där studenter befann sig, för att möjliggöra för dem att fråga mig om saker i kurserna som de funderade över. En student erbjöd sig att visa mig var studenterna satt och arbetade.
Något senare hade jag lyckats få en världsberömd forskare i mitt ämne att komma till universitetet. Jag skulle ha ett seminarium med henne. Jag ville visa upp att vi var ett riktigt universitet, där lärare och studenter lever tillsammans. Jag bjöd in studenterna från min kurs att komma. Studenten som visat mig runt fick med sig några av sina klasskamrater och kom till seminariet. Några medlemmar i forskargruppen jag tillhörde kom också till seminariet. Berömdheten fick se seminarierummet med, tror jag, fyra studenter och fem forskare. Jag hade lyckats. Jag visade upp ett sant universitet, där studenter och lärare var samlade. Tack vare studenten. Där och då erfor jag vad som kan kallas professionell lycka. Allt var som det skulle vara. Tack vare den studenten.
När det sedan kom till att skriva uppsats, nappade studenten och hennes gruppkamrat på mitt uppsatsförslag. De två genomförde uppsatsen, utvecklade den modell jag initialt hade föreslagit, samlade in data och gjorde en mycket bra uppsats. Våra handledningsträffar var sådana att jag varje gång fick uppleva professionell lycka. Vi hade oerhört roligt, diskussionerna var mycket stimulerande och jag lärde mig mycket, både om hur unga människor ser på saker, men också om mitt forskningsämne. Deras uppsats och deras material låg sedan som grund för en artikel jag skrev, som publicerades och som idag har 24 citeringar. Idéerna från deras uppsats och från artikeln har sedan använts i andra sammanhang.
Den studenten är nog en av de studenter – förutom de som sedan blev mina doktorander eller ’nästan doktorander’ - som betytt mest för mig i min gärning. Idag arbetar studenten som redovisningsekonom på ett kooperativt företag. Ovetande om vilken betydelse hon haft för mig, i min professionella gärning.
I en sann akademisk miljö spelar studenterna en viktig roll för lärarna.
Den 5 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin