I det pågående Palestinakriget har närmare 10.000 människor dödats. Hur många som dödats som stridande och som civila vet jag inte. Det sägs att bortåt 40%, dvs 4.000 är barn.
Samtidigt pågår ett krig på andra sidan av arabiska halvön, i Jemen. Sedan kriget bröt ut 2015 uppges 150.000 ha dött i samband med kriget och bortåt 200.000 som effekt av kriget, genom svält och sjukdomar. Hur många barn som dött kan jag inte ange då den enda siffran jag hittat, 11.000, är osannolikt låg, speciellt om man relaterar till Palestinakonflikten, och speciellt om man relaterar till det uppgivna antal barn som lider av undernäring, 2,2 miljoner.
Om man jämför dessa krig med varandra, framstår Jemenkriget som minst lika blodigt och sannolikt minst lika drabbande gentemot barn som Palestinakriget.
Men lika i blod innebär inte lika i engagemang. Jag har inte sett en lista från 300 svenska kändisar som kräver Jemenkrigets avslut. Jag har inte sett enorma demonstrationer som kräver Jemenkrigets slut. Jag har inte hört om krav på Konstfacks ledning att ta avstånd från krigandet i Jemen. Jag ser inte massmedia och sociala media fyllas över bräden med kritik av Saudiarabien och Iran och med hårda krav på vapenvila, fred och rättegångar om brott mot folkrätten. Jag hör inte FN:s menlösa administratörer om och om igen tugga om eldupphör. Men allt detta, som jag inte kan notera avseende Jemenkriget, syns med all tydlighet när det gäller Palestinakriget.
Det förefaller som om Palestinakriget är så oerhört mycket mer engagerande än Jemenkriget. Och jag frågar mig: Varför?
Jag föreslår här några hypoteser.
Hypotes 1. Blod och lidande ger engagemang. Man skulle kunna tro att engagemang tilltar med ett krigs blodighet. Så tycks inte vara fallet när man ser på skillnader i engagemang avseende Jemenkriget och Palestinakriget. Som jag noterade ovan, engagemanget är mycket tydligt inte relaterat till blodighet. Det mänskliga lidandet är därför inte en grundorsak till engagemanget. ’Människors lika värde’ är inte en värdering som omfattas av dagens engagemang. Jemens barn är värda mindre engagemang, om än något som helst engagemang, relativt engagemang för palestiniernas och israelerna barn. Det är onekligen en hård och obehaglig slutsats, men förefaller vara korrekt. Engagemanget drivs inte av mänsklig omsorg och mänsklig solidaritet. Mänsklig lidande vägs olika.
Hypotes 2. Avstånd i världsåskådning och etnicitet driver krig. Man skulle kunna tro att ju närmre människor är ideologiskt (världsåskådning) och ju närmre de är etniskt, ju mindre benägna är människor att använda våld för att lösa konflikter. Men det förefaller nästan vara tvärtom. Jemenkriget utförs av muslimer, där kriget framstår som ett proxykrig mellan Iran, som är ett islamitiskt, shiadominerat land, och Saudiarabien, som är ett islamitiskt sunnidominerat land. Palestinakriget sker mellan Hamas, som genom stöd av Iran kan antas stå för islamitiskt shia, medan Israel är en judisk stat. Att man, som i Jemens fall, delar samma religion i grunden, islam, dvs har litet avstånd i världsåskådning, är således inte fredsgivande, utan kan tvärtom vara krigsdrivande. Att man, som i Palestinakrigets fall, har samma urfader som grund för sina religioner, Abraham, är inte heller det fredsbevarande. Således är avstånd i världsåskådning inte krigsdrivande. Snarare verkar det som att litet avstånd kan vara drivande, eftersom det lilla avståndet förstoras för att motiveras åtskillnad. Angående etnicitet tillhör deltagarna i bägge krigen samma ursprungliga befolkningsgrupp, semiter. Detta gemensamma ursprung är således inte heller fredsbevarande. Muslimer kan ju t o m odla den något motsägelsefulla antisemitismen, som egentligen inte betyder antisemitism, eftersom de själva är semiter, utan blott judehat. Summerar vi detta verkar det onekligen som att familjen är värst.
Hypotes 3. De låga förväntningarnas rasism. När muslimer slåss sinsemellan beror det på att de bär en primitiv, för att inte säga inferior kultur, där vi, avancerade européer, inte förväntar oss något avancerat, civiliserat handlande. Inte sällan förstår vi muslimers våldsamhet, grad av kulturintolerans och kvinnoapartheid som uttryck för att de inte genomgått den civilisatoriska utveckling som vi genomgått, främst genom Upplysningen. Detta kan motivera likgiltighet inför muslimers blodbad i Jemen. I Palestinakriget däremot, finns en utvecklad, civilisatoriskt högtstående demokratisk kultur, den judiska, som berikats och berikar västvärlden. Inte sällan noteras att judarna är extremt överrepresenterade när det gäller Nobelpris, medan muslimer knappt ens är representerade. Därför förväntar vi oss att Israel uppträder civilisatoriskt värdigt, varför de bör avstå från en primitiv vedergällning. Denna hypotes synes vara en trolig förklaring till skillnaden i engagemang.
Hypotes 4. De resursstarka flyktingarnas protester. Europa, som ser detta stora engagemang via demonstrationer, har tagit emot många flyktingar från t ex Syrien. Många av dessa har inte blott minne av palestiniernas flykt och fördrivning från Palestina, utan även släktingar som fortfarande bär nyckeln till det hus de lämnade vid Israels bildande. Dessa flyktingar är resursstarka, vilket deras förmåga att ta sig från Syrien till Tyskland och Sverige visar på. Deras förmåga att organisera stora demonstrationer och att överskölja sociala media med sina budskap är ett tecken på deras resursstyrka. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.
Hypotes 5. Vänstern och socialt engagerade människor i demokratiska europeiska länder har sedan länge varit engagerade för palestiniernas sak. Sedan länge har vänstern, inte minst socialdemokraterna, via sitt stöd för Al-Fatah, varit engagerade i palestiniernas öde. De svenska Socialdemokraternas store ledare, Olof Palme, var starkt engagerad och hade många möten med Al-Faths ledare, Yasser Arafat. Detta engagemang har inneburit att andra konflikthärdar på den arabiska halvön inte observerats. Man kan säga att traditionens makt gjort vänstern blind för andra konflikthärdar. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.
Således finner jag att troliga förklaringar till denna motbjudande skillnad i engagemang beror på de låga förväntningarnas rasism, resursstarka flyktingar och traditionens makt, samt frånvaron av värderingen ’alla människors lika värde’ och gemenskapers solidaritet.
Den 7 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Samtidigt pågår ett krig på andra sidan av arabiska halvön, i Jemen. Sedan kriget bröt ut 2015 uppges 150.000 ha dött i samband med kriget och bortåt 200.000 som effekt av kriget, genom svält och sjukdomar. Hur många barn som dött kan jag inte ange då den enda siffran jag hittat, 11.000, är osannolikt låg, speciellt om man relaterar till Palestinakonflikten, och speciellt om man relaterar till det uppgivna antal barn som lider av undernäring, 2,2 miljoner.
Om man jämför dessa krig med varandra, framstår Jemenkriget som minst lika blodigt och sannolikt minst lika drabbande gentemot barn som Palestinakriget.
Men lika i blod innebär inte lika i engagemang. Jag har inte sett en lista från 300 svenska kändisar som kräver Jemenkrigets avslut. Jag har inte sett enorma demonstrationer som kräver Jemenkrigets slut. Jag har inte hört om krav på Konstfacks ledning att ta avstånd från krigandet i Jemen. Jag ser inte massmedia och sociala media fyllas över bräden med kritik av Saudiarabien och Iran och med hårda krav på vapenvila, fred och rättegångar om brott mot folkrätten. Jag hör inte FN:s menlösa administratörer om och om igen tugga om eldupphör. Men allt detta, som jag inte kan notera avseende Jemenkriget, syns med all tydlighet när det gäller Palestinakriget.
Det förefaller som om Palestinakriget är så oerhört mycket mer engagerande än Jemenkriget. Och jag frågar mig: Varför?
Jag föreslår här några hypoteser.
Hypotes 1. Blod och lidande ger engagemang. Man skulle kunna tro att engagemang tilltar med ett krigs blodighet. Så tycks inte vara fallet när man ser på skillnader i engagemang avseende Jemenkriget och Palestinakriget. Som jag noterade ovan, engagemanget är mycket tydligt inte relaterat till blodighet. Det mänskliga lidandet är därför inte en grundorsak till engagemanget. ’Människors lika värde’ är inte en värdering som omfattas av dagens engagemang. Jemens barn är värda mindre engagemang, om än något som helst engagemang, relativt engagemang för palestiniernas och israelerna barn. Det är onekligen en hård och obehaglig slutsats, men förefaller vara korrekt. Engagemanget drivs inte av mänsklig omsorg och mänsklig solidaritet. Mänsklig lidande vägs olika.
Hypotes 2. Avstånd i världsåskådning och etnicitet driver krig. Man skulle kunna tro att ju närmre människor är ideologiskt (världsåskådning) och ju närmre de är etniskt, ju mindre benägna är människor att använda våld för att lösa konflikter. Men det förefaller nästan vara tvärtom. Jemenkriget utförs av muslimer, där kriget framstår som ett proxykrig mellan Iran, som är ett islamitiskt, shiadominerat land, och Saudiarabien, som är ett islamitiskt sunnidominerat land. Palestinakriget sker mellan Hamas, som genom stöd av Iran kan antas stå för islamitiskt shia, medan Israel är en judisk stat. Att man, som i Jemens fall, delar samma religion i grunden, islam, dvs har litet avstånd i världsåskådning, är således inte fredsgivande, utan kan tvärtom vara krigsdrivande. Att man, som i Palestinakrigets fall, har samma urfader som grund för sina religioner, Abraham, är inte heller det fredsbevarande. Således är avstånd i världsåskådning inte krigsdrivande. Snarare verkar det som att litet avstånd kan vara drivande, eftersom det lilla avståndet förstoras för att motiveras åtskillnad. Angående etnicitet tillhör deltagarna i bägge krigen samma ursprungliga befolkningsgrupp, semiter. Detta gemensamma ursprung är således inte heller fredsbevarande. Muslimer kan ju t o m odla den något motsägelsefulla antisemitismen, som egentligen inte betyder antisemitism, eftersom de själva är semiter, utan blott judehat. Summerar vi detta verkar det onekligen som att familjen är värst.
Hypotes 3. De låga förväntningarnas rasism. När muslimer slåss sinsemellan beror det på att de bär en primitiv, för att inte säga inferior kultur, där vi, avancerade européer, inte förväntar oss något avancerat, civiliserat handlande. Inte sällan förstår vi muslimers våldsamhet, grad av kulturintolerans och kvinnoapartheid som uttryck för att de inte genomgått den civilisatoriska utveckling som vi genomgått, främst genom Upplysningen. Detta kan motivera likgiltighet inför muslimers blodbad i Jemen. I Palestinakriget däremot, finns en utvecklad, civilisatoriskt högtstående demokratisk kultur, den judiska, som berikats och berikar västvärlden. Inte sällan noteras att judarna är extremt överrepresenterade när det gäller Nobelpris, medan muslimer knappt ens är representerade. Därför förväntar vi oss att Israel uppträder civilisatoriskt värdigt, varför de bör avstå från en primitiv vedergällning. Denna hypotes synes vara en trolig förklaring till skillnaden i engagemang.
Hypotes 4. De resursstarka flyktingarnas protester. Europa, som ser detta stora engagemang via demonstrationer, har tagit emot många flyktingar från t ex Syrien. Många av dessa har inte blott minne av palestiniernas flykt och fördrivning från Palestina, utan även släktingar som fortfarande bär nyckeln till det hus de lämnade vid Israels bildande. Dessa flyktingar är resursstarka, vilket deras förmåga att ta sig från Syrien till Tyskland och Sverige visar på. Deras förmåga att organisera stora demonstrationer och att överskölja sociala media med sina budskap är ett tecken på deras resursstyrka. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.
Hypotes 5. Vänstern och socialt engagerade människor i demokratiska europeiska länder har sedan länge varit engagerade för palestiniernas sak. Sedan länge har vänstern, inte minst socialdemokraterna, via sitt stöd för Al-Fatah, varit engagerade i palestiniernas öde. De svenska Socialdemokraternas store ledare, Olof Palme, var starkt engagerad och hade många möten med Al-Faths ledare, Yasser Arafat. Detta engagemang har inneburit att andra konflikthärdar på den arabiska halvön inte observerats. Man kan säga att traditionens makt gjort vänstern blind för andra konflikthärdar. Även denna hypotes tycks ha en trolighet.
Således finner jag att troliga förklaringar till denna motbjudande skillnad i engagemang beror på de låga förväntningarnas rasism, resursstarka flyktingar och traditionens makt, samt frånvaron av värderingen ’alla människors lika värde’ och gemenskapers solidaritet.
Den 7 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
