Skolan måste ställa sig i klasskampens tjänst. Den måste, med all den kraft den har, delta i klasskampen. Den är, trots allt, finansierad av det allmänna och skall då stå till det allmännas tjänst.
Ett hållbart samhälle, dvs ett samhälle som inte påverkar nästa generations valmöjligheter, måste karakteriseras av konservatism, där samhället är stabilt organiserat i klasser, utan större rörelse mellan klasserna. Motsatsen till en sådan utveckling erfor vi på 60-talet, vilket skapade oreda och förvirring.
En god skola arbetar således i allmänhetens tjänst, för att förstärka klasserna och barriärerna mellan klasserna.
Jag vill här förorda några metoder som skolan idag använder, och som bör förstärkas och utökas, samt föreslå en ytterligare metod, som kan användas då skolan inte lyckas helt i sitt uppdrag att cementera de goda klasserna.
Skilj klasserna åt, inte som förr, i samma skola men i olika inriktningar, utan gör det betydligt mer distinkt, genom att de olika klasserna går i olika skolor. Detta åtskiljande, som vänstermänniskorna kallar klassapartheid, vilket onekligen bär viss sanning, även om det ger trista associationer, sker idag på ett förnämt sätt genom det fria skolvalet. Det är synnerligen gott att den nödvändiga åtskillnaden getts det mer positivt klingande uttrycket ’det fria skolvalet’ istället för ’klassapartheid’. Tyvärr så innebär ’friheten’ att även mer ambitiösa, lägre klassföräldrar, kan lyckas få sina underklassbarn placerade i en skola för de övre klasserna, vilket bjuder in till möjligheten av den ohållbara sociala mobiliteten. Men den tycks vara så liten, att den inte är i närheten av att skapa den ohållbara sociala oro som vi erfor på 60-talet.
Låt utbildning i ökad utsträckning ske hemma, inte på skolan. Covid-19-erfarenheten visar att det är barn från lyckade hem, som klarar hemundervisningen bättre. De klarar det som underklassens barn inte är förmögna till, att strukturera sitt arbete och att vara disciplinerad, sannolikt med en hel del hjälp från de goda föräldrarna. Undersökningar visar entydigt att svaga elever, från svaga hem, behöver, för sin inlärnings skull, en stark struktur och en ständigt närvarande lärare som stötar och stimulerar dessa svaga elever. Att ta bort struktur och närvarande lärare, befrämjar således klasserna och förstärker klassbarriärerna.
Pedagogiken skall vara upptäcktsorienterad, inte kunskapsorienterad. Det visar sig att när elever skall upptäcka kunskap, och inte få den serverad från katedern, är det, återigen, de goda eleverna, med de goda föräldrarna, som klarar av att söka fram kunskapen, då de har, eller från föräldrarna får, en struktur för att söka, medan de dåliga eleverna, med de dåliga föräldrarna, planlöst surfar omkring på internet och mer sannolikt träffar på ett videoklipp med en rolig katt eller häftig rapare.
Avslutningsvis skulle jag vilja addera en ny metod, att använda där skolan har misslyckats. Om en dålig elev, från dåliga föräldrar, trots dessa metoder skulle klara studierna och, för samhället, riskera att bli antagen till universitetsutbildning, kan ett finansiellt instrument tillgripas som avskiljare.
Ersätt statliga studielån med privata lån. Bankerna skulle göra en professionell kreditbedömning av varje sökande student, varför studenter utan större utsikter skulle nekas lån. Bankerna skulle ta marknadsmässig ränta, varför blott de studenter som tror sig kunna bli lyckade, och därmed med förmåga att betala räntan och amorteringarna, skulle ta lånen. Det har också visat sig att underklassens ungdomar har en irrationell motvilja gentemot att låna för studier. Slutligen, och kanske mest förnämt, de goda föräldrarna har sannolikt möjlighet att finansiera sina ungdomars studier, varför dessa studenter inte kommer att erfara avskiljning utifrån finansiella resurser.
På så sätt ställs skolan i det hållbara klassamhällets tjänst.
Den 9 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Ett hållbart samhälle, dvs ett samhälle som inte påverkar nästa generations valmöjligheter, måste karakteriseras av konservatism, där samhället är stabilt organiserat i klasser, utan större rörelse mellan klasserna. Motsatsen till en sådan utveckling erfor vi på 60-talet, vilket skapade oreda och förvirring.
En god skola arbetar således i allmänhetens tjänst, för att förstärka klasserna och barriärerna mellan klasserna.
Jag vill här förorda några metoder som skolan idag använder, och som bör förstärkas och utökas, samt föreslå en ytterligare metod, som kan användas då skolan inte lyckas helt i sitt uppdrag att cementera de goda klasserna.
Skilj klasserna åt, inte som förr, i samma skola men i olika inriktningar, utan gör det betydligt mer distinkt, genom att de olika klasserna går i olika skolor. Detta åtskiljande, som vänstermänniskorna kallar klassapartheid, vilket onekligen bär viss sanning, även om det ger trista associationer, sker idag på ett förnämt sätt genom det fria skolvalet. Det är synnerligen gott att den nödvändiga åtskillnaden getts det mer positivt klingande uttrycket ’det fria skolvalet’ istället för ’klassapartheid’. Tyvärr så innebär ’friheten’ att även mer ambitiösa, lägre klassföräldrar, kan lyckas få sina underklassbarn placerade i en skola för de övre klasserna, vilket bjuder in till möjligheten av den ohållbara sociala mobiliteten. Men den tycks vara så liten, att den inte är i närheten av att skapa den ohållbara sociala oro som vi erfor på 60-talet.
Låt utbildning i ökad utsträckning ske hemma, inte på skolan. Covid-19-erfarenheten visar att det är barn från lyckade hem, som klarar hemundervisningen bättre. De klarar det som underklassens barn inte är förmögna till, att strukturera sitt arbete och att vara disciplinerad, sannolikt med en hel del hjälp från de goda föräldrarna. Undersökningar visar entydigt att svaga elever, från svaga hem, behöver, för sin inlärnings skull, en stark struktur och en ständigt närvarande lärare som stötar och stimulerar dessa svaga elever. Att ta bort struktur och närvarande lärare, befrämjar således klasserna och förstärker klassbarriärerna.
Pedagogiken skall vara upptäcktsorienterad, inte kunskapsorienterad. Det visar sig att när elever skall upptäcka kunskap, och inte få den serverad från katedern, är det, återigen, de goda eleverna, med de goda föräldrarna, som klarar av att söka fram kunskapen, då de har, eller från föräldrarna får, en struktur för att söka, medan de dåliga eleverna, med de dåliga föräldrarna, planlöst surfar omkring på internet och mer sannolikt träffar på ett videoklipp med en rolig katt eller häftig rapare.
Avslutningsvis skulle jag vilja addera en ny metod, att använda där skolan har misslyckats. Om en dålig elev, från dåliga föräldrar, trots dessa metoder skulle klara studierna och, för samhället, riskera att bli antagen till universitetsutbildning, kan ett finansiellt instrument tillgripas som avskiljare.
Ersätt statliga studielån med privata lån. Bankerna skulle göra en professionell kreditbedömning av varje sökande student, varför studenter utan större utsikter skulle nekas lån. Bankerna skulle ta marknadsmässig ränta, varför blott de studenter som tror sig kunna bli lyckade, och därmed med förmåga att betala räntan och amorteringarna, skulle ta lånen. Det har också visat sig att underklassens ungdomar har en irrationell motvilja gentemot att låna för studier. Slutligen, och kanske mest förnämt, de goda föräldrarna har sannolikt möjlighet att finansiera sina ungdomars studier, varför dessa studenter inte kommer att erfara avskiljning utifrån finansiella resurser.
På så sätt ställs skolan i det hållbara klassamhällets tjänst.
Den 9 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
