De kommer till Sverige, sätts på SFI och skall lära sig svenska. Ord, dvs glosor, har oftast ingen logik, så det kan inte läras med förnuftet, dvs med regler, utan måste blott och enbart minnas, möjligen hämtas delvis från minnen av andra språk, som ordet lunch, medan andra är genuint svenska och därför, enligt Falstaff fakir, är enklare, som t ex ’riksdagsmannautskottssuppleantbostadsstäderskevikariebarnbarnsbyxor’.
Men det blir genast svårare. Persedeln man har på fötterna när man kommer in i huset, och som man i Sverige tar av sig, kallas sko.
Men persedeln sko är inte bara sko, utan en sko, dvs med genus, en eller ett, n-genus eller t-genus. Och för genus är det som med dagens genus, det finns inga regler (fast riksdagen röstade om genusregler för ett tag sedan). När det gäller ordgenus är det rena anarkin (n-genus).
En familj kan bestå av en man och en kvinna, och de har bägge en mor och en far och en farfar och en farmor. Skulle de råka få barn, då får de en dotter eller en son. Familjen tycks ha en överallt. Lätt att komma ihåg. Men plötsligt nästlar sig ett-et in. Ty de får ett barn. Inte en barn. Varför i herrans namn bryta en god vana att människors familjeroller är n-genus, en man, en kvinna, bara för att det kommer in en ny människa, ja, en människa, ett barn?
Ytterst besynnerligt. Och från den som skall lära sig svenska hörs ett högt: VARFÖR?
I skogen, en skog, står en björk, en bok, en ek, en gran, ja en massa träd. Se, en överallt. Men vafalls? Varje enskild av dem är inte fasingen en träd, dvs n-genus som de olika arterna har fått, ja t o m en massa träd, utan nu byts det om, till ett träd. En björk är inte en träd utan ett träd.
Invandrarna måtte tro att vi har skapat svenskan för att jävlas med utlänningar som måste lära sig svenska. Svenska språket är gjort av rasister och upprätthålls av rasister (n-genus), ty inga normer finns, blott den som föds upp i språket, kan klara av övergången från en björk, en ek, en bok, en massa träd till hips vips, ett träd.
Sverige är en monarki, där det finns en kung och en drottning, en prins och en prinsessa, alla n-genus. Finemang. Samtliga dessa tillhör …. ett kungahus. Varför, varför, varför blev det, i detta hav av en, ett ett? Varför blev detta ett, ett ett och inte en, förlåt, ett en?
Tiden då? Jo, en sekund, en minut, en kvart, en halvtimme och en timme, en dag, en vecka, en månad. Men sedan tar det slut på n-genus. Ty sedan kommer….ett år. Varför i herrans namn inte fortsätta med en år? För en svensk låter det omöjligt. För en utlänning rimligt, ja, önskvärt. Kanske t o m logiskt.
Men språk är inte logik. Grammatiken försöker förtvivlat beskriva språket som logiskt, uppbyggt av regler och principer, eller i alla fall med mönster som gör det möjligt att lära sig en princip som sedan kan användas i olika situationer.
Invandraren får då rådet att använda en, eftersom det är det mest vanliga. Då gör den minst ofta fel. Men med fel gäller ett fel, dvs den gör ett fel om den använder frekvensregeln för att undvika att göra fel.
Men, hur blir det då när det gäller att beskriva kroppen, en kropp? En mage, en hand, en näsa, ja…det verkar fungera med frekvens. Bäst ta en då. Och då säger invandraren en huvud, en knä.
Så än bättre är att lära sig, inte bara ordet, utan också dess genus, en björk, ett träd, en kropp, ett huvud.
Men eländet är inte slut. Svenskans rasism slår tillbaka. Det finns det som kallas vacklande genus. ’Jag vill ha en poäng. Varsågod, här får du ett poäng.’ Poäng, precis som test, kan ha en eller ett. Poäng har glidande genus. Ingen ordning. Panta rei, allt flyter.
Och när det eländet är insett kommer de två frågorna: 1.) Har du en borr? 2.) Har du ett borr? Det första avser sannolikt själva maskinen som sådan, den som roterar borren, som mer distinkt kallas borrmaskin, dvs en maskin som har en borr. Det andra avser det som roterar, borret. Öh…hur blev det här, när är det borren och när är det borret?
Språket är som en familj. Man föds in i det, och blir en del av det. Andra kan komma till, och lära sig hur familjen äter, hur familjen hälsar, hur familjen sätter sig vid bordet. Men hur länge den är med och hur genial den nye familjemedlemmen än är, kommer den ändå att sakna den inföddas relation till familjen.
Så intim relation finns mellan människan och språket att man kan undra, vem äger vem? Äger jag svenskan, eller äger svenskan mig? Jag, en svensk, med ett svenskt språk.
Det 12 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Men det blir genast svårare. Persedeln man har på fötterna när man kommer in i huset, och som man i Sverige tar av sig, kallas sko.
Men persedeln sko är inte bara sko, utan en sko, dvs med genus, en eller ett, n-genus eller t-genus. Och för genus är det som med dagens genus, det finns inga regler (fast riksdagen röstade om genusregler för ett tag sedan). När det gäller ordgenus är det rena anarkin (n-genus).
En familj kan bestå av en man och en kvinna, och de har bägge en mor och en far och en farfar och en farmor. Skulle de råka få barn, då får de en dotter eller en son. Familjen tycks ha en överallt. Lätt att komma ihåg. Men plötsligt nästlar sig ett-et in. Ty de får ett barn. Inte en barn. Varför i herrans namn bryta en god vana att människors familjeroller är n-genus, en man, en kvinna, bara för att det kommer in en ny människa, ja, en människa, ett barn?
Ytterst besynnerligt. Och från den som skall lära sig svenska hörs ett högt: VARFÖR?
I skogen, en skog, står en björk, en bok, en ek, en gran, ja en massa träd. Se, en överallt. Men vafalls? Varje enskild av dem är inte fasingen en träd, dvs n-genus som de olika arterna har fått, ja t o m en massa träd, utan nu byts det om, till ett träd. En björk är inte en träd utan ett träd.
Invandrarna måtte tro att vi har skapat svenskan för att jävlas med utlänningar som måste lära sig svenska. Svenska språket är gjort av rasister och upprätthålls av rasister (n-genus), ty inga normer finns, blott den som föds upp i språket, kan klara av övergången från en björk, en ek, en bok, en massa träd till hips vips, ett träd.
Sverige är en monarki, där det finns en kung och en drottning, en prins och en prinsessa, alla n-genus. Finemang. Samtliga dessa tillhör …. ett kungahus. Varför, varför, varför blev det, i detta hav av en, ett ett? Varför blev detta ett, ett ett och inte en, förlåt, ett en?
Tiden då? Jo, en sekund, en minut, en kvart, en halvtimme och en timme, en dag, en vecka, en månad. Men sedan tar det slut på n-genus. Ty sedan kommer….ett år. Varför i herrans namn inte fortsätta med en år? För en svensk låter det omöjligt. För en utlänning rimligt, ja, önskvärt. Kanske t o m logiskt.
Men språk är inte logik. Grammatiken försöker förtvivlat beskriva språket som logiskt, uppbyggt av regler och principer, eller i alla fall med mönster som gör det möjligt att lära sig en princip som sedan kan användas i olika situationer.
Invandraren får då rådet att använda en, eftersom det är det mest vanliga. Då gör den minst ofta fel. Men med fel gäller ett fel, dvs den gör ett fel om den använder frekvensregeln för att undvika att göra fel.
Men, hur blir det då när det gäller att beskriva kroppen, en kropp? En mage, en hand, en näsa, ja…det verkar fungera med frekvens. Bäst ta en då. Och då säger invandraren en huvud, en knä.
Så än bättre är att lära sig, inte bara ordet, utan också dess genus, en björk, ett träd, en kropp, ett huvud.
Men eländet är inte slut. Svenskans rasism slår tillbaka. Det finns det som kallas vacklande genus. ’Jag vill ha en poäng. Varsågod, här får du ett poäng.’ Poäng, precis som test, kan ha en eller ett. Poäng har glidande genus. Ingen ordning. Panta rei, allt flyter.
Och när det eländet är insett kommer de två frågorna: 1.) Har du en borr? 2.) Har du ett borr? Det första avser sannolikt själva maskinen som sådan, den som roterar borren, som mer distinkt kallas borrmaskin, dvs en maskin som har en borr. Det andra avser det som roterar, borret. Öh…hur blev det här, när är det borren och när är det borret?
Språket är som en familj. Man föds in i det, och blir en del av det. Andra kan komma till, och lära sig hur familjen äter, hur familjen hälsar, hur familjen sätter sig vid bordet. Men hur länge den är med och hur genial den nye familjemedlemmen än är, kommer den ändå att sakna den inföddas relation till familjen.
Så intim relation finns mellan människan och språket att man kan undra, vem äger vem? Äger jag svenskan, eller äger svenskan mig? Jag, en svensk, med ett svenskt språk.
Det 12 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
