Medan social rörlighet för den demokratiske socialisten är ett steg på vägen från privilegiesamhället, är det slutmålet och bekräftelsen på ett gott samhälle för liberalen. Social rörlighet innebär att samhället tar tillvara de förmågor som varje människa har och låter individen utveckla dem, utan att hindras av sociala skrankor.
Nepotism, att privilegier ges p g a familjeförhållanden och inte p g a förmåga, är en styggelse för den demokratiske socialisten, men kan något lättare fördras av den nutida liberalen. Här är liberalen förblindad av sin föreställning om privategendomen, som ges i arv utifrån familjelinjer och inte utifrån förmåga. Det är därför vi har femte generationens Wallenberg som styr betydande delar av svenskt privat näringsliv idag. Andrè Oscar Wallenberg var grundaren, där Marcus och Jacob tog över, varvid senare Peter och Marc tog över och idag är det Marcus och Jacob som driver imperiet.
De radikala liberalerna var likt de demokratiska socialisterna, motståndare till arv och såg inte att det gick emot privategendomen, ty privategendom är den som du äger när du lever, som du har domsaga över när du lever. När du dör, försvinner privategendomen. Den kan då bli släktegendom och fördelas till släkten, eller, som verkligt radikala liberaler och mången demokratisk socialist kan anse, bli statens egendom, för att genom staten säljas på en marknad, varvid de med förmåga kan köpa egendomen. Intäkterna av försäljningen kan finansiera staten, varvid statens behov av andra skatter mildras eller upphör.
I det ideala liberala samhället kommer släkten till den förmögne att få en plats på samhällets ekonomiska stege som motsvarar dess förmåga. Det blir en stor social rörlighet då barnen till den förmögna inte automatiskt får en priviligierad ställning p g a arv, utan hamnar på ekonomins stege där dennes förmåga placerar den. I det samhället finns social rörlighet både upp och ner, och med hög hastighet.
I det verkliga samhället är rörligheten betydligt lägre, men den finns, både upp och ner. Den går långsammare nedåt p g a arvet och avsaknaden av arvsskatt, som hade kunnat brandskatta arvet.
Men det finns ett arv som är betydande, som ärvs till stor del, som är privategendom, men som inte kan beskattas och som kräver en del personlig förmåga att utnyttja. Det är det kulturella och det sociala kapitalet. Kunskaper, sedvänjor, språk och vänskapsband kan ärvas.
När det gäller ärvt kulturellt och socialt kapital är rörligheten sannolikt betydligt trögare. Det är lätt att ärva 20 miljoner kronor. Det är svårare att ärva en bildning. Den kräver sannolikt flera generationer av arv innan den blir stabil. Detsamma gäller erosionen av det kapitalet, att det tar några generationer innan det är förslösat. Kulturellt och social kapital är stabilare och trögare. Det är så inbäddat i samhället att det är svårt att anskaffa och svårt att förslösa.
Vi som är radikala liberaler och demokratiska socialister borde därför vara minst lika observanta på hur samhället nepotistiskt överför socialt och kulturellt kapital, och, om inte försvåra överföringen, i alla fall se till att nepotistiskt överfört kapital inte försvårar för de som inte är födda in i släkten med sådant kapital.
Den 1 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin