Som socialist anser jag att arbetaren har rättigheter i sin anställning. Men samtidigt anser jag att arbetsgivaren har rätten, utifrån omsorgen om organisationens målsättningar, att skilja bort de som inte kan bidra till organisationens målsättning.
Jag har sett så många anställda i de akademiska organisationer som jag arbetat i, som lever högt på arbetsgivarens obenägenhet att avskeda. Jag har trott att hoten om avsked skulle kunna förmå människor att öka sin insats i organisationen. Samtidigt som motsatsen, svårigheten eller ovilligheten att avskilja de som inte sköter sig, innebär att de inte anstränger sig till den grad de skulle ha kunnat göra.
Idag vill arbetsgivarna ha större möjligheter att avskilja personer från sina anställningar.
https://www.svd.se/lat-foretagen-valja-vilka-som-ska-sagas-upp
Det finns en regel som säger ’först in, först ut’. Det är inte svårt att inse det befängda i den principen. Det borde ju vara personens bidrag till organisationens målsättning som skulle vara principen. Samtidigt förstår man att de som arbetat under en längre tid har rotat sig, både i organisationen och i dess omgivning. Men i den mån de rotat sig i organisationen, borde de ha organisationsspecifika investeringar som är till nytta för organisationen, varför organisationen borde vara mindre benägna att avskeda dem.
Emellertid!
Jag har på mycket nära håll sett att personal inte har den kompetens som krävs för att utföra arbetet så att organisationens målsättning uppfylls. Jag och min amanuens föreslog en gång att personalen skulle beredas möjlighet till kompetensutveckling, så att de skulle kunna uppfylla organisationens målsättning. Men i en tämligen skyddad verksamhet, där organisationens måluppfyllelse är svår att enkelt uppfatta, är det svårt att hävda organisationens målsättning. Mitt och amanuensens förslag lämnades därhän, förpassades till historiens skräphög och finns blott bevarad i min datormapp. Jag blev avsatt från positionen varifrån jag lade mitt förslag.
I slutändan måste grundtanken vara att de bästa skall stanna och de andra får söka sin lycka där de bättre platsar. Om organisationen sedan gör fel, och inte gör sitt yttersta för organisationens målsättning, får man ställa sitt hopp till gudomlig rättvisa, även om vägen till den gudomliga rättvisan består av sten och förlorade drömmar.
I mitt steniga fall med förlorade drömmar finns dock en förväntan, ty det är inte fy skam att bli avskedad och samtidigt få det högsta möjliga betyget av studenterna, i en utvärdering som högskolans sk chefer håller hemlig. Jag inväntar den gudomliga rättvisan.
Öllsjö den 8 december 2018