Alvesson & Sjöholm, i Ekonomisk Debatt (2023, 51(5):64-74), granskar professorer i företagsekonomi och nationalekonomi avseende deras vetenskapliga genomslag och deras deltagande i forskningskommunikation. Det görs mot bakgrund av att samhället skall få något för alla pengar som går till forskning, där värdet ställs i relation till genomslag i forskningen och forskningskommunikationen.
Det är lätt att redan här kritisera deras undersökning då värdet av en professor uppkommer genom att professorn även utför andra aktiviteter som åligger den, vilka inte observeras i deras undersökning. Utöver forskningsgenomslag och forskningskommunikation har en professor att delta i institutionens strategiska utveckling, att skapa en god akademisk kultur, vari ingår ledning av forskningsgrupper, att delta i forskarutbildningen genom kurser och handledning, samt att delta i grundutbildningen genom lektionsverksamhet och handledning av studenters examensarbeten. De berör inte heller den del av den sk tredje uppgiften som genomförs genom att delta i t ex utredningar och att vara experter i olika råd och organisationer.
Men denna kritik förtar inte deras undersöknings betydelse, ty deras fokus är onekligen en mycket viktig, för att inte säga, avgörande del i professorns plikter.
Som approximation på genomslag används citeringar av professorernas arbeten. Förvisso kan mycket sägas om citeringar, men som de skriver ”… forskare och institutioner med höga citeringar troligen gör ett bra eller i all fall ett acceptabelt arbete.” (s. 65). Som approximation på forskningsgenomslag använder de deltagande i fora som stora tidningar, tidskrifter och rapportserier. Även detta kan med lätthet kritiseras. Men även här gäller att ”Forskare som publicerar sig i stora tidningar eller i tidskrifter och rapportserier som syftar till att sprida forskning gör förmodligen större bidrag ifråga om tredje uppgiften än de som lyser med sin frånvaro i dessa sammanhang.” (s.64f).
De finner en mycket skev fördelning, där ett fåtal professorer står för oproportionerligt hög andel av citeringar och forskningskommunikation. Det finns ett positivt samband på individnivå mellan citeringar och forskningskommunikation, men det sambandet finns inte på institutionsnivå, dvs det finns institutioner som presterar högt på citeringar, men som inte för ut sin forskning till samhället, och vice versa.
Deras slutsats är att populationen består av några få högpresterande, och med en alltför stor undervegetation av lågpresterande, för att inte skriva extremt lågpresterande.
Här slutar undersökningen, varför den, om den hade presenterats i en kandidatuppsats, hade fått följande omdöme av mig: Outhärdlig oambitiös. Vanligtvis accepteras inte rent beskrivande undersökningar som denna, utan vi brukar ju kräva teori med ambition att förklara, varför man begär att man relaterar utfallen till förklarande faktorer.
De två ’outhärdligt oambitiösa’ forskarna har inte undersökt faktorer som kan förklara dessa extrema variationer i prestation. Detta till trots, anser de sig dock vara i stånd att peka på orsaker, dvs att spekulera i orsaken till utfallet. De säger att det kan bero på tvivelaktiga befordringar och svaga prestationskulturer på institutionerna. Utifrån dessa grundlösa spekulationer, som min anekdotiska erfarenhet dömer som sannolika, föreslår de att kravnivån för professorer höjs, att lågpresterande institutionerna granskas hårt och att forskningskommunikation ingår tydligt i kravprofiler på professorer.
En del i deras outhärdliga brist på ambition består i att de inte studerar högskolor eller fria institutioner. Det är anmärkningsvärt då en del i deras grundlösa beklagande är befordringsprofessorerna, vilka sannolikt är frekventa på högskolorna.
Jag roade mig därför att granska Free University of Scania (FUS), som är en fristående organisation som stolt hävdar sig vara svartlistad av staten då den saknar examinationsrättigheter, ( https://www.uhr.se/bedomning-av-utlandsk-utbildning/enic-naric-sverige/utbildningsanordnare-utan-examensratt/ ).
Jag känner Free University of Scania som min egen ficka, vilket onekligen FUS är, varför jag jämför undersökningens utfall med utfallet för FUS. FUS hade under undersökningsåren 2020-22, en aktiv, oavlönad professor. FUS-medlemmen hade år 2020 218 citeringar, år 2021 219 citeringar och år, 2022 207 citeringar, dvs medelvärde 215 och medianvärde 218 citeringar. Därvid hade FUS placerat sig på första plats, då den närmsta konkurrenten, Jönköping, hade som median 164. Ser man på institutionsnivå placerar sig emellertid IIES över FUS, med sina 246 citeringar. I forskningskommunikation var FUS’s prestation blott en debattartikel år 2020, varför medelvärdet blir 0,33 och medianen blir 0, vilket gör att FUS får samma värde som samtliga andra institutioner, förutom Örebro, som har medianvärde på 0,5.
Det som visar ytterligare på de två författarnas outhärdligt låga ambition är att deras undersökning sker i sammanhanget av om forskningen är värd pengarna. Men de undersöker inte denna fråga, den som så syrligt uttrycktes genom Scanias förra chef, Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ ).
Citeringar i all ära, men vad har varje citering kostat? Detta tar inte artikeln upp, varför produktiviteten, dvs utfall relaterat till kostnad, inte går att fastställa. I FUS fall, som bedrivs ideellt, är det 218/0, dvs oändligheten.
All min kritik till trots skall emellertid inte den outhärdligt oambitiösa undersökningen förringas. De har visat att svenska professorer i företagsekonomi och nationalekonomi i allmänhet är lågpresterande, med ganska betydande inslag av extremt lågpresterande professorer. Utifrån min erfarenhet, som jag tycks dela med artikelförfattarna, beror det på svaga forskningskulturer, svaga akademiska miljöer, där annat än forskningsgenomslag premieras, med inslag av processer som påminner om nepotism och där följsamhet gentemot organisationens administration är mer premierande än forskningsgenomslag.
FUS svarade till UKÄ, när FUS kom upp på deras svarta lista, att FUS hellre stod på den listan än på den vita, eftersom den vita listan rymde institutioner som sannerligen inte gjorde skäl för att betraktas som akademiska. Min enkla analys här visar på att FUS hade all anledning till den synpunkten då artikeln och min kompletterande analys visar att flertalet institutioner borde föras till en svart lista av lågpresterande akademiska institutioner.
Min sista synpunkt är en som författarna inte tycktes överväga, eller inte vågade överväga.
Om en städerska inte städar, eller städar så lite att dammtussarna ligger kvar, får sannolikt inte behålla sitt arbete. Man borde därför granska professorerna i akt och mening att befria, i alla fall de extremt lågpresterande professorerna, från sina tjänster. De kan säkert vara goda arbetare, men inte i sin egenskap av att vara professorer. Likt det som hände med mig, att jag blev avskild från min tjänst som professor, borde man tillämpa avskiljandet som en metod för att öka universitetens prestationer avseende vetenskapligt genomslag och deltagande i forskningskommunikation.
Den 1 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Det är lätt att redan här kritisera deras undersökning då värdet av en professor uppkommer genom att professorn även utför andra aktiviteter som åligger den, vilka inte observeras i deras undersökning. Utöver forskningsgenomslag och forskningskommunikation har en professor att delta i institutionens strategiska utveckling, att skapa en god akademisk kultur, vari ingår ledning av forskningsgrupper, att delta i forskarutbildningen genom kurser och handledning, samt att delta i grundutbildningen genom lektionsverksamhet och handledning av studenters examensarbeten. De berör inte heller den del av den sk tredje uppgiften som genomförs genom att delta i t ex utredningar och att vara experter i olika råd och organisationer.
Men denna kritik förtar inte deras undersöknings betydelse, ty deras fokus är onekligen en mycket viktig, för att inte säga, avgörande del i professorns plikter.
Som approximation på genomslag används citeringar av professorernas arbeten. Förvisso kan mycket sägas om citeringar, men som de skriver ”… forskare och institutioner med höga citeringar troligen gör ett bra eller i all fall ett acceptabelt arbete.” (s. 65). Som approximation på forskningsgenomslag använder de deltagande i fora som stora tidningar, tidskrifter och rapportserier. Även detta kan med lätthet kritiseras. Men även här gäller att ”Forskare som publicerar sig i stora tidningar eller i tidskrifter och rapportserier som syftar till att sprida forskning gör förmodligen större bidrag ifråga om tredje uppgiften än de som lyser med sin frånvaro i dessa sammanhang.” (s.64f).
De finner en mycket skev fördelning, där ett fåtal professorer står för oproportionerligt hög andel av citeringar och forskningskommunikation. Det finns ett positivt samband på individnivå mellan citeringar och forskningskommunikation, men det sambandet finns inte på institutionsnivå, dvs det finns institutioner som presterar högt på citeringar, men som inte för ut sin forskning till samhället, och vice versa.
Deras slutsats är att populationen består av några få högpresterande, och med en alltför stor undervegetation av lågpresterande, för att inte skriva extremt lågpresterande.
Här slutar undersökningen, varför den, om den hade presenterats i en kandidatuppsats, hade fått följande omdöme av mig: Outhärdlig oambitiös. Vanligtvis accepteras inte rent beskrivande undersökningar som denna, utan vi brukar ju kräva teori med ambition att förklara, varför man begär att man relaterar utfallen till förklarande faktorer.
De två ’outhärdligt oambitiösa’ forskarna har inte undersökt faktorer som kan förklara dessa extrema variationer i prestation. Detta till trots, anser de sig dock vara i stånd att peka på orsaker, dvs att spekulera i orsaken till utfallet. De säger att det kan bero på tvivelaktiga befordringar och svaga prestationskulturer på institutionerna. Utifrån dessa grundlösa spekulationer, som min anekdotiska erfarenhet dömer som sannolika, föreslår de att kravnivån för professorer höjs, att lågpresterande institutionerna granskas hårt och att forskningskommunikation ingår tydligt i kravprofiler på professorer.
En del i deras outhärdliga brist på ambition består i att de inte studerar högskolor eller fria institutioner. Det är anmärkningsvärt då en del i deras grundlösa beklagande är befordringsprofessorerna, vilka sannolikt är frekventa på högskolorna.
Jag roade mig därför att granska Free University of Scania (FUS), som är en fristående organisation som stolt hävdar sig vara svartlistad av staten då den saknar examinationsrättigheter, ( https://www.uhr.se/bedomning-av-utlandsk-utbildning/enic-naric-sverige/utbildningsanordnare-utan-examensratt/ ).
Jag känner Free University of Scania som min egen ficka, vilket onekligen FUS är, varför jag jämför undersökningens utfall med utfallet för FUS. FUS hade under undersökningsåren 2020-22, en aktiv, oavlönad professor. FUS-medlemmen hade år 2020 218 citeringar, år 2021 219 citeringar och år, 2022 207 citeringar, dvs medelvärde 215 och medianvärde 218 citeringar. Därvid hade FUS placerat sig på första plats, då den närmsta konkurrenten, Jönköping, hade som median 164. Ser man på institutionsnivå placerar sig emellertid IIES över FUS, med sina 246 citeringar. I forskningskommunikation var FUS’s prestation blott en debattartikel år 2020, varför medelvärdet blir 0,33 och medianen blir 0, vilket gör att FUS får samma värde som samtliga andra institutioner, förutom Örebro, som har medianvärde på 0,5.
Det som visar ytterligare på de två författarnas outhärdligt låga ambition är att deras undersökning sker i sammanhanget av om forskningen är värd pengarna. Men de undersöker inte denna fråga, den som så syrligt uttrycktes genom Scanias förra chef, Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?” (https://www.youtube.com/watch?v=oo4MdWKpoTQ ).
Citeringar i all ära, men vad har varje citering kostat? Detta tar inte artikeln upp, varför produktiviteten, dvs utfall relaterat till kostnad, inte går att fastställa. I FUS fall, som bedrivs ideellt, är det 218/0, dvs oändligheten.
All min kritik till trots skall emellertid inte den outhärdligt oambitiösa undersökningen förringas. De har visat att svenska professorer i företagsekonomi och nationalekonomi i allmänhet är lågpresterande, med ganska betydande inslag av extremt lågpresterande professorer. Utifrån min erfarenhet, som jag tycks dela med artikelförfattarna, beror det på svaga forskningskulturer, svaga akademiska miljöer, där annat än forskningsgenomslag premieras, med inslag av processer som påminner om nepotism och där följsamhet gentemot organisationens administration är mer premierande än forskningsgenomslag.
FUS svarade till UKÄ, när FUS kom upp på deras svarta lista, att FUS hellre stod på den listan än på den vita, eftersom den vita listan rymde institutioner som sannerligen inte gjorde skäl för att betraktas som akademiska. Min enkla analys här visar på att FUS hade all anledning till den synpunkten då artikeln och min kompletterande analys visar att flertalet institutioner borde föras till en svart lista av lågpresterande akademiska institutioner.
Min sista synpunkt är en som författarna inte tycktes överväga, eller inte vågade överväga.
Om en städerska inte städar, eller städar så lite att dammtussarna ligger kvar, får sannolikt inte behålla sitt arbete. Man borde därför granska professorerna i akt och mening att befria, i alla fall de extremt lågpresterande professorerna, från sina tjänster. De kan säkert vara goda arbetare, men inte i sin egenskap av att vara professorer. Likt det som hände med mig, att jag blev avskild från min tjänst som professor, borde man tillämpa avskiljandet som en metod för att öka universitetens prestationer avseende vetenskapligt genomslag och deltagande i forskningskommunikation.
Den 1 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
