Brist på läkemedel i apoteken kan bero på att tillverkaren har problem att få fram läkemedel. Det kan bero på att tillverkaren har produktionsproblem, själv erfar problem med att få ingredienserna till läkemedlet o s v. Marknaden för läkemedel har således ett problem med att få säljarna att svara an på efterfrågan genom att producenterna av läkemedel anpassar produktionen till efterfrågan.
Men försäljaren av läkemedel är sällan en icke-vinstdrivande organisation som ägnar sig åt filantropi. De är oftast vinstmaximerande företag, som söker en god vinst inom rimlig grad av osäkerhet.
Därför är köparen och dennes beteende viktig för läkemedelsföretagets intresse att sälja till dem.
Sverige som land har komplikationer som marknad för läkemedel. Sverige har många läkemedel som är subventionerade genom högkostnadsskyddet. Subventionen ges till ett urval av produkter, där man väljer ut de produkter som är billigast, dvs systemet har inbyggt en prisorientering. Därtill är priserna reglerade genom att Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket (TLV) sätter pristak. Prisreglering brukar sällan innebära ökat utbud utan kan istället vara tillbakahållande. Däremot brukar subventioner hos köparen, som högkostnadstaket innebär, betyda att säljarna, dvs de säljare som har produkter som omfattas av subventionen, kan sälja mer eftersom slutkunden är relativt prisokänslig. Subventioner brukar också innebära en överkonsumtion hos konsumenten, kanske inte att man förbrukar mer läkemedel, men att man köper hem mer och har hemma, till liten eller ingen nytta. Denna överkonsumtion kan innebära ett högre efterfrågetryck, med brist som en kortsiktig effekt.
Sveriges befolkning är liten, varför försäljningsvolymen blir liten, vilket i sig kan hålla tillbaka säljarnas intresse att försörja den svenska marknaden. Därtill brukar nämnas den nuvarande svaga svenska kronan som en orsak. Det borde emellertid vara en obetydlig orsak då säljarna kan överlåta valutarisken åt köparen genom att sälja i Euro eller Dollar.
Hos apoteken kan brist uppstå genom att apoteken har mycket små lager, som de förväntar sig kunna fylla snabbt vid behov, enligt dagens just-in-time-attityd. Det innebär att säljaren antingen själv skall ha stort lager eller en mycket flexibel produktion, som gör det möjligt att reagera snabbt på köpsignalerna. Har de intet av detta, uppstår bristproblem.
Men det finns en faktor som inte nämns. En faktor som antingen är en hysch-hysch-faktor, likt effekterna av de vinstdrivna skolornas etablerande på skolmarknaden tidigare har varit, eller så är det faktiskt en betydelselös faktor som blott finns i en demokratisk socialists förvirrade hjärna, dvs i min hjärna.
Den svenska apoteksmarknaden avreglerades. Tidigare fanns det Apoteket, ett stort, icke-vinstdrivande statligt företag, som kunde agera som en stark inköpare, med enorma inköpsvolymer, vilket kan vara intressant för en säljare, och som kunde ha ett stort lager, och därtill många mindre lager i de lokala apoteken, med intern logistik som kunde hantera tillfälliga, lokala brister. Nu finns det många företag, ett antal (4?) apotekskedjor och ett antal (39?) fristående apotek, med en eller några få butiker. De nytillkomna arbetar för vinst, där försäljningen är ett medel för vinsten. Dessa har sina inköpare, med mindre inköpsvolymer än det tidigare statliga monopolföretaget, och de har sina lager, sannolikt drivna med större inslag av ekonomisk (t ex just-in-time) än medicinsk rationalitet. De blir därför mindre intressanta för läkemedelsbolagen än vad det statliga monopolföretaget var.
Vinstdrivna apotek har inte som mål att tillfredsställa de medicinska behoven, utan deras mål är att via försäljning skapa vinst. Deras intresse av att hantera läkemedelsbrist beror mer på läkemedlets marginal än samhällets behov av medicinen. Om en kund kommer till ett apotek, som saknar läkemedel, kan apoteket säga, du får gå till ett annat apotek. Det statliga apoteket, med monopol, kunde inte säga så.
Däremot finns fortfarande en korrigerande faktor som borde reducera den ekonomiska logikens betydelse, dvs vinsten, och borde öka betoningen på den mediciniska logiken, och det är personalens professionalism. Ett apotek måste ha minst en farmaceut på plats när apoteket är öppet. Farmaceuter är sannolikt fortfarande professionella, vilket innebär att de sätter medicinska motiv före eller i alla fall på samma nivå som vinstmotivet.
Avregleringen kunde därför innebära att det blev 1.) fler avskilda enheter, vilket minskade inköpsstyrkan och därmed förmågan att attrahera läkemedel; 2.) fler vinstdrivande enheter, vilket minskade lagerhållningen och minskade intresset att säkerställa den nationella läkemedelsförsörjningen.
Det vore som om avreglerarna, men även debattörerna, mer minns Adam Smiths fördömelse över monopolföretagen, i vårt fall det tidigare statliga monopolföretaget Apoteket, att de blir loja, lata, prissätter för högt och är inte reaktiva på kunders efterfrågan, medan de aktivt glömt vad Smith sade om bagaren, att han inte bakar för att ge folk bröd, utan för att via försäljning av bröd, få sin inkomst. Brödförsäljningen är inte ett mål för bagaren, utan blott ett medel för bagaren att överleva, eller helst få vinst.
Kanske vi snart får se vad som skett på den avreglerade skolmarknaden, men ännu inte fått på den avreglerade bilbesiktningsmarknaden, en debatt om vad avregleringen gett för samhällsvinster och samhällskostnader. Kanske en sådan debatt kan visa i vilken mån vinstdrivande apotek påverkat läkemedelsbristen i Sverige.
Den 9 april 2024
Sven-Olof Yrjö Collin