Men Smith glömde bort konkurrensen och kapitalismens själ, ’ackumulera, ackumulera, det är Moses och profeterna’ (Marx, K. 22:a kapitlet i Kapitalet, första boken). Eller snarare, profitera, profitera, det är Moses och profeterna. Ty banker lever i en konkurrensmiljö, där andra banker erbjuder inlåningsränta och utlåningsränta, och de är underkastade en aktiemarknad som kräver sin profitavkastning för att hålla upp börskursen.
Statens representant, finansminister Elisabeth Svantesson (M), tycker att bankerna är tondöva när bankerna nu presenterar rekordutdelningar från sina rekordvinster av räntenettot. Swedbank skall dela ut svindlande 17 miljarder och SEB 24 miljarder. Hon menar att bankerna borde göra mer för kunderna.
Men staten kan ingripa på kreditmarknaden genom att statens egen bank, SBAB, får direktiv till aggressiv konkurrens, med högre inlåneränta och lägre utlåneränta. Staten reglerar också den viktiga delen i kreditmarknaden, bolånemarknaden, där staten sätter upp kriterier för utlåning. Statens passivitet är en delförklaring till de höga vinsterna.
En av Smiths ointresserade och usla administratörer, SEB:s VD Johan Torgeby, säger att det handlar om balans, och att man återför pengar till samhället, där det finns 250 000 småsparare som har aktier i SEB och miljoner sparare som indirekt får del i vinsterna och utdelningarna genom att de sparar i fonder som äger SEB. Sådan är kapitalismen ty verksamheten finns till för profitjägarna, kapitalisterna, som antingen äger direkt eller genom de numer accepterade löntagarfonderna, pensionsfonderna.
Sedan 80-talet har det sociala kontraktet eroderat. Det kom delvis tillbaka under finanskrisen under 90-talet då skattebetalarna, dvs staten, fick gå in och säkra upp de bångstyriga bankerna som inte hade klarat av den frihet de fick genom bankavregleringarna på 80-talet. Idag skall risken för att skattebetalarna skall säkerställa bankerna vara mindre då de är mer reglerade, insättningar är försäkrade genom staten (som denna gång tar en avgift för den kollektiva försäkringen) och har större kapitalbas. Men banksektorn har en hold-up på samhället och kan därför förväntas ha en kostnadsfri säkerhet i staten.
Bankerna hade kunnat ta ett samhällsansvar genom en form av vinstvälgörenhet. Handelsbanken hade ett system där de avsatte en del av vinsten, om den uppfyllde vissa kriterier, till en fond för de anställda. Detsamma kunde bankerna göra idag, att över en viss vinst, avsätta pengar till en gemensam fond. Denna kunde ha, likt Wallenbergarnas stora maktfond, Wallenbergstiftelsen, som ändamål att dela ut pengar till forskning, t ex i IT, vilket hade kunnat gagna det svenska samhället, så som Wallenbergstiftelserna gagnar samhället.
Men, sådant samhällsansvar tillhör den gångna tiden. Ett samhällsansvar som de flesta riksdagspartierna begravde med början på 80-talet.
Den 4 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin