Utbildningsministern skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet. (https://www.svd.se/a/bg9P6e/mats-persson-farre-ska-lasa-fristaende-kurser ). Den var oerhört förvirrande, skriven i en sluggerstil. Men jag tror att den går att sammanfatta i tre punkter:
Låt mig börja sist. I företagsekonomiämnet var det manna från himlen att få sin kurs teknikklassificerad. Det var sötebrödsdagar för lärarna. Ty tekniker är vana vid laborationer, även i de fall där de inte behövs i större utsträckning, t ex i matematik. I Företagsekonomi kunde produktkalkylering klassas som teknik, eftersom det rymde matematik, om än på låg nivå, och därför ansågs kräva laborationer där studenter sitter och löser problem med kalkyler i ett klassrum, där en lärare dräller omkring och hjälper till.
Sverige är ett tekniktungt land, och Sverige behöver tekniker, inte minst nu när vi skall utveckla industrin till hållbarhet. Tekniklärarna känner av detta och ser att de kan skära guld. Den vanliga gnetiga kommentaren, att resurser finns, men är dåligt organiserade, kommer inte nu. Den andra gnetiga kommentaren, som numer förekommer ofta på den lägre utbildningsnivån, skolan, är att mer resurser inte löser problemen. Mer pengar krävs.
Akademiseringen är ett korrekt angrepp, men kräver ett omfattande ingrepp, ty det finns mycket på högskolor och universitet som inte är akademiskt. I mitt ämne hade vi vunnit mycket energi, både hos studenter och hos akademiska lärare, om en del av den icke-akademiska delen, att t ex lära studenter tekniken att bokföra och att budgetera, hade utförts på kommunala yrkesskolan. Det finns idag många studenter som varken har intresse eller läshuvud för akademiska studier, men som måste följa ett ekonomprogram på högskolan för att sedan få arbeta som redovisningsekonom. De stackarna tvingas in i en akademiserad utbildning, trots att de blott vill lära sig handfasta yrkeskunskaper.
Fristående kurser används i många fall för att bedriva en icke-akademisk verksamhet. Att de har låg genomströmning kan bero på att studenter läser dem enbart för nöje skull och därför inte har intresse att anstränga sig så mycket att de går upp på tentamina. Det är ett slöseri som studenterna själva borde betala för. Högskolan har här ett eget problem genom att högskolor låter sådana kurser få förekomma. Dock, när det gäller distanskurser, är belöningssystemet sådant att just distanskurser är oerhört berikande, både för läraren och för högskolan.
Emellertid är fristående kurser essensen i en del av den akademiska frihet som vi tenderar att glömma bort. Med starkt vibrato i rösten pratar jag gärna om akademisk frihet när det gäller mig själv, rätten att få undervisa i mitt ämne, så som jag uppfattar ämnet, och rätten att få forska i det som jag uppfattar som kunskapsmässigt angeläget. Akademisk frihet, enligt de Humboldtska idealen, består emellertid av tre delar: Lehrfreiheit, vilket är lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer. Lernfreiheit, vilket är studentens rätt att fritt välja vad den vill studera. Freiheit der Wissenschaft, vilket är att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant. Den andra delen i friheten, studenternas rätt att fritt välja, Lernfreiheit, är kraftigt begränsad i svensk högskola genom alla dessa utbildningsprogram, där kurserna är fördefinierade och det blott finns små valmöjligheter för studenten. Fristående kurser är den enda rest som är kvar att det fria universitetet, karakteriserat av Lernfreiheit. Således, att besinningslöst ge sig på fristående kurser som sådana, är ett angrepp på den akademiska friheten. Problemet med oseriösa fristående kurser och distanskurser måste angripas på annat sätt än genom att angripa den akademiska friheten.
Den 13 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
- Fristående kurser, speciellt de på distans, som har mycket låg genomströmning, är socialdemokraternas sätt att dölja ungdomsarbetslöshet.
- En vilja att minska akademiseringen, dvs att det finns också kurser och program på högskolor som kan ges av andra utbildare, eftersom utbildningarna inte är sant akademiska
- att teknikutbildningen har resursbrist, varför teknikutbildningar skall ges mer resurser.
Låt mig börja sist. I företagsekonomiämnet var det manna från himlen att få sin kurs teknikklassificerad. Det var sötebrödsdagar för lärarna. Ty tekniker är vana vid laborationer, även i de fall där de inte behövs i större utsträckning, t ex i matematik. I Företagsekonomi kunde produktkalkylering klassas som teknik, eftersom det rymde matematik, om än på låg nivå, och därför ansågs kräva laborationer där studenter sitter och löser problem med kalkyler i ett klassrum, där en lärare dräller omkring och hjälper till.
Sverige är ett tekniktungt land, och Sverige behöver tekniker, inte minst nu när vi skall utveckla industrin till hållbarhet. Tekniklärarna känner av detta och ser att de kan skära guld. Den vanliga gnetiga kommentaren, att resurser finns, men är dåligt organiserade, kommer inte nu. Den andra gnetiga kommentaren, som numer förekommer ofta på den lägre utbildningsnivån, skolan, är att mer resurser inte löser problemen. Mer pengar krävs.
Akademiseringen är ett korrekt angrepp, men kräver ett omfattande ingrepp, ty det finns mycket på högskolor och universitet som inte är akademiskt. I mitt ämne hade vi vunnit mycket energi, både hos studenter och hos akademiska lärare, om en del av den icke-akademiska delen, att t ex lära studenter tekniken att bokföra och att budgetera, hade utförts på kommunala yrkesskolan. Det finns idag många studenter som varken har intresse eller läshuvud för akademiska studier, men som måste följa ett ekonomprogram på högskolan för att sedan få arbeta som redovisningsekonom. De stackarna tvingas in i en akademiserad utbildning, trots att de blott vill lära sig handfasta yrkeskunskaper.
Fristående kurser används i många fall för att bedriva en icke-akademisk verksamhet. Att de har låg genomströmning kan bero på att studenter läser dem enbart för nöje skull och därför inte har intresse att anstränga sig så mycket att de går upp på tentamina. Det är ett slöseri som studenterna själva borde betala för. Högskolan har här ett eget problem genom att högskolor låter sådana kurser få förekomma. Dock, när det gäller distanskurser, är belöningssystemet sådant att just distanskurser är oerhört berikande, både för läraren och för högskolan.
Emellertid är fristående kurser essensen i en del av den akademiska frihet som vi tenderar att glömma bort. Med starkt vibrato i rösten pratar jag gärna om akademisk frihet när det gäller mig själv, rätten att få undervisa i mitt ämne, så som jag uppfattar ämnet, och rätten att få forska i det som jag uppfattar som kunskapsmässigt angeläget. Akademisk frihet, enligt de Humboldtska idealen, består emellertid av tre delar: Lehrfreiheit, vilket är lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer. Lernfreiheit, vilket är studentens rätt att fritt välja vad den vill studera. Freiheit der Wissenschaft, vilket är att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant. Den andra delen i friheten, studenternas rätt att fritt välja, Lernfreiheit, är kraftigt begränsad i svensk högskola genom alla dessa utbildningsprogram, där kurserna är fördefinierade och det blott finns små valmöjligheter för studenten. Fristående kurser är den enda rest som är kvar att det fria universitetet, karakteriserat av Lernfreiheit. Således, att besinningslöst ge sig på fristående kurser som sådana, är ett angrepp på den akademiska friheten. Problemet med oseriösa fristående kurser och distanskurser måste angripas på annat sätt än genom att angripa den akademiska friheten.
Den 13 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
