Låt oss ta fram argument som stödjer de två svaren.
Det är fel: Alla människor gör misstag. Alla kan ryckas med av sina känslor och önskningar, varvid omdömet grumlas, och man gör fel. En förlåtande människa, kan nämna misstaget, till andras vandel, men då ta bort namnet, då det är mänskligt att fela.
Det är rätt: En människa har att stå ansvar för sitt agerande, oaktat vilken grund som fanns för agerandet. Därför skall namn nämnas.
Man kan anföra balansens krav. En individ som agerar i sitt arbete, har att stå ansvar för sitt agerande. Ja, den kanske gärna vill stå ansvar för sitt agerande, om det leder till framgång för personen och/eller organisationen. Då tycks alla acceptera, ja, nästan begära att namn nämns.
Men, när det går illa, eller agerandet med lätthet kan kritiseras, då är de vankelmodiga mindre benägna att begära namns nämnande. När man kan beskriva en människas agerande som sådant, att det är rimligt att personens namn dras i skam och vanära, då önskar den människan inte sitt namn omnämnas. Men vill den ha berömmet, får den, i balansens namn, stå ut med att få sitt namn nämnt som den som gör saker som absolut inte kan berömmas.
Man kan anföra principens krav. Mina inlägg bör vara inriktade på principer och inte att utvärdera individers enskilda agerande, varför individens namn är ointressant, blott det principiellt intressanta i agerandet bör nämnas, inte individens namn.
En person, möjligen två personer, förbjöd mig att diskutera en sak på den institutionen som jag sedan blev avskedad från. “På agendan till B&F-mötet imorgon, onsdag finns en punkt om omröstning bland lärarna i gruppen om deras inställning till PRME samt huruvida ni ska arbeta enligt detta eller inte. Vi vill uppmärksamma dig på att detta inte är något som B&F-inriktningen kan ta beslut om. Du har inte heller rätt att avkräva några ställningstaganden från enskilda medarbetare. Därmed ska programpunkten strykas. “
I detta fall nämnde jag namnet på personen/personerna. I detta fall ansåg jag att namn skulle nämnas. Skälet var att hon/de uttalade sig som chefer, och fullgjorde sin tjänst så som de ansåg att de skulle agera. De agerade i tjänsten. Inte under rus eller tillfällig sinnesförvirring, utan överlagt och med användande av den rätt de ansåg sig ha.
Men det går inte att undgå tanken att jag nämnde deras namn då deras utsaga var den mest oerhörda utsaga som någonsin riktats mot mig och mot akademins själ. Det var ett övergrepp, och jag tog oerhört illa vid mig. Jag bär fortfarande på motviljan och avskyn gentemot deras angrepp. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Jag kommer för alltid att bära förhoppningen att aldrig behöva befinna mig i samma rum som dessa, akademins dödgrävare.
Måhända gör jag fel. Men, då är jag av den uppfattningen att man får nämna mitt namn. Ja, jag vill att man skall nämna mitt namn, ty jag vill höra vilka argument man kan ha för att anse att jag gjort ett misstag.
Berätta gärna för mig och för andra, vilka misstag jag gör och har gjort. Då kan jag försvara mig. Om jag inte nämns, är det svårt för mig att antingen be om förlåtelse för mitt misstag eller plädera för min sak.
Utan namns nämnande blir det som i Kafkas Processen, en individ som vandrar i mörker, utan att kunna försvara sig.
Jag anser därför att man skall nämna namn. Samtidigt nämner jag oftast inte namn, då jag har en, kanske missriktad omtanke om de felande människorna.
För den motsägelsen må jag kritiseras.
Med namn nämnandes.
Den 3 januari 2021
Sven-Olof Collin