Palestiniern har blivit den evige flyktingen. Delvis gör de sig själva till den evige flyktingen genom att nära drömmen om ett återvändande. Speciellt efter sexdagarskriget, understött av det år 1964 bildade PLO, har det växt fram en palestinsk nationalism som betonar återvändandet. Kanske de säger som judarna i sin diaspora: Vi ses i Jerusalem?
Delvis gör omvärlden palestiniern till den evige flyktingen genom att inte ta emot dem i sina länder och ge dem möjligheter till försörjning och till medborgarskap. Olikt Sverige, som låter sina flyktingar bli en del av samhället, så gott det går, med rätt till bostad, skola och sjukvård, och efter ett litet antal år i Sverige, få bli medborgare, har länder som Syrien, Jordanien och Egypten, i olika utsträckning förvägrat palestinierna dessa möjligheter. Bäst agerande stod Jordanien för, som 1954 inrättade flyktingmedborgarskap, som enligt uppgift gav palestinierna samma medborgerliga rättigheter som en medborgare i Jordanien, men där medborgarskapet upphörde vid ett återvändande. De flyktingar som kom i samband med sexdagarskriget fick emellertid inte tillgång till flyktingmedborgarskap. Dagens ansträngningar av EU, att sprida ut EU:s flyktingar i EU:s medlemsstater, har inte funnits i de arabiska staterna, varför de initialt mottagande länderna, som Syrien, Jordanien och Libanon, inte har kunnat skicka flyktingarna vidare, till andra arabländer, utan har blivit sittande med sina flyktingar. Det tycks inte finnas någon arabisk solidaritet riktad till palestinierna eller till de länder som tagit emot palestinska flyktingar. Huvudtendens är att palestinier är flyktingar och skall så förbli, tills de återvänder.
Även i detta liknar de judarna under forna stränga regimer, där judarna var illa sedda, fick inte ingå i samhället och t o m förföljdes.
Judar och palestinier har onekligen likheter. Drömmar om ett land och ofta illa sedda i länder där de befinner sig. Men det finns också skillnader. Judarna har alltid organiserat sina egna liv, om än ofta fattiga, medan palestinierna, i stor utsträckning, lever på allmosor. Dessa allmosor kommer i stor utsträckning inte från palestiniernas bröder och systrar, utan från västländer och från FN, via UNWRA. De som man skulle förvänta sig vara starka hjälpare, de andra arabfolken, är tämligen ljumma i sin hjälp till palestinierna. Enda distinkta undantaget tycks vara när palestinierna är hemma och organiserar sig som muslimer, dvs antar den arabiska, totalitära ideologin islam, speciellt den våldsamma grenen. Då tycks pengar strömma till, speciellt om det är en militär organisation, likt Hamas.
Tanken hos de omkringliggande araberna kan vara att de är, som de alltid varit, motståndare till Israel. Skulle man suga upp och assimilera palestinierna i de arabiska länderna, skulle trycket mot Israel minska. Palestinierna är ett mänskligt, kroppsligt vapen i handen på araberna, som ständigt utlöses, genom Intifador och nu senast, genom brutal invasion.
Palestiniern som den evige flyktingen är det starkaste vapnet arabstaterna har i sin kamp mot Israel. Att ge stöd till palestinierna som flyktingar är därför att vara en del i denna arabiska strategi mot Israel.
Den 19 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin
PS Läs t ex https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=8514646&fileOId=8514651 DS