( https://www.svd.se/a/76WVPK/forskare-ge-mer-resurser-till-yngre-larosaten )
Det kallas, något oegentligt, för Matteus-effekt, efter Matteus-evangeliet 25:29, "Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." Det som jag anmärker på som något oegentliga är att de avser endast första delen i citatet, att den som har, tenderar att få mer. De beaktar inte den andra delen, att högskolorna inte ens får behålla vad de har, utan också förlorar det. Till den andra delen av Matteus-effekten återkommer jag till senare i inlägget.
De föreslår att mer resurser ges till högskolor, eftersom de har större svårigheter, förlåt, större utmaningar. Det är ett riktigt förslag, om och endast om det kombineras med ett ytterligare förslag, inriktat på effektiviteten i resursanvändningen.
Min egen erfarenhet säger att det går att skapa god forskning och mycket god utbildning på högskolor. Man kan rekrytera goda lärare, ofta som doktorander till goda handledare och lärare. Man kan skapa en god forskningskultur, men som måste vara inhägnad för att skyddas från högskolans angrepp. Problemet med studenterna försvinner i stort sett efter första terminen, där de som är helt renons på studieförmåga försvinner. Därefter är studenterna, precis som alla andra, reaktiva på krav. Det negativa studenterna kan drabbas av är de låga förväntningarnas diskriminering: ”Stackars dig, vi får sänka kravet på utbildningen för du kommer från ett studieovant hem.” Pytt heller! Tydliga krav på studenten, kombinerat med kravens omsorg och villighet och tillgänglighet till hjälp, ger ibland inte samma, utan bättre resultat än vad Handelshögskolan i Stockholm kan prestera. Bevis? Den statliga utvärderingen av företagsekonomiämnet 2011 (tror jag det var), där blott tre kandidatutbildningar fick det högsta betyget, prestigeskolorna Jönköpings högskola och Handelshögskolan i Stockholm, samt lågprestigeutbildningen på Högskolan Kristianstad.
Prestigeuniversiteten har inte blott en vana vid prestation utan också traditioner i väggarna som kan ge prestation, eller i alla fall, ge intryck av prestation. Högskolorna har inte den vanan eller de väggarna. Det och de får skapas. Men när högskolorna har inslag av, och tyvärr med stor makt, föga akademiska lärare och ledare, sk chefer, ända upp till rektorsnivå, då blir inte resurserna väl använda och då skapas inte heller den goda prestationen.
Det går dock att skapa ett utmärkt lärosäte av ett dåligt lärosäte. Jönköpings högskola och Bocconi i Milano är bägge exempel på hur skolor kan lyfta sig i håret, med magnifikt resultat. Förvisso fick de oerhörda penningtillskott. Men pengar kan investeras i utveckling eller förskingras. För att få pengarna att arbeta för utveckling krävs en mycket hård och trovärdig strategi. Inga dokument och pratiga formella tal om excellens, utan selektion av lärare för excellens, in med de goda, ut med de dåliga. Tydliga kravställande på prestation, ner till minsta person, vare sig det är lärare, s.k. chef, administratör, eller teknisk personal. Alla skall med! Där prestationskraven tydligt understödjer strategin. Inget flum om långsiktiga och dynamiska effekter höljda i otydligheter och omätbarheter.
Att ge högskolorna pengar är att kasta dem i sjön. Resurstillskott måste kombineras med att mottagande skola redovisar en strategi för akademisk utveckling, där strategin utvärderas utifrån sin trovärdighet. Strategin och dess utfall följs sedan upp varje år, av en trovärdig utvärderare, dvs inte av det förlåtande och administrativt inriktade UKÄ. Precis som att strategin skall vara trovärdig, dvs utan pardon, skall utvärderingen vara trovärdig, dvs utan pardon.
Men rapportörerna glömde bort den andra delen av Matteus-effekten, att det som de fattiga har, tas också från dem. Detta finns, men inte i formen av att de förlorar sina pengar, vare sig utbildningspengar eller forskningspengar.
Den andra delen av Matteus-effekten, att förlora t o m det man har, sker på lärarsidan och på studentsidan.
Mången god lärare och forskare, som jag sammantaget kallar för lärare, vill gärna arbeta, både med intressanta arbetsuppgifter och på ett prestigelärosäte. Det leder till en ström av de konkurrenskraftiga och mer ambitiösa lärarna från högskolor till universitet, med resultat att högskolorna får större andel sämre lärare. Jag har sett många exempel på personer, med stor förmåga, som arbetade på högskolor, men som använde sin förmåga enbart för att premiera sig själv, så att personen senare kunde få arbete på ett gott universitet. Det var, och är, ren och skär egoistisk exploatering, som de akademiskt svaga s.k. cheferna på högskolan lät, och låter ske.
Mången god student vill ha ett gott avgångsbetyg. Om de tror att de kan få ett godkänt betyg på sin magisterutbildning, oavsett om de går kvar på högskolan eller om de går på ett gott universitet, då kan de söka sig till universitetet för att få ett mer prestigefyllt betyg. Därmed förlorar högskolan, precis som Matteus-citatet anger, det de har. Jag har själv personlig erfarenhet att mina studenter på Högskolan Kristianstad sökte sig till Lunds universitet för magisterutbildning med argumentet: ”varför riskera att få Underkänt av er [lärarlaget i Redovisning, mitt klargörande], när jag, med samma insats och prestation, kan få Väl godkänt i Lund?”. Det är inte ofta jag har fått höra att studenten väljer just denna utbildning för att den är så bra. Dock har jag en gång hört det. Det var en student som åkte mycket lång väg (kanske 120 mil) för att läsa på Högskolan Kristianstad utifrån ett rykte att det var en god redovisningsutbildning. Hon är nu en av Sveriges mest citerade ekonomstudenter, med 791 citeringar (enligt Publish & Perish 7 februari 2024).
Den fulla Matteuseffekten är således att högskolor får lägre resurser i pengar och att de förlorar en del av sina bästa lärare och studenter.
Att ge mer pengar till dem förbättrar deras situation, men för att effekt skall uppstå måste de själva vilja att förbättra sin situation genom att utforma en trovärdig akademisk strategi som implementeras utan pardon och flum, och som följs upp, strängt och utan pardon.
Den 8 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin