Jag har åldrats, men det har inte mina studenter. Jag erfor det på ett brutalt sätt, när jag på en föreläsning sade att stora händelser stannar hos människor och låser fast ett minne av den stora händelsen. Jag påstod med en fråga: Vi vet väl alla vad vi gjorde när Palme mördades?
Framför mig hade jag studenter som var omkring 20-23 år. Jag sade detta 2014. Palme mördades den 28 februari 1986. Studenternas föräldrar hade mellan 5 till 8 år på sig att finna varandra och skapa de som satt i bänkarna. De fanns inte ens som tanke, som plan, som önskan, som misstag, när händelsen skedde som jag bad dem tänka på. Många av dem kanske inte ens visste vem Palme var. Många av dem hade kanske hört något om Palmemordet, men då som ett mumlande från deras mor- och farföräldrar.
Jag undervisar för människor som har en annan referensram än jag. Något som delvis är besvärande, men som också är en av de stora glädjeämnena i läraryrket. Ty jag har jag ständig kontakt med ungdomens källa. Jag får ta del av de som precis slagit upp sina ögon och kunnat observera med klokskap vad som sker.
En vis lärare sade till mig en gång, att hans pedagogiska trick var att kasta ut en krok som kunde kroka fast i dem, och sedan med linan drog han in dem i kunskapens tankegods. Men hur i all sina dagar skall jag kunna agna kroken, jag som inte har deras referensramar och därför inte vet vilket bete som gör att de hugger tag i kroken? De, som inte ens upplevt debatten efter mordet på Palme, än mindre tiden då Palme var all politiks referenspunkt.
Är då yngre lärare bättre som lärare, ty de kan agna med sin egen erfarenhet, som ligger närmare studenternas? Men min kunskap, som sannolikt är, eller i alla fall borde vara större än de yngre lärarnas, kommer ju då inte till studenternas nytta.
Jag minns våra hårda debatter i Lund på 80-talet, då vi doktorander, som drev stora delar av den grundläggande utbildningen, på de forna A- och B-nivåerna, hävdade att vi också skulle få undervisa på de högre nivåerna, och docenterna och professorerna skulle kliva ner från sina piedestaler och även undervisa på grundnivå. Kanske, ack förbjudna tanke, var det en god ordning, ty det innebar att de yngre kunde beta med erfarenheter som låg studenterna nära, och när studenterna sedan fått kunskap, kunde docenterna och professorerna beta med den kunskapen, som studenterna då hade, för att få med dem. Därtill skulle professorerna utbilda de yngre lärarna, som handledare, så att deras kunskap överfördes till dem, som sedan kunde överföra den till studenterna.
Professorerna på doktoranderna, på studenterna, är kanske en vis ordning, baserad på en pedagogisk tanke, att agna med mottagarens erfarenhet?
Den 8 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
Framför mig hade jag studenter som var omkring 20-23 år. Jag sade detta 2014. Palme mördades den 28 februari 1986. Studenternas föräldrar hade mellan 5 till 8 år på sig att finna varandra och skapa de som satt i bänkarna. De fanns inte ens som tanke, som plan, som önskan, som misstag, när händelsen skedde som jag bad dem tänka på. Många av dem kanske inte ens visste vem Palme var. Många av dem hade kanske hört något om Palmemordet, men då som ett mumlande från deras mor- och farföräldrar.
Jag undervisar för människor som har en annan referensram än jag. Något som delvis är besvärande, men som också är en av de stora glädjeämnena i läraryrket. Ty jag har jag ständig kontakt med ungdomens källa. Jag får ta del av de som precis slagit upp sina ögon och kunnat observera med klokskap vad som sker.
En vis lärare sade till mig en gång, att hans pedagogiska trick var att kasta ut en krok som kunde kroka fast i dem, och sedan med linan drog han in dem i kunskapens tankegods. Men hur i all sina dagar skall jag kunna agna kroken, jag som inte har deras referensramar och därför inte vet vilket bete som gör att de hugger tag i kroken? De, som inte ens upplevt debatten efter mordet på Palme, än mindre tiden då Palme var all politiks referenspunkt.
Är då yngre lärare bättre som lärare, ty de kan agna med sin egen erfarenhet, som ligger närmare studenternas? Men min kunskap, som sannolikt är, eller i alla fall borde vara större än de yngre lärarnas, kommer ju då inte till studenternas nytta.
Jag minns våra hårda debatter i Lund på 80-talet, då vi doktorander, som drev stora delar av den grundläggande utbildningen, på de forna A- och B-nivåerna, hävdade att vi också skulle få undervisa på de högre nivåerna, och docenterna och professorerna skulle kliva ner från sina piedestaler och även undervisa på grundnivå. Kanske, ack förbjudna tanke, var det en god ordning, ty det innebar att de yngre kunde beta med erfarenheter som låg studenterna nära, och när studenterna sedan fått kunskap, kunde docenterna och professorerna beta med den kunskapen, som studenterna då hade, för att få med dem. Därtill skulle professorerna utbilda de yngre lärarna, som handledare, så att deras kunskap överfördes till dem, som sedan kunde överföra den till studenterna.
Professorerna på doktoranderna, på studenterna, är kanske en vis ordning, baserad på en pedagogisk tanke, att agna med mottagarens erfarenhet?
Den 8 november 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
