En verkschef, Eliasson, åkte till Kanarieöarna för att möta sin dotter och sin familj. Journalister och tyckare svämmas över av indignation och förkastelse. Han flyttar/flyttas från sin post som verkschef. Boven heter Eliasson.
En sjubarnspappa mördas vid en Bankomat. Efter att polisen släppt bilder från brottet, fångas den sannolika mördaren in. Det är en nittonåring, som vanlig media inte namnger, men den sk alternativmedia namnger och ger foto på den misstänkte mördaren. Han hade tidigare rymt från en sluten rättspsykiatrisk klinik dit han kom efter att ha blivit dömd för ett bestialiskt mord 2018. Han rymde genom att slita sig från de två övervakare han hade under en beledsagad promenad.
Det tredje fallet är inte omskrivet. Det förekommer som en artikel eller som notis. Blott i de sk alternativmedia, på Flashback, beskrivs fallet och förekommer indignation. I övrigt tycks få journalister eller tyckare vilja ta upp och driva opinion i denna sak.
Medan vi noga och mycket frekvent får veta vem som är boven i de två första fallen, får vi inte veta namnet på mördaren i det tredje fallet. Vi får inte veta namnet på de två ledsagarna, som inte fullgjorde sitt jobb utan lät mördaren fly. Vi får inte veta namnet på den som beslutade att den mördaren skulle få beledsagad promenad. Vi får inte veta namnet på den som är ansvarig för kliniken. Än mindre får vi foto på de som är ansvariga för att en mördare gick fri och begick ett mord.
Ty om Trump hålls ansvarig för stormningen av Capitolium, då är beledsagarna, den som beslutade om promenaden, och den ansvarige för kliniken, också orsaken till mordet på sjubarnspappan. De är ansvariga för att en familj, med alla barnen, förlorade sin pappa. De är ansvariga för en tragedi. Men den ansvarigheten tycker inte journalister och tyckare är värdig deras engagemang.
Hur i all sin dar kan en verkschefs resa till sin dotter, där vi inte vet skälet, vara så oerhört mycket viktigare, än en sjubarnspappas avrättning? Hur värderar journalisterna nyheter och vilket värdesystem har tyckarna?
Journalister skall skriva om det som är av allmänt intresse. Visst är stormningen av Capitolium av allmänt intresse, då symboliken är så stark. Men är inte symboliken stark i en mördad sjubarnspappa, som mördas av en förövare som borde varit inom lås om bom, som försvann, och som först hittades efter att den begått ett nytt mord? En farlig mördare går fri, och polisen hittar den inte förrän en hel familj slagits i spillror och en människa mördats. Det är av litet allmänintresse?
Polisens ohyggliga oförmåga! Klinikens oerhörda oförmåga! Ge oss namn och foto på de ansvariga. Ge oss en omfattande debatt hur samhällets skall skyddas, från mördare och från polisens och klinikers oförmåga. Men, nej, tid och kraft ägnas åt en förvisso stark symbolhandling, med en människas liv som pris, och en resa till Kanarieöarna.
Jag vågar ifrågasätta journalisters värdering av det som är av allmänt intresse. Man kan tänka sig att den rädsla som numer stiger i samhället, helt oaktat statistikens data om våldet i samhället, att den rädslan späs på när människorna i samhället ser att mördare kan springa från vakter, att sluten vård inte är sluten och att poliser inte snabbt kan hitta dokumenterade mördare som springer fria.
Låt mig formulera två konspiratoriska hypoteser.
Journalister och tyckare har en agenda som innebär att de inte vill uppmärksamma saker som kan riskera att underblåsa rädslan i samhället. Det är en hemsk hypotes då den utgår från att journalisten inte följer sin yrkesetik, dvs konsekvensneutralitet, utan har en agenda av att genom att undanhålla information, ger lugn i samhället.
En annan hypotes är att journalisterna och tyckarna följer sitt värdesystem, dvs bägge är producenter av information och opinion utifrån sitt värdesystem, och uppmärksammar det som deras värdesystem lyfter upp, där angrepp på demokratins institutioner och statens funktionssätt värderas som mycket viktigt. Även det är en hemsk hypotes, speciellt för journalister, som ju skall försöka ge oss en beskrivning av samhället, oaktat egna värderingar.
Det är med sorg jag ser att mittenrikets tyckare och journalister inte gör samma värdering som jag gör, att tilltron till staten och därmed vår allas känsla av frid och frihet, beror på hur våra institutioner skyddar oss. Vi måste få veta om händelser som angriper vår fred och frihet. Vi måste förstå, så att vi kan ingripa och hantera det. Helst med krav på att staten skyddar oss, så att vi inte alla börjar bära kniv för att skydda oss från dem som staten inte klarar av att skydda oss ifrån.
Om vi inte får veta, om vi inte får debattera för att förändra, då närmar vi oss det tillstånd som vi såg igår på Capitolium.
Den 7 januari 2020
Sven-Olof Collin