Värre är det med stadsbussarna. Det är en kommunal angelägenhet, men har utelämnats till kommersiella krafter, varför du svårligen kan värja dig mot den kommersiella penetration på bussarna som sker genom din egen demokratiska institution, kommunen. Kommunen tycker säkert att de har funnit ett genialt sätt att hålla biljettpriset nere. Medan du får finna dig i att bli utsatt för den visuella nedskräpningen.
Den ideologiska penetrationen har också ökat. Den har tagit sig in på statens domäner, vari jag räknar den nationella stat, landstingen och kommunerna, dvs de organisationer som styrs via öppna och hemliga demokratiska val.
Idag ser vi den ideologiska penetrationen i staten, där speciellt Pride, en organisation som representerar sexuell jämlikhet, varit oerhört framgångsrik, men även Earth Hour har lyckats invadera staten med sina idéer. Medelklassens politiska ideal av sexuellt likaberättigande och hållbarhet har förts in i statens institutioner, så att inte bara de som borde vara kritiska och granskande och inte följsamma, dvs universiteten, idag förkunnar dessa idéer, utan även de som har att vakta våra liv och vår egendom, polis och militär, deltar.
Idag har det skett en händelse som visar att den ideologiska penetrationen idag är så stark, att en plats som rimligen borde vara helt ren från propaganda och ideologi, invaderas och penetreras. En vallokal, samtidigt ett bibliotek, hade Pride som utställning. Sverigedemokraterna protesterade. Utställningen togs ned med hänvisning till att den var politisk. Nu har valnämnden enhälligt bestämt att den kan sättas upp igen, ty den är inte politisk.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/21A2qG/nu-tillats-prideflaggor-vid-vallokal-igen
Deras argument är: ”Vi tycker inte att symbolen har ett politiskt budskap, utan att det är en mänsklig rättighet”
Pride är inte en mänsklig rättighet. Däremot tillhör den sakfrågan Pride representerar, sexuell jämställdhet, de mänskliga rättigheterna. Men det finns en annan mänsklig rättighet. Artikel 23:4 i ’Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna’ förkunnar följande rättighet: ”Var och en har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att värna sina intressen.” Det borde då innebära att en organisation som företräder den mänskliga rättigheten som uttrycks i 23:4, har rätt att ställa ut sina pläderingar i en vallokal. Således kan LO och syndikalisterna ställa ut sina pläderingar i en vallokal.
Detta är något de flesta skulle tycka var orimligt. Inte kanske för att LO pläderar för sossarna, utan för att LO så klart och tydligt företräder arbetarnas intresse, och därför kallas en intresseorganisation. Vilket även de homosexuella gör. Men bägges intressen är inte omtvistade i de mänskliga rättigheterna, ty de tillhör bägge rättighetskatalogen.
Det är snarare så, att vissa delar av rättigheterna är idag hegemoniska, dvs passar den dominerande eliten, som har lyckats få dem att framstå som självklara och naturliga, medan andra rättigheter passar mindre bra och därför inte har samma grad av självklarhet.
Således är de ideologi, ty endast med ideologi kan du väga rättigheter och finna vissa mer acceptabla än andra. Det är helt enkelt en värdering.
Men om valet av betonad rättighet är ideologiskt grundad, och därmed politisk, är de mänskliga rättigheterna inte politik, dvs färgad av ideologi?
Låt oss ta Artikel 23:1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter: ”Familjen är samhällets naturliga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens skydd.” Många liberaler och anarkister, ja, även kommunister och socialister skulle negera den satsen. Individen är för dem samhällets grundläggande enhet.
Visst kan staten värna familjen, men i en konflikt mellan familjen och individen, går individen före familjen hos många av de jag nyss nämnde. T ex anser en del socialister, bl a jag, att det inte ankommer familjen att sätta sin lilla telning i en nazistisk skola och träna barnet i rättfärdig nazism. Eller kristendom eller islam för den delen.
Poängen med detta exempel är inte om det är rätt eller inte att familjen kontrollerar sina barn, utan att vi kan ha skilda synpunkter på detta, varför artikel 23:1 inte är en naturlig rättighet, utan ett uttryck för en ideologisk ståndpunkt. Mänskliga rättigheter är ideologi, och därmed politik.
Därför kan man inte hänvisa till mänskliga rättigheter som självklara och a-politiska budskap. Därmed kan de heller inte förekomma i en lokal där ingen politisk propaganda skall få förekomma.
Men så ideologisk är vår tid att man inte ser den ideologiska penetrationen, att man inte ens vill värna det som borde vara demokratins främsta heliga plats, vallokalen.
Gramsci formulerade begreppet ’hegemoni’, varmed han menade att eliten i samhället överför normer och värderingar till samhället och genom att impregnera samhället med dessa, får de accepterade som naturliga. Pride har idag blivit en sådan hegemonisk idé, som är så självklar att den inte ens är politik.
Därför sympatiserar jag med Sverigedemokraternas pläderande mot en exponering av Pride i vallokaler. Inte för att jag sympatiserar med Sverigedemokrater, utan för att jag är sympatiserar med demokratins ideal. I detta ideal ligger att staten är neutral. Inte minst på den plats där statens styrning avgörs, i vallokalen
Öllsjö den 27 augusti 2018