Det är dags att ta fram ett liknande begrepp, muslimtvättning. Det uttrycker försök att lägga en aura av oskuld och normalitet över det religiösa fenomenet ’muslim’.
I en text i Svenska Dagbladet skriver författarna till artikeln, Mathias Ståhle och Farida Ahmadi Högfeldt, om de sk påskkravallerna, dvs korankravallerna. (https://www.svd.se/a/Q7aMmW/svd-atervander-till-orebro-ett-ar-efter-paskkravallerna )
De har där intervjuat en person som förekommer genomgående i texten. Det är en person som dömts till ett år i fängelse för hennes deltagande i kravallerna. Hon identifierar sig som muslim, men är inte religiös. Hon nämns inte vid sitt riktiga namn, utan ges ett påhittat namn. Hon ges namnet Mona.
Mona är, i olika former, ett vanligt kvinnonamn i världen. Kanske det är persiskt, vad vet jag. Men jag vet att Mona var ett mycket vanligt namn i Sverige på 50- och 60-talet. Jag har varit förälskad i minst en Mona. Jag har träffat och läst om många muslimska kvinnor. Ingen av dem hade namnet Mona. Har artikelförfattarna valt namnet Mona för att tvätta muslimerna, dvs är valet av namnet en muslimtvättning som skall skapa ett intryck av att fascisterna på korankravallerna, dvs de som uttryckte sig med våld, var en ’Mona’, en vanlig människa, vem som helst, ja kanske en kvinna som Sven-Olof i sin ungdom kunde varit kär i, men som nästan oskyldigt drogs med i våldet?
Den värsta formen av muslimtvättning är den politiska avsikten att skilja det inneboende våldet i islam från islam genom att ha två benämningar, muslimer och islamister. De senare, islamisterna, menar man, står för politisk islam, till skillnad från muslimerna, som står för blott religiös islam. Man tvättar en grupp människor fria från deras religions våldsamhet genom att skapa en kategori som sägs inte bära på islams våldsamhet, muslimerna, medan en annan grupp, lite vilseledda av konstiga texter som bär våldsamhet, kallas islamister. Men islam är politisk eftersom islam är totalitär. Islamister är blott en delmängd av alla muslimer.
Uttrycket islamist är således ett försök att muslimtvätta, att försöka skapa ett intryck av att muslimer är, så som det absoluta flertalet av muslimer nästan alltid är, fredliga människor.
Tillbaka till artikeln i Svenska Dagbladet. Den fortsätter sin muslimtvätt genom att helt korrekt ta upp att kravaller ofta har ett kännetecken av massa, av en mobb, där människor som befinner sig i massan dras med i våldet. Göteborgskravallerna 2001, Husbyupploppen 2013, en del fotbollsmatchers kravaller och några högerextremisters kravaller, är alla exempel på händelser där människor, kanske utan initial avsikt till våld, dras med i massans våld. Artikeln antyder vidare socioekonomiska förklaringar, främst utanförskap, som kraft i kravallerna. Artikeln avslutas med att man föreslår att koranbrännaren Paludan skall få göra sina demonstrationer på industriområden. Man avslutar med orden ”Om Paludan inte får någon uppmärksamhet kommer det inte vara roligt för honom längre. Man måste helt enkelt vara lite smartare än vad han är.”
Ytterst är problemet med korankravallerna den som använder sin demokratiska rättighet, att demonstrera och uttrycka sin åsikt, koranbrännaren Paludan. I slutet pekar man således på att problemet är inte de som agerar med fascistiskt våld genom att kasta sten på polisen, utan personen som bränner koranen.
Artikeln tar däremot inte alls upp islam, religionen som identifierar de stenkastande individerna som muslimer. Artikeln berör inte det minsta att de som kan gapa ’allah akbar’ liknar nazisterna och deras gapade ’heil hitler’. Artikeln diskuterar inte med ett ord att islams fascism, dess inneboende våldsbenägenhet, gentemot de som inte är muslimer och de som inte är den rätta formen av muslimer, kan finnas lagrat, långt i ner i varje muslims själ. Inte någon tanke finns att de stenkastande kan ha samma grundton som de som försökte mörda Lars Vilks och Rushdie. Ja, att de har idemässiga likheter med de som mördade tecknarna på Charlie.
Man skall inte demonisera de människor som är muslimer, ty de flesta av dem är inte muslimer, utan människor, dvs de bär en rimlig humanitär etik och inte en islamsk etik. Men, några av mina vänner som ser sig som muslimer, har onekligen muslimska värderingar, dvs de vänder ryggen mot homosexuella, tycker att en kvinna är mer värdig om hon skyller sitt hår, de har antisemitiska antydningar och de har den antidemokratiska värderingen att somliga skrifter skall undantas den synliga kritik av skrifterna som bränningen av dem kan vara. Mina muslimska vänner och bekanta beter sig som människor, i de situationer jag sett, men de bär på barbariska och antidemokratiska värderingar. Sådana som i en massa av stenkastande andra kan förmå dem att ta upp stenen och kasta den.
Det finns flera förklaringar till korankravallerna, eftersom människan är mångfacetterad. Men att som artikeln gör, att inte söka förklaringen i islam, det är att muslimtvätta, att försöka mörklägga, att ljuga genom att undvika en av de uppenbara förklaringarna.
I morgon fördjupar jag mig i denna förklaring genom att hävda att en muslim inte är en människa.
Den 3 april 2023
Sven-Olof Yrjö Collin