Universitet var tidigare avgränsade organisationer, somliga t o m med fysiska murar mot samhället. Det var en institution för utbildningen och bildandet av eliten, speciellt tydligt med präster och läkare.
Med massuniversitetet öppnades universitetet främst för medelklassens unga, men även antalsmässigt ökade arbetarklassens representation. Lägg därtill uppförandet av alla högskolor, och början på den process som vi idag skördar frukterna av, inleddes. En avprofessionalisering av lärarkåren, men främst av administrationen skedde, vilket öppnade upp högskolorna för de ideologiska vindar som ökade i styrka under 90-talet, och nådde full kraft på 2000-talet. Högskolorna är nu inte stängda institutioner, utan är engagerade i samhället, tyvärr i hög grad genom politik och inte vetenskaplig kunskap.
I ett litet konferensbidrag har jag beskrivit denna utveckling, med universitets övergång från Inhägnade universitet till Öppna universitet, där öppenheten består inte blott i att universitetet når ut i samhället, utan också att samhället, och då dess politik, når in i universitetet. Öppenhet kan låta bra, men samhällets inverkan på universitetet innebär också att den akademiskt försvagade institutionen inte har kunnat motstå den kraftiga ideologiska vind som numer drar fram på universiteten.
(http://files.builder.misssite.com/ea/31/ea317406-91f0-4e92-8d4e-34da1a3b623d.pdf)
Hur ser då framtiden ut? Pessimisten ser hur universitetet förgör sig själv genom att bli en simpel megafon för FN:s hållbarhetsideologi, med universitetsflaggor som förs i politiska demonstrationer, de som för dagen är den politiskt korrekta demonstrationen.
Optimisten lutar sig däremot på Hegel och hans dialektik. Den noterar att universitetet tidigare var inhägnat, men sedan öppnades, men med en dubbelriktad öppenhet, där den raserade inhägnaden inte bara innebar att akademikern gick ut i samhället, utan också att samhället gick in på universitetet och, p g a den eroderade akademiska kompetensen, inte kunde stå emot utan lät kunskapen flytta på sig, till förmån för ideologin.
Det Inhägnade universitetet övergick därför till sin motsägelse, det Öppna universitetet.
Men då lär oss Hegel att se möjligheterna i dialektiken. Aufhebung, detta tyska begrepp, så omöjligt att översätta, som säger att tesen bildar, tillsammans med sin antites, en syntes, som inrymmer motsättningen, men upphäver den.
Mitt förslag på en optimistisk dialektisk syntes är det Elastiska universitetet.
Krafter idag arbetar för den akademiska kunskapen. Vi har vår Greta som, om och om igen, säger att vi skall lyssna på vetenskapen. På den vetenskapliga kunskapen. Klimatförändringen drabbar oss, och Greta pekar på att vår vetenskapliga kunskap kan peka på vår räddning.
Covid-19 innebär att vår Tegnell, en knastertorr vetenskapare, lär oss om sannolikheter och svårigheter att vetenskapligt slå fast orsak och verkan. Förvisso finns antivetenskapliga tendenser, med konspirationsteorier och vaccinvägran. Men flertalet tycks lyssna på vetenskapen och tar sitt vaccin. De flesta av oss inser att vi är utsatta för större livsfara när vi tar oss till vaccineringen, än vad vaccineringen utsätter oss för.
Vetenskapen rycker därför fram som en kraft att lita på. På Malmö universitet försökte de anti-akademiska krafterna ta över föreläsningarna. Men Malmö Universitet stod emot och hävdade med självklarhet att akademisk frihet är en grundbult för dem.
Det ser således ut som om universitetet sluter sig, hägnar in sin vetenskapliga kunskap och företräder den akademiska friheten. Men samtidigt går universitetet ut i samhället. Det blir ett universitet som samverkar med samhället, men utifrån sin vetenskapliga kunskap. Det blir ett Elastiskt universitet, som tar hänsyn till samhället och som interagerar med samhället, men nu utifrån och genom sin vetenskapliga kunskap och stödd av sina akademiska normer.
Kanske är framtiden ljus för universitetet som institution, genom att bli det Elastiska universitetet?
Den 2 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Med massuniversitetet öppnades universitetet främst för medelklassens unga, men även antalsmässigt ökade arbetarklassens representation. Lägg därtill uppförandet av alla högskolor, och början på den process som vi idag skördar frukterna av, inleddes. En avprofessionalisering av lärarkåren, men främst av administrationen skedde, vilket öppnade upp högskolorna för de ideologiska vindar som ökade i styrka under 90-talet, och nådde full kraft på 2000-talet. Högskolorna är nu inte stängda institutioner, utan är engagerade i samhället, tyvärr i hög grad genom politik och inte vetenskaplig kunskap.
I ett litet konferensbidrag har jag beskrivit denna utveckling, med universitets övergång från Inhägnade universitet till Öppna universitet, där öppenheten består inte blott i att universitetet når ut i samhället, utan också att samhället, och då dess politik, når in i universitetet. Öppenhet kan låta bra, men samhällets inverkan på universitetet innebär också att den akademiskt försvagade institutionen inte har kunnat motstå den kraftiga ideologiska vind som numer drar fram på universiteten.
(http://files.builder.misssite.com/ea/31/ea317406-91f0-4e92-8d4e-34da1a3b623d.pdf)
Hur ser då framtiden ut? Pessimisten ser hur universitetet förgör sig själv genom att bli en simpel megafon för FN:s hållbarhetsideologi, med universitetsflaggor som förs i politiska demonstrationer, de som för dagen är den politiskt korrekta demonstrationen.
Optimisten lutar sig däremot på Hegel och hans dialektik. Den noterar att universitetet tidigare var inhägnat, men sedan öppnades, men med en dubbelriktad öppenhet, där den raserade inhägnaden inte bara innebar att akademikern gick ut i samhället, utan också att samhället gick in på universitetet och, p g a den eroderade akademiska kompetensen, inte kunde stå emot utan lät kunskapen flytta på sig, till förmån för ideologin.
Det Inhägnade universitetet övergick därför till sin motsägelse, det Öppna universitetet.
Men då lär oss Hegel att se möjligheterna i dialektiken. Aufhebung, detta tyska begrepp, så omöjligt att översätta, som säger att tesen bildar, tillsammans med sin antites, en syntes, som inrymmer motsättningen, men upphäver den.
Mitt förslag på en optimistisk dialektisk syntes är det Elastiska universitetet.
Krafter idag arbetar för den akademiska kunskapen. Vi har vår Greta som, om och om igen, säger att vi skall lyssna på vetenskapen. På den vetenskapliga kunskapen. Klimatförändringen drabbar oss, och Greta pekar på att vår vetenskapliga kunskap kan peka på vår räddning.
Covid-19 innebär att vår Tegnell, en knastertorr vetenskapare, lär oss om sannolikheter och svårigheter att vetenskapligt slå fast orsak och verkan. Förvisso finns antivetenskapliga tendenser, med konspirationsteorier och vaccinvägran. Men flertalet tycks lyssna på vetenskapen och tar sitt vaccin. De flesta av oss inser att vi är utsatta för större livsfara när vi tar oss till vaccineringen, än vad vaccineringen utsätter oss för.
Vetenskapen rycker därför fram som en kraft att lita på. På Malmö universitet försökte de anti-akademiska krafterna ta över föreläsningarna. Men Malmö Universitet stod emot och hävdade med självklarhet att akademisk frihet är en grundbult för dem.
Det ser således ut som om universitetet sluter sig, hägnar in sin vetenskapliga kunskap och företräder den akademiska friheten. Men samtidigt går universitetet ut i samhället. Det blir ett universitet som samverkar med samhället, men utifrån sin vetenskapliga kunskap. Det blir ett Elastiskt universitet, som tar hänsyn till samhället och som interagerar med samhället, men nu utifrån och genom sin vetenskapliga kunskap och stödd av sina akademiska normer.
Kanske är framtiden ljus för universitetet som institution, genom att bli det Elastiska universitetet?
Den 2 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
