Det vi alla vet och vi alla minns är att det var Kristian II som genomförde avrättningarna. Han som efter detta fick namnet Kristian Tyrann.
Det vi minnas sämre är att blodbadet började med ärkebiskopens anklagelse. Vi minns inte faktumet att det var en kyrkans man, en kristen, som initierade blodbadet.
Det vi minns än mindre är gruppen på de tolv prästerna som dömde de avrättade. Det var således, återigen kyrkans män, kristna män, som såg till att de kunde dömas för kätteri, och därmed bli avrättade.
Man behöver knappast vara ateist för att se hur selektivt minnet tycks vara. Minnet av kyrkans betydelse, och de kristnas helt avgörande betydelse för blodbadet, tycks ha eroderat och lämnat kvar blott den som verkställde de kristnas dom, Kristin II.
155 år senare, den 1 juni 1675, halshöggs och brändes 71 personer, där 65 avrättade var kvinnor. De var alla anklagade för häxeri och trolldom. Den drivande i häxprocessen var Laurentius Hornaeus. Och ja, du gissade rätt. Han var en kristen präst. Han använde två unga pojkar, som ansågs kunna se tecken hos människor om de var häxor. Pojkarna fick betalt för sitt onda arbete, det som hade kunnat kallas Judaspenningar. Häradsrätten dömde dem och Trolldomskommissionen fastställde straffen. Därefter avrättades de,med halshuggning eller genom att brännas.
Jag tror att du flesta som läser detta, inte har hört talas om, eller i alla fall knappast minns ’häxprocessen i Torsåker’. Trots att det var nästan lika många som mördades. Trots att det var samma kraft som initierade blodbaden, kristna präster. Du minns det inte som Torsåkers blodbad,
Det finns en sak i de två fallen som är genomgående. De kristnas oerhörda skuld i bägge blodbaden tenderar att ha eroderat ur minnet. Det blodbad som var distinkt kristet drivet är t o m bortglömt. Kvar dröjer sig blott Kristian II, tyrannen. Det kristna, det avgörande kristna i bägge fallen, är bortglömt. Utsuddat.
Du minns absolut Förintelsen. Och du har kanske själv också sagt: Vi skall aldrig glömma.
De två historier jag har redogjort för har tre saker gemensamt.
- De var blodbad, med mellan 70 till 90 personer som mördades.
- Kristna var mycket drivande, ja, kanske t o m avgörande för blodbaden
- De kristnas betydelse har inte bevarats i minnet.
De kristna har lyckats med det som kanske nazisterna kommer att gå bet på. De kristnas dödande, deras terror, har runnit av dem. Och samhället har glömt. De kristnas skuld, deras aktiva deltagande i blodbad, har glömts. De kristna minns inte. Samhället har glömt.
Visst var det länge sedan. Men mördandet hade sin grund i samma lära som idag finns hos de kristna. Det är samma gud, samma bibel, samma kyrkor. De kristna har inte gjort om sin lära, för att undanröja risker för liknande blodbad i framtiden. Man har inte ändrat skrifterna utan har kvar sin bibel. Och vad värre är, man har inte böjt sina huvuden i skam och bett om förlåtelse.
De kristna initierade och drev mördandet av människorna i Stockholm och i Torsåker. Deras illdåd, baserad i sin fruktansvärda ideologi, i sin tro, grundat på de religiösa hatskrifterna och de kristna föreställningarna, är utraderade från det kollektiva minnet, från den kristna kyrkan och dess historia, från samhället.
Om någon kristen säger, med lätt darr på stämman, med hänvisning till Förintelsen: Vi måste minnas, vi skall aldrig glömma. Då skall du se den kristne i ögonen och säga: Såsom du har glömt, kommer andra att glömma. Nazister kommer att ta hjälp av er kristna för att se till att det glöms. Så som ni, de kristna, har glömt era förbrytelser. Så som samhället har glömt de kristnas förbrytelser.
Den 22 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin