Den senare provokationen ledde till att han blev mordhotad, fick polisunderstöd och mer eller mindre försköts från den svenska konstscenen, delvis p g a att folk inte tyckte om hans provokation, delvis för att de var rädda för muslimernas hot om våldshandlingar, som också realiserades några gånger gentemot Vilks.
Lars Vilks konst är egentligen inte märkvärdig som princip. Han prövar gränser i ett samhällsexperiment. Han går samma väg som Upplysningen skapade åt oss, som delvis journalister använder och som forskaren alltid använder. Gränssökandet utan beaktande av konsekvenserna.
Genom rondellhunden visade sig gränser i samhället. Muslimerna visade våldets ansikte. Konstetablissemanget i Sverige visade genom sin veliga och delvis avståndstagande reaktion genom att diskutera verkshöjd, en attityd mot konstens frihet som för oss, yttrandefrihetsfundamentalister, var ruggigt obehaglig att erfara.
Vilks gjorde senare en judesugga, som visade ett judeansikte, med den antisemitiska stora näsan, på en gris. Den är än mer kränkande, ty inte blott ger den sig på judarna och deras grisförakt, utan ansluter så väl till antisemitismens uråldriga språk. Men den bilden fick ingen uppmärksamhet. Inga judar eller organiserade antisemiter brände bilder av Vilks eller mordhotade honom, än mindre försökte mörda honom. En liknande kränkande bild riktad mot kristendomen gjordes. Men ingen reaktion. Vilks visade därmed, med ett samhällsexperiment, islams nutida benägenhet till våld och kulturetablissemangets omhuldande av islam.
Vilks visade, med sitt konstprojekt, det som forskare kan kalla samhällsexperiment, på att yttrandefrihetens gräns är relativ då den beror på vem som reagerar på yttranden. Vilks visade på religionernas skilda sätt att reagera på provokationer. Han visade på att kulturetablissemanget inte är konsistenta, och därmed inte trovärdiga avseende konstens frihet och yttrandefrihet. I nöden prövas vännen, och där brast kulturetablissemangets vänskap.
Vilks konstprojekt är egentligen inte metodologiskt märkvärdigt. Han tillämpar delvis den journalistiska konsekvensneutraliten, som Erik Fichtelius propagerar för, men som även omfattar forskaren. Konstnären eller forskaren är inte ansvarig för verkets eller forskningsresultatens konsekvenser. Forskaren, eller för den delen journalisten, kan inte och skall inte fundera över vad konsekvenserna blir av att konstnären eller forskaren publicerar sina resultat.
Vilks metod går ut på att visa på en gräns. Den metoden använde Foucault i sin studie ’Vansinnets historia’. Man undersöker ett fenomen genom vad det inte är. Han undersökte de vansinniga, som ju är avskilda från de normala. Samhället drar en gräns, där de vansinniga är utanför. Därigenom kan man bättre förstå vad samhället är.
På min metodlektion för examensarbetena på magisternivå ansluter jag till Vilks metod genom att jag ritar upp en cirkel. Den får visa två saker.
Cirkeln får representera en teori. Det teorin kan uttala sig om finns inom cirkelns båge. Det som är utanför kan teorin inte uttala sig om. Kritik i vetenskap är inte vad dess populära betydelse är, där man säger sig vara kritisk när man inte tycker om något. I vetenskapens värld innebär kritik att finna en gräns för något, som i detta fall är teorins omfattning. En av forskarens uppgifter är att finna teorins gräns genom kritik. Kritik är således att finna begränsningar, oaktat om begräsningen är bra eller dålig. Kritik innebär att bestämma en teoris innehåll och omfattning.
Cirkeln får också representera studentens kunskap. Inom dess båge finns studentens kunskap. Utanför bågen finns okunskapen. Avsikten med ett uppsatsarbete är att tänja på den gränsen, så som hela deras utbildning har varit, att vidga cirkelns yta. För att kunna forska, måste man veta vad man vet, dvs cirkelns yta. För att veta vad man vet, måste kan kritisera sin kunskap, dvs finna gränsen för den.
Sedan lägger jag till en ytterligare cirkel, en större cirkel, som får representera slutet på deras examensarbete och slutet på deras utbildning. Nu vet ni mer, säger jag och pekar på den andra cirkelns större yta. Men, säger jag och pekar på cirklarnas omkrets, omkretsen är förvisso större, dvs ni vet mer ty cirkelns yta är större, men se på cirkelns båge, dess kontaktyta mot det andra, det ni inte vet, är också större. Ni vet alltså att er okunskap är större än ni när ni visste mindre. Ju mer man vet, ju mer vet man att man inte vet. Kunskapen om okunskapen blir större med ökad kunskap. Blott den okunnige vet mest.
Vilks är på så sätt en god Kantian, en god Upplysningsmänniska, som genom kritik, genom att söka gränser i samhället, yppar samhället.
Vilks har, med ett samhällsexperiment, visat på islams priviligierade ställning i det svenska samhället. Han har visat på samhällets relativism avseende yttrandefrihet. Därtill har han visat, avseende de abrahamitiska religionerna, på islams grundläggande våldsamhet och intolerans, och på de andra abrahamitiska religionernas acceptans av Upplysningen och demokratin, med dess tolerans.
Politiskt innebär resultaten av hans samhällsexperiment att det svenska samhället måste skärpa sig avseende hur det behandlar ideologier, där likabehandling borde vara rättesnöre, och avseende yttrandefrihet, erkänna dess vidare omfattning, där yttrandefriheten inte böjer sig för emotionella reaktioner eller våld. Slutligen, islam som religion måste genomgå en reformation och ta sig från sitt förmedeltida våldsamma stadie, till det moderna samhällets Upplysning, demokrati och tolerans.
Den 6 oktober 2021
Sven-Olof Yrjö Collin