Myndigheten meddelande en vaccineringsprioritering, där grupp 3 innehöll gamla över 60, men också hemlösa och papperslösa.
Att de papperslösa prioriterades över den yrkesmässiga befolkningen mellan 18 och 60 år, stack rejält i ögonen på en del, främst de främlingskritiska.
Vad myndigheten hade för skäl, vet jag inte. Man kan tänka sig att hemlösa och papperslösa är utsatta, bor dåligt och kanske träffar många när de driver omkring eller gör svart arbete. De kanske utgör smittspridare och skall därför vaccineras. Eller så gör deras levnadssätt att de drabbas hårt av viruset och kräver mycket sjukvård. Det var inte nödvändigtvis en omtanke om de papperslösa, utan om samhället, som gav de papperslösa sin prioriterade plats i vaccinkön.
Men, en myndighet måste tänka på förtroendet för myndigheten och för staten, dvs samhällskontraktet. De har således att beakta samhällskonsekvenser av sina prioriteringar. Det är olika konsekvenser och de måste vägas mot varandra.
Det förefaller som om de blott sett till smittspridning och kostnader för sjukvården, och vad det kan innebära för vården av de sjuka. Då kan det vara rimligt att papperslösa går före i kön.
Men, främst de främlingskritiska, men även en ortodox demokratisk socialist, hävdar att prioriteringen måste göras utifrån fler samhälleliga normer.
En sådan norm är normen om allas lika värde. Men den hjälper inte till vid prioriteringar eftersom den säger att alla skall behandlas lika, dvs en slumpgenerator skall dela ut vaccinet. Om ’lika värde’ skall råda, då finns ingen prioritering alls.
Prioriteringen börjar med att beakta konsekvenserna, där gamla bär hårdare konsekvenser än unga, ty gamlas insjuknande kan innebära deras död.
Men även här görs undantag, ty skulle sannolikheten att drabbas med döden vara grund för prioritering, då skulle en 65 årig man, boende i ett utanförskapsområde, med arbete som städare i centrum, och därför vara sannolik pendlare, gå före en kvinna i 80-årsåldern som bor i t ex Djursholm. Men den diskriminerande prioriteringen görs inte, kanske för att den byråkratiskt är komplicerad eller för att man helt enkelt inte vågar prioritera på det diskriminerande sättet.
De prioriterar dock arbetande i sjukvården. Vilket förefaller rimligt då de är förutsättningen för sjukvården.
Men därutöver diskriminerar de hemlösa och papperslösa, oaktat deras ålder.
I den diskrimineringen beaktar de inte förtroendet för staten och för de gemensamma institutionerna eller för de samhälleliga normerna. Man bortser från samhällskontraktet,
Hemlösa är människor med papper, dvs det är människor med rätt att vara i det svenska samhället. De papperslösa är emellertid illegala invandrare, utan rätt att uppehålla sig i Sverige. De är brottslingar vars brott är att, genom sin handling att fortfarande vara kvar i Sverige, vanärar den svenska migrationspolitiken.
Dessa brottslingar skall således gå före den grupp av människor som har rätt att vara i landet, och som kanske ger bidrag till samhället, genom sitt arbete. Den som bryter mot samhällskontraktet genom att vara brottsling, går före den som bär samhället, den som upprätthåller samhällskontraktet.
Den demokratiska socialisten hävdar att man skall göra sin plikt, och kräva sin rätt. I den ordningen. Papperslösa får en rätt, utan att göra sin plikt. De inte enbart kriminella, som går emot migrationspolitiken, utan är också exploatörer av det svenska samhället. Med socialistens gamla vokabulär kan man säga att de är parasiter på samhällskroppen.
Att de skall prioriteras framför de som gör rätt för sig, är motbjudande. Eftersom de inte gör sin plikt, har de ingen rätt.
När myndigheten nu ställer dem före de som gör sin plikt, vänder de ryggen åt socialistens grundläggande norm. Det kan de förvisso göra, men då har de också ställt sig off-side det samhälle som är socialistens.
De främlingskritiska visar bilder på ett brinnande samhällskontrakt. Jag sympatiserar med den bilden, ty genom att vända ryggen åt normen ’gör din plikt, kräv din rätt’ har de också löst sig och därmed oss andra, från samhällskontraktet. Nu är det var och en för sig. Ingen solidaritet finns att få från oss.
Dagen efter, drog myndigheten tillbaka sitt tydliga utpekande av de papperslösa som en vaccinpriviligierad grupp och gav en mer allmänt hållen skrivning.
Den 15 februari 2021
Sven-Olof Collin
Att de papperslösa prioriterades över den yrkesmässiga befolkningen mellan 18 och 60 år, stack rejält i ögonen på en del, främst de främlingskritiska.
Vad myndigheten hade för skäl, vet jag inte. Man kan tänka sig att hemlösa och papperslösa är utsatta, bor dåligt och kanske träffar många när de driver omkring eller gör svart arbete. De kanske utgör smittspridare och skall därför vaccineras. Eller så gör deras levnadssätt att de drabbas hårt av viruset och kräver mycket sjukvård. Det var inte nödvändigtvis en omtanke om de papperslösa, utan om samhället, som gav de papperslösa sin prioriterade plats i vaccinkön.
Men, en myndighet måste tänka på förtroendet för myndigheten och för staten, dvs samhällskontraktet. De har således att beakta samhällskonsekvenser av sina prioriteringar. Det är olika konsekvenser och de måste vägas mot varandra.
Det förefaller som om de blott sett till smittspridning och kostnader för sjukvården, och vad det kan innebära för vården av de sjuka. Då kan det vara rimligt att papperslösa går före i kön.
Men, främst de främlingskritiska, men även en ortodox demokratisk socialist, hävdar att prioriteringen måste göras utifrån fler samhälleliga normer.
En sådan norm är normen om allas lika värde. Men den hjälper inte till vid prioriteringar eftersom den säger att alla skall behandlas lika, dvs en slumpgenerator skall dela ut vaccinet. Om ’lika värde’ skall råda, då finns ingen prioritering alls.
Prioriteringen börjar med att beakta konsekvenserna, där gamla bär hårdare konsekvenser än unga, ty gamlas insjuknande kan innebära deras död.
Men även här görs undantag, ty skulle sannolikheten att drabbas med döden vara grund för prioritering, då skulle en 65 årig man, boende i ett utanförskapsområde, med arbete som städare i centrum, och därför vara sannolik pendlare, gå före en kvinna i 80-årsåldern som bor i t ex Djursholm. Men den diskriminerande prioriteringen görs inte, kanske för att den byråkratiskt är komplicerad eller för att man helt enkelt inte vågar prioritera på det diskriminerande sättet.
De prioriterar dock arbetande i sjukvården. Vilket förefaller rimligt då de är förutsättningen för sjukvården.
Men därutöver diskriminerar de hemlösa och papperslösa, oaktat deras ålder.
I den diskrimineringen beaktar de inte förtroendet för staten och för de gemensamma institutionerna eller för de samhälleliga normerna. Man bortser från samhällskontraktet,
Hemlösa är människor med papper, dvs det är människor med rätt att vara i det svenska samhället. De papperslösa är emellertid illegala invandrare, utan rätt att uppehålla sig i Sverige. De är brottslingar vars brott är att, genom sin handling att fortfarande vara kvar i Sverige, vanärar den svenska migrationspolitiken.
Dessa brottslingar skall således gå före den grupp av människor som har rätt att vara i landet, och som kanske ger bidrag till samhället, genom sitt arbete. Den som bryter mot samhällskontraktet genom att vara brottsling, går före den som bär samhället, den som upprätthåller samhällskontraktet.
Den demokratiska socialisten hävdar att man skall göra sin plikt, och kräva sin rätt. I den ordningen. Papperslösa får en rätt, utan att göra sin plikt. De inte enbart kriminella, som går emot migrationspolitiken, utan är också exploatörer av det svenska samhället. Med socialistens gamla vokabulär kan man säga att de är parasiter på samhällskroppen.
Att de skall prioriteras framför de som gör rätt för sig, är motbjudande. Eftersom de inte gör sin plikt, har de ingen rätt.
När myndigheten nu ställer dem före de som gör sin plikt, vänder de ryggen åt socialistens grundläggande norm. Det kan de förvisso göra, men då har de också ställt sig off-side det samhälle som är socialistens.
De främlingskritiska visar bilder på ett brinnande samhällskontrakt. Jag sympatiserar med den bilden, ty genom att vända ryggen åt normen ’gör din plikt, kräv din rätt’ har de också löst sig och därmed oss andra, från samhällskontraktet. Nu är det var och en för sig. Ingen solidaritet finns att få från oss.
Dagen efter, drog myndigheten tillbaka sitt tydliga utpekande av de papperslösa som en vaccinpriviligierad grupp och gav en mer allmänt hållen skrivning.
Den 15 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
