Är det etiskt acceptabelt att skapa TV-dramatik kring människor som lever, där dramatiken förvisso hävdar data från verkligheten, men där många scener säkert inte bara är dramatiseringar av ett verkligt skeende, utan också rena påhitt? Vi får se många personliga samtal mellan personer, som ger oss en känsla av vilka personer de är, men där det finns skäl att tro att de saknar verklighetsgrund. Ingen, förutom de två personerna i samtalet, deltog och noterade, om de numer minns, vad som sades. Ändock återger TV-serien dessa samtal, som om de har skett.
Som tittare är det svårt att ständigt hålla i minne att det är dramatik och inte en dokumentär. Men jag tror att denna gråzon är poängen med TV-serien. Det är det som gör den så uppmärksammad. De hade kunnat göra en TV-serie om ett kungahus i landet Långtbortistan, med vissa likheter och vissa olikheter med kungahuset, för att få fram de effekter som de nu får fram. Men de effekter de får fram kopplar tittaren, inte blott till TV-serien, utan till verklighetens kungafamilj i Storbritannien. Det är det etiska problemet.
Men låt oss säga att, med reservation för att det är en del dramatiserat och en del påhittat, att själva naturen i monarkin, substansen i Kronan, återges till mer än 15% korrekt, dvs att dramatisering och påhitt står för 85%.
Personerna i den kungliga familjen, som de återges i serien, är överlag otrevliga, bortskämda människor, utan kontakt med de som betalar deras lyx, folket. Vad jag ser är en klunga av outbildade människor, med ofattbart stora privilegier, men med en lika ofattbar litenhet av arbetsinsats. Denna oerhörda obalans, parad med en bortskämdhet, där obalansen inte ses eller ens inses, gör mig oerhört upprörd. Kronan är en institution med två uppgifter, att vara en familj som säkerställer nästa generation, så att kronan fortsätter, samt att lysa, dvs att vara bland människor på ett kontrollerat sätt, så att människorna kan få niga och bocka och upprätthålla etiketten. För etikettens skull.
I serien dyker Thatcher upp. En småhandlardotter som arbetat hela livet, långt från de lättjans privilegier som utmärker kungahuset. Kanske har detta skett. Thatcher anmärker, när hon ges en möjlighet att vara gäst på drottningens skotska slott, en ynnest få ges, att hon blir tokig av att intet göra, varpå hon smiter ifrån en jakt, för att sätta sig med regeringspapper. Detta majestätiska ’intet-göromålet’ var en jakt, så oerhört viktig för hela familjen, att alla i familjen deltog. Givetvis med en anställd man som bar vapnet till varje kunglig skytt. Ett groteskt slöseri med tid som hade kunnat ägnas åt något produktivt, både för majestäterna och för de som endast hade arbetet att bära vapnet. Detta intet-görandet smet Thatcher ifrån. Familjemedlemmar noterade smitningen som särpräglad. Men hon gjorde än mer bort sig. Förutom att hon hade en vilja att arbeta, kom de på henne med att sitta på fel stol. Hon satt och arbetade i drottning Viktorias stol, en stol ingen hade suttit i sedan Viktorias tid. Ett fel som nogsamt noterades och kommenterades, i denna familj av ritualer och former. Där tomheten ekar och lättjans trumpeter blåser fanfar.
Det som finns är familjen och dess relationer. Ty kungafamiljen är ett familjeföretag och har en funktion som överglänser alla andra, att reproducera sig. Det skall ske genom att vara familj, varför sådant som otrohet inte fördras så enkelt, medan skilsmässa är otänkbart. En kung får välja mellan att vara kung eller att gifta sig med en person som är skild. En av konungarna står med det valet, och väljer kärleken. Andra i familjen gör val som är mindre romantiska, men som innebär att de får behålla sin lyx och sina privilegier, och att de kan känna sin uppoffrande förträfflighet i att bevara Kronan.
Allt detta hade kunnat få förekomma, om de hade spenderat sina egna pengar och om skådespelet inte hade rört någon annan än dem. Men det är staten som får betala och det är staten som berörs. Av något så otidsenligt att man känner för de som stormade mot denna tomma aristokratiska levnadsstil i Frankrike 1789.
Om det till minst 15% är korrekt, och det faktiskt fortfarande finns, i form av Kung Charles, och med hela klungan av bortskämda familjemedlemmar, som blott ägnar sig åt lyx och att leka familj, med skilsmässor och futtiga familjekonflikter, som vinner enorm massmediabevakning, då finns det blott en slutsats för mig.
Jag har tidigare, avseende det svenska kungahuset, hävdat att jag är, som demokratisk socialist, och därmed en svuren demokrat, en principiell republikan, medan jag är praktisk monarkist, då det ser ut att fungera bra. Idag, under intryck av the Crown, har jag ändrat mig och finner monarki direkt motbjudande i lyx, bortskämda människor och enormt slöseri, med pengar, hus och mänskligt arbete.
Jag är numer både principiell och pragmatisk republikan.
Den 5 januari 2023
Sven-Olof Yrjö Collin