Idag får Luna personlig assistens enligt socialtjänstlagen, men föräldrarna anser att hon skulle behöva ytterligare stöd, som kan ges genom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Det är så knepiga turer att få del av detta, t ex skall man lämna in ansökningar som tydligen är så svåra att utföra att föräldrarna fått rådet att använda en jurist. Föräldrarna upplever en oginhet, en oförmåga, ja kanske en vägran från speciellt kommunen att göra sitt yttersta för att Luna skall få möjligheter att leva så nära ett liv som hon hade levt, om inte pojken hade överfallit henne.
Vi vill gärna tro att staten följer regleringarna, efter så god förmåga som man kan tänka sig. Men staten har tidigare visat sig vara oförmögen att förhindra betydande exploatering av statens resurser, bl a avseende assistenshjälp. Staten har varit godtrogen, generös och utan kontrollåtgärder har staten beviljat personer assistens, som inneburit att folk blivit miljonärer, utan att personerna hade de egentliga behov som lagen föreskriver. Detta omfattande svindleri från bedragarnas sida, och den omfattande naivitet och likgiltighet för statens resurser från statens representanter har slutligen upptäckts och rapporterats, och svindlare har dragits till tinget. Kanske naiviteten och likgiltigheten har minskat idag, vilket satt Luna i den position hon nu sitter. Till detta kommer den osmakliga kryddningen av rasism, vilket här skulle vara inslaget av antirasism, där statens representanter kan misstänkas för att aktivt undvika att vara granskande mot invandrares propåer, för att visa sig goda, eller i alla fall, för inte riskera att benämnas rasister.
På så sätt kan man spekulera att Lunas position är beroende av en historia, en historia av naivitet och likgiltighet, men kanske också av rasism, den formen av rasism som kallas anti-rasism.
Men det finns ett carpe diem i statens agerande. Även om man spekulativt kan tro att en del av statens agerande idag är historiskt betingat, att försöka undvika gårdagens generositet, så finns ändock på en annan del, ett undvikande av historian, ett levande i nuet, utan historia, ett carpe diem. Alla skall behandlas lika, oaktat fallets historia. Det är ju ändock en kropp som inte kan röra sig och som behöver hjälp här och nu. Vad som fanns igår, finns inte. Det spelar ingen roll. Det får inte påverka.
Det finns de som anser att sannolikheten för överfallet hade varit lägre om staten hade agerat på de informationer som fanns om pojkens tidigare agerande, där han t ex gjort liknande attacker tidigare, men utan sådan hemsk utgång. Man säger att staten hindrats i agerande p g a att olika delar av staten inte får informera varandra. Men man har också pekat på att han är mentalt efterbliven, vilket gjort att staten agerat mer undfallande, men också att han är invandrarpojke och därmed omfattats av de låga förväntningarnas rasism eller av antirasism, dvs handläggares rädsla för att betitlas rasist.
Oaktat skälen till passiviteten, förefaller det som rimligt att anta att sannolikheten för överfallet hade varit lägre om staten agerat.
Tänk nu på dig själv. Om någon, som litat på dig, drabbas av en olycka som beror på en händelse som du kanske hade kunnat påverka, om du hade agerat, där ditt agerande, för dig, hade varit så oerhört lite kostsamt relativt den kostnaden som du drabbade den andre. Trots osäkerheten i utfallet, att du genom ett agerande hade kunnat påverka utfallet, är det sannolikt att du hade känt skam över att du inte agerade. Speciellt när du förstår att din kostnad för agerandet hade varit betydligt mindre än den kostnaden som nu drabbade den andre.
Den skam du hade känt, hade du lagt på din balansräkning gentemot den personen genom att skammen hade blivit till en skuld hos dig gentemot den personen. Den som är satt i skuld är inte fri, varför du hade sökt vägar att kompensera den andra, och på så sätt bli skuldfri.
Men staten tycks inte känna skam och har därmed inte heller en skuld den måste kompensera för. Dess agerande idag är inte en funktion av dess bristande agerande igår. Statens passivitet igår skapar ingen skuld idag.
Medan statens hårdare attityd mot Luna idag mycket väl kan bero på statens oförmåga att hantera assistanshjälpen tidigare, som den kompenserar idag genom hård tillämpning, känner staten ingen historisk skam och har därmed ingen skuld gentemot Luna som den känner att den måste kompensera.
Sådant är byråkratins väsen. Byråkrati är en maskin med inlärningsfunktion, men utan moral.
Men! Med ett oerhört starkt Men! Om man kan det minsta påvisa att det har funnits moment av antirasism och av de låga förväntningarnas rasism i staten, då visar staten att den inte är en trovärdig byråkrati, utan en organisation med byråkratiska och ideologiska inslag. Men staten, för att vara trovärdig i ett demokratiskt samhälle, skall blott vara byråkratisk, inte ideologisk.
Luna har drabbats av en oerhört hög kostnad och stort lidande för statens pendlande mellan ideologisk och byråkratisk organisation.
Den 8 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Fallet är mycket omskrivet. Här är några länkar: https://www.svd.se/a/KneROE/emma-johdet-wettergren-var-ar-skyddsnatet-nar-det-verkligen-behovs
https://www.svd.se/a/dwb85w/lunas-familj-kampar-for-hjalp-efter-overfallet-i-skelleftea
https://www.flashback.org/t3428372