Min farmor kunde, med all rätt, vara nöjd när hon lämnade sitt jordeliv. Det samhälle hon lämnade hade utvecklats från ett elände, till ett himmelskt land, där man t o m slapp bocka för kungen.
Min far kunde också lämna sitt samhälle och vara ganska nöjd över det, i alla fall hur det såg ut under hans aktiva period.
Jag skäms över det samhälle som jag ser idag, som 61-åring. Jag vill be mina barn om ursäkt för att jag överlämnar ett samhälle som är så illa.
Skolorna, på alla nivåer, möjligen med undantag av förskolorna, gör inte sitt jobb.
Sjukvården har köer.
Tågen är försenade.
Våldet normaliseras i fler och fler städer.
Men, det som är värre, är att denna utveckling drabbar några hårdare och andra, knappt alls.
Segregationen är så stor, så stor. I Öllsjö sätter man fyr på sina grillar, i Näsby sätter man fyr på grannens bil. Inkomstspridningen har förstärkts på ett kraftfullt sätt.
Normaliseringen av en totalitär ideologi har gått långt. Idag är det legitimt av städer och fackföreningar att återge människor som bär symbolen för en dödlig religion. Som om svastikan snart blir legitim att bära.
Och just idag drabbar våldet bärarna av denna totalitära ideologi, flyktingar på andra sidan jordklotet, som gått till sin helgedom för att söka sin tröst.
Tillbaka till Sverige erfar vi att staten exploateras. Visst började det redan på 80-talet, men idag är bidragsfusket så utbrett, med assistansbedrägerierna på toppen, så omfattande, att kanske inte bara jag börjar tappa intresset att betala skatt.
Tilliten, denna enorma resurs som Sverige har haft och som vi utnyttjat till vårt samhälles positiva utveckling, kanske krackelerar. Tiggaren utanför Willys kanske inte är en fattig kvinna som behöver en skärva utan blott sista ledet i en kriminell kedja av exploatörer.
Och där slutar det. Där står skammen, blodröd i ansiktet, med sprängande, bultande tinningar, med händerna knutna till hårda nävar.
Inför tiggaren.
Inför kvinnan som räds våldet.
Inför den unga kvinnan som inte får älska.
Inför likgiltigheten av ytterligare en avrättning på gatan.
Beviset på ett oacceptabelt samhälle. Ett samhälle som resignerat.
Och vi, som skulle ha kunnat bära upp ett gott samhälle, ja, jag och andra, vad gör vi? Tänder grillen, förbannar IS och pratar om nästa utlandsresa.
Jag tänder min cigarr och försöker njuta. Men skammen mot mina barn, i Malmö och i Krakow, står anklagande framför mig. Vill de leva i det samhälle jag lämnar efter mig?
Öllsjö den 15 mars 2019
Min far kunde också lämna sitt samhälle och vara ganska nöjd över det, i alla fall hur det såg ut under hans aktiva period.
Jag skäms över det samhälle som jag ser idag, som 61-åring. Jag vill be mina barn om ursäkt för att jag överlämnar ett samhälle som är så illa.
Skolorna, på alla nivåer, möjligen med undantag av förskolorna, gör inte sitt jobb.
Sjukvården har köer.
Tågen är försenade.
Våldet normaliseras i fler och fler städer.
Men, det som är värre, är att denna utveckling drabbar några hårdare och andra, knappt alls.
Segregationen är så stor, så stor. I Öllsjö sätter man fyr på sina grillar, i Näsby sätter man fyr på grannens bil. Inkomstspridningen har förstärkts på ett kraftfullt sätt.
Normaliseringen av en totalitär ideologi har gått långt. Idag är det legitimt av städer och fackföreningar att återge människor som bär symbolen för en dödlig religion. Som om svastikan snart blir legitim att bära.
Och just idag drabbar våldet bärarna av denna totalitära ideologi, flyktingar på andra sidan jordklotet, som gått till sin helgedom för att söka sin tröst.
Tillbaka till Sverige erfar vi att staten exploateras. Visst började det redan på 80-talet, men idag är bidragsfusket så utbrett, med assistansbedrägerierna på toppen, så omfattande, att kanske inte bara jag börjar tappa intresset att betala skatt.
Tilliten, denna enorma resurs som Sverige har haft och som vi utnyttjat till vårt samhälles positiva utveckling, kanske krackelerar. Tiggaren utanför Willys kanske inte är en fattig kvinna som behöver en skärva utan blott sista ledet i en kriminell kedja av exploatörer.
Och där slutar det. Där står skammen, blodröd i ansiktet, med sprängande, bultande tinningar, med händerna knutna till hårda nävar.
Inför tiggaren.
Inför kvinnan som räds våldet.
Inför den unga kvinnan som inte får älska.
Inför likgiltigheten av ytterligare en avrättning på gatan.
Beviset på ett oacceptabelt samhälle. Ett samhälle som resignerat.
Och vi, som skulle ha kunnat bära upp ett gott samhälle, ja, jag och andra, vad gör vi? Tänder grillen, förbannar IS och pratar om nästa utlandsresa.
Jag tänder min cigarr och försöker njuta. Men skammen mot mina barn, i Malmö och i Krakow, står anklagande framför mig. Vill de leva i det samhälle jag lämnar efter mig?
Öllsjö den 15 mars 2019
RSS-flöde
