Är då antisemitismen, som ju Förintelsen handlar om, så på sin tillväxt, och utgör ett sådant hot, att det är befogat med ett museum? Ja, det kanske det är. Sverige har fått många fler muslimer, och många av dessa bär på den antisemitism som finns i slam. Socialdemokraterna har gjort sig kända för att absolut inte kritisera islam, denna totalitära anti-humana ideologi. Kanske museet är deras sätt att angripa några av de värsta delarna av ideologin, dess antisemitism, men utan att det blir synligt att det görs utifrån islams utbredning. Må muslimerna behålla sin tro, men en del av den tron, antisemitismen, gör vi vad vi kan för att hålla tillbaka.
Men återigen, är det den växande antisemitismen som är det stora problemet i dagens Sverige? Är det kanske inte så att man genom denna enkla PK-handling, som ingen nu frisk människa kan ha något motstånd till, blott bygger en potemkinkuliss? En kuliss som ger pluspoäng, men som döljer större problem, som skulle kunna hanteras delvis genom ett museum?
Eller än värre, det är faktiskt inte ens en kuliss, ty man uppfattar inte de större problemen som problem, som delvis kan angripas genom ett museum.
I en nyligen publicerad bok ’Klass i Sverige’ visas på hur klassamhället har vuxit sig starkare. Det visas att vi idag har effekter av klassamhället som är så ohyggliga, att det borde uppta all politisk tid för en demokratisk socialist, dvs det som socialdemokrater borde vara.
All statistik kan du själv ta del av i den boken. Jag skall blott nämna en siffra, en ohygglig siffra. En man från de 10% fattigaste i Sverige, lever 9 år kortare tid är en man som tillhör de 10% rikaste. 9 års liv kostar det att vara i underklassen. 9 år mer liv får en överklassman.
Klassamhället är dödligt!
Det stora problemet vi har idag, som drabbar ohyggligt många fler människor än judarna, är klassamhället. Det borde vara socialdemokratins uppgift, deras skyldighet, deras plikt, att göra sitt yttersta för att ta bort effekterna av klassamhället. Så som de gjorde under sina glans dagar.
1945 skrev Gösta Netzèn och Gunnar Sträng under ett avtal som innebar statarsystemets upphävande. Det var ett direkt ingrepp i klassamhället, där de avskaffade de sista slavarna i Sverige.
Varför i herrans namn är det inte fullständigt naturligt och självklart för socialdemokratin att det museum som behövs, är ett museum över klassamhället och dess härjningar? På det att vi skall minnas. På det att vi inte skall återskapa det.
Boken jag refererade till har en förklaring till varför det blivit ett Förintelsemuseum och inte ett Klassamhällemuséum. Klassamhället finns, och har växt. Arbetarklassen, den förtryckta, finns. Men deras tidigare politiska representanter, socialdemokratin, har övergett dem. I deras värld finns antisemitism, Pride, hbtq, transproblem och möjligen jämställdhet. Men inte jämlikhet, dvs klassamhällets bekämpande.
Socialdemokratin har övergett arbetarklassen. Arbetarna har insett det och vandrat till det parti som står arbetarklassens position närmst, Sverigedemokraterna.
Inget fel med ett museum över Förintelsen, ty vi måste minnas att alla har rätt till iv, oaktat om de bär kipa, hammaren och skäran, är socialist, är Rom eller ateist. Rasismen, eller mer korrekt, diskriminering, har ingen plats och vi måste vara uppmärksamma på diskrimineringen. Där kan ett Förintelsemuseum vara ett medel för att minnas och för att agera.
Men idag är det oerhört viktigt att vi uppmärksammar klassamhällets härjningar och dess förtida avlivande av människor. Vi måste minnas, för att agera. För det ändamålet skall det byggas ett arbetarklassens museum. Det parti som föreslår det, om så Sverigedemokraterna, får då min röst, ty de företräder då den klass och det intresse av att förgöra klasserna, som såg mig födas.
Den 1 mars 2021
Sven-Olof Collin