Detta fick mig att tänka tillbaka till en sak jag gjorde när jag var ansvarig för forskarutbildningen på Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet.
När jag tillträde fanns det många normer, ja, nästan regler, som tillämpades av de flesta. Många var informella normer, dvs fanns i luften, i väggarna men inte i skrift.
Jag tyckte det var dåligt av två skäl. Ett skäl var att det var svårt för nytillkomna att förstå vad som gällde, varför saker skedde som de skedde. Nya fick lyssna av, blev utsatta för behandling som de inte förstod, men som de som varit där en längre tid begrep.
Det andra skälet var att normer är en form av maktutövning. Om dessa normer inte är nedtecknade utan blott finns i luften, är de lättare att frångå, att hävda att de egentligen är något annorlunda. Man tar till dem när det passar och undviker dem när det passar. En sorts maktutövning som har sin grund i att normerna blott finns i luften, som traditioner, md fluid karaktär.
Jag beslöt att ändra på detta, att göra det möjligt för nya att snabbt få kläm på vad som gällde, att kunna debattera normerna, och att ge de äldre svårigheter att tillämpa normer när det passade dem.
Jag tecknade ner det som jag uppfattade som normer. Därmed utökades beskrivningen av forskarutbildningen, från den gamla, ganska magra beskrivningen, till en mer omfattande, som rymde en stor del av de informella normerna. Normerna blev tydligare, de kunde läras in, de kunde diskuteras och man kunde inte frångå dem som man kunde när de var informella. Jag tyckte min formalisering innebar tydlighet och demokratisering.
Den tidigare beskyllningen jag fått från en av docenterna när jag var assistent på hans program, att jag hade en kamrersattityd eftersom jag där införde en budget, blev nu förstärkt. Ty vad jag gjorde var att formalisera ett tidigare informellt system av normer. Jag tyckte det innebar ökad grad av förutsägbarhet och lägre grad av individuell maktutövning genom godtyckligt användande av informella normer. Samtidigt innebar det en inflexibilitet, där en ändring av någon norm, som nu var regel på ett papper, skulle gå en byråkratisk gång istället för en social gång. Eftersom byråkratin försiggår i slutna grupper och kommittéer, blev reglerna därmed oavsiktligt svårare att påverka av de som var utanför dessa grupper och kommittéer.
Samma sak kan gälla en kulturell kanon. Den informella makt som kultureliten utövat, ytterst transformerat genom svensklärarna i skolan, skall nu formaliseras, göras tydlig, sättas på pränt, och därigenom bli öppen för demokratisk debatt, men samtidigt bli mer oåtkomlig genom att det finns en kommitté som beslutar vad som skall finnas. Det som finns i luften fästs på papper, och kan därmed lättare diskuteras, men svårare förändras. Demokratin ökar genom att listan lättare kan diskuteras, men minskar genom att listans beslutas av en sluten grupp.
Man kan se detta som professionalismens normer mot byråkratins regler. Mitt tilltag med ökad formalisering låg väl i linje med den tysta revolution som var på gång, som idag fått det lätt föraktade namnet New Public Management. Byråkratin attackerar professionen. Regler på byråkratins papper istället för normer i professionens luft.
Självkritiskt kan jag tolka mitt agerande som en maktutövning. Då var jag doktor, hade inte blivit docent och hade inte tillträde till professionens inre rum. Då drog jag ut normerna i det öppna, så att jag kunde komma åt dem, med demokrati som täckmantel. Med tiden sprang formaliseringen vida förbi min formalisering och har idag nått sådana höjder att jag inte längre kan skåda dem från min ringa utkikspunkt. Nu är omfattningen av regler och dokumentationskrav sådana att de utgör skarpa angrepp på professionalismen. Jag införde lite mer byråkrati, för att stäcka professionen. Nu stäcks professionen så starkt att den är hotad, inte stäckt eller förstärkt.
Den litterära kanon, anser jag idag, när jag tydligt befinner mig i professionen, skall handhas av professionen, inte av några listkonstruktörers byråkratisering.
Man lär sig.
Den 8 maj 2024
Sven-Olof Yrjö Collin