I min ungdom, före internet, kunde man komma till tals offentligt främst genom att skriva en insändare till tidningen. Ibland intervjuade tidningen eller Tv-kanalen, sedermera de två Tv-kanalerna vanligt folk. Vanligt folks uttryck fanns blott där. Dock filtrerade genom redaktörer och klippande journalister. 1:a maj och kyrkobesök var de kollektiva manifestationer av sympati för en sak man kunde utföra, där dock inslaget av tradition fanns och grumlade sympatiuttrycket.
Vid skolavslutningar och Lucia fotograferades det. Korten framkallades och fotografen tittade på dem, kanske visade dem för de i familjen som hade blivit fotograferade. Sedan lades de ner i en box eller klistrades upp i en bok, som sedan sällan eller aldrig öppnades.
En stor del av folket hördes inte och syntes inte för varandra.
Internet har helt förändrat detta. Idag både förekommer och kommer vanligt folk till tals i offentligheten.
Det har medfört ganska oskyldiga saker, som att svenska folket har numer sett oerhört många fotograferade middagstallrikar. Men det har också haft andra effekter.
Luciatågen på dagis kan nu ske utan föräldrars beundrande blickar eftersom föräldrar fotograferar en masse och sedan sprider fotografierna av sina egna barn och andras barn på sk sociala medier. Den lätta invändningen är att barns integritet inte respekteras. Den mer dramatiska invändningen är att barn med skyddad identitet kan identifieras.
Idag kan individer identifieras genom ansiktsigenkänning, varför man kan spåra individer på publika nät genom alla de fotografier som finns uppladdade, av den själv och av andra. Det har förvisso hjälpt staten att hitta semestrande personer i utlandet som dansar kring en stekt gris, men som borde vara hemma, gravt handikappad i en rullstol. Men även de som önskar vara inkognito på en plats, kan inte vara säker på att ha en sådan skyddad tillvaro när man är ständigt omgiven av små kameror, förklädda till telefoner.
Andra gör åtkomsten till envars liv till en affär och blir sk influencers, där de filmar sitt eget liv, helst ett liv i lyx, mer sällan en uteliggares liv blir viralt, och kan dra åt sig betald reklam och därvid finansiera sitt luxuösa liv.
Internet har också inneburit att envar som så önskar, som t ex jag, kan skapa en sida på internet, som denna, där allehanda åsikter och uttryck formuleras och sprids. Många sociala medier och sidor har också kommentatorsfält, där envar hyfsat fritt kan ge utlopp för sina åsikter. Det kan hävdas vara en demokratisering ty nu behöver vanligt folk inte gå igenom redaktörers gallring, även om sociala media och sidor numer har inrättat granskningar som hejdar de mest vilda uttrycken.
Det mest märkliga fenomen som jag erfar är X, forna Twitter. Med ett fåtal nedslag, 280 stycken, kan envar uttrycka sin åsikt. Numer kan man få fler nedslag via prenumeration. X har märkligt nog blivit en plats där etablerade politiker och andra opinionsbildare för ut sina kommentarer och ibland t o m beslut och besked. Det är märkligt ty X är, vad jag erfar, en intellektuell avskrädeshög, där uttryck som man möjligen muttrar i sin ensamhet på morgonen när man läser tidningen, får en oerhörd spridning.
Att etablerade politiker och organisationer använder X innebär en degradering och vulgarisering av det politiska samtalet. Det är sannerligen inte en demokratisering av det politiska samtalet när det sker med 280 tecken långa slagdängor.
Vidare, och än mer anmärkningsvärt är när speciellt politiker använder X och får mothugg i kommentatorsfälten och därvid blockerar dem, dvs stänger av en persons deltagande i diskussionen på X. Det är som en politisk debatt där en opponent yttrar sig, varvid talaren kan tysta opponenten och visa ut den från rummet. Det är en monologisering av den politiska debatten och innebär ett partiellt återtåg till tiden före internet.
Det återstår att se om vi får en internetkultur där integriteten värnas. Som med alla innovationer, tar det ett tag innan vi människor vänjer oss och etablerar ett socialt accepterat sätt att hantera innovationerna.
Den 12 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
Vid skolavslutningar och Lucia fotograferades det. Korten framkallades och fotografen tittade på dem, kanske visade dem för de i familjen som hade blivit fotograferade. Sedan lades de ner i en box eller klistrades upp i en bok, som sedan sällan eller aldrig öppnades.
En stor del av folket hördes inte och syntes inte för varandra.
Internet har helt förändrat detta. Idag både förekommer och kommer vanligt folk till tals i offentligheten.
Det har medfört ganska oskyldiga saker, som att svenska folket har numer sett oerhört många fotograferade middagstallrikar. Men det har också haft andra effekter.
Luciatågen på dagis kan nu ske utan föräldrars beundrande blickar eftersom föräldrar fotograferar en masse och sedan sprider fotografierna av sina egna barn och andras barn på sk sociala medier. Den lätta invändningen är att barns integritet inte respekteras. Den mer dramatiska invändningen är att barn med skyddad identitet kan identifieras.
Idag kan individer identifieras genom ansiktsigenkänning, varför man kan spåra individer på publika nät genom alla de fotografier som finns uppladdade, av den själv och av andra. Det har förvisso hjälpt staten att hitta semestrande personer i utlandet som dansar kring en stekt gris, men som borde vara hemma, gravt handikappad i en rullstol. Men även de som önskar vara inkognito på en plats, kan inte vara säker på att ha en sådan skyddad tillvaro när man är ständigt omgiven av små kameror, förklädda till telefoner.
Andra gör åtkomsten till envars liv till en affär och blir sk influencers, där de filmar sitt eget liv, helst ett liv i lyx, mer sällan en uteliggares liv blir viralt, och kan dra åt sig betald reklam och därvid finansiera sitt luxuösa liv.
Internet har också inneburit att envar som så önskar, som t ex jag, kan skapa en sida på internet, som denna, där allehanda åsikter och uttryck formuleras och sprids. Många sociala medier och sidor har också kommentatorsfält, där envar hyfsat fritt kan ge utlopp för sina åsikter. Det kan hävdas vara en demokratisering ty nu behöver vanligt folk inte gå igenom redaktörers gallring, även om sociala media och sidor numer har inrättat granskningar som hejdar de mest vilda uttrycken.
Det mest märkliga fenomen som jag erfar är X, forna Twitter. Med ett fåtal nedslag, 280 stycken, kan envar uttrycka sin åsikt. Numer kan man få fler nedslag via prenumeration. X har märkligt nog blivit en plats där etablerade politiker och andra opinionsbildare för ut sina kommentarer och ibland t o m beslut och besked. Det är märkligt ty X är, vad jag erfar, en intellektuell avskrädeshög, där uttryck som man möjligen muttrar i sin ensamhet på morgonen när man läser tidningen, får en oerhörd spridning.
Att etablerade politiker och organisationer använder X innebär en degradering och vulgarisering av det politiska samtalet. Det är sannerligen inte en demokratisering av det politiska samtalet när det sker med 280 tecken långa slagdängor.
Vidare, och än mer anmärkningsvärt är när speciellt politiker använder X och får mothugg i kommentatorsfälten och därvid blockerar dem, dvs stänger av en persons deltagande i diskussionen på X. Det är som en politisk debatt där en opponent yttrar sig, varvid talaren kan tysta opponenten och visa ut den från rummet. Det är en monologisering av den politiska debatten och innebär ett partiellt återtåg till tiden före internet.
Det återstår att se om vi får en internetkultur där integriteten värnas. Som med alla innovationer, tar det ett tag innan vi människor vänjer oss och etablerar ett socialt accepterat sätt att hantera innovationerna.
Den 12 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
