Man kan tycka att det är motsägelsefullt. Här ger vi upp vår 200-åriga alliansfrihet för att vinna fred och säkerhetgenom NATO, och så får vi orostider. NATO förefaller ha en dålig växelkurs.
Under merparten av mitt vuxna liv har jag levt i det fredens rike som uppstår när kriget är det sista som sker. Det spelar ingen roll hur många toarullar du har, hur fort du kan veva på radion, eller i vilket rum du sitter. Antingen går du under av själva vätebomssmällen, eller så dör du i det radioaktiva landskapet. Allt du kan göra är att hoppas att de inte kommer åt knapparna.
Under barndom och ungdom och som ung vuxen fanns det konventionella krigets attribut närvarande. Min far hade sin kulspruta i garderoben. Han berättade gärna om sina lumparminnen. En äldre släkting till mig berättade när han satt med en kula i sitt mausergevär, vilket var den enda kula han hade där han vaktade Sverige under Andra Världskriget i Blekinge. Det var en kula han aldrig avfyrade och därför lämnade tillbaka vid freden. Min mormor var finländska som hann lämna Finland innan de två krigen kom till Finland och det hade funnits finska krigsbarn i byn, varför det stora kriget fanns som berättelser i byn.
Jag stod inför det svåra beslutet att göra värnplikt, att begära vapenfri tjänst eller att totalvägra. Jag ville inte lära mig döda, men jag ville inte heller överlåta dödandet till andra, mer solidariska, mindre fega människor. Jag gjorde därför min militärtjänst, som tillsammans med processen att bli avskedad från Högskolan Kristianstad, var det värsta jag varit med om i mitt liv.
Då fanns ett sorts krig närvarande. Men det var inte ett konkret krig, där man verkligen var beredd på att avfyra skott och äta ärtsoppa. Det kriget var mer som en tradition. Något som fanns, som hade sina ritualer, sina symboler och sina berättelser. Men som inte kunde få form av det som hade funnits, ett krig med riktiga strider och bomber.
Då levde vi med en tradition som kallades krig och försvar. Sedan kom det meningslösa kriget, det som förgör oss alla, varför kriget försvann.
Nu vill man, samtidigt som vi går med i en försvarsallians för fredens skull, planera för krig.
Det är något lurt i detta. Att vara beredd för krig är att vara uppmärksam, att planera för något ohyggligt. Det rymmer ett moment av fruktan, av rädsla. Som ständigt skall finnas där, så att man inte överraskas, utan toalettrullar och att vara för långt från ett skyddsrum.
Jag minns argumenten för fackförening och för arbetslöshetsförsäkring. Då kunde man vara rak i ryggen. Ingen rädsla för att stå på ruinens och svältens brant. Trygghet ger avsaknad av rädsla, det ger råg i ryggen. Blott den trygge är fri.
Nu skall vi skapa trygghet genom rädslans incitament. Det börjar med rädsla. Som om man vill få oss att böja oss, att känna oss mindre fria. Det liknar de religiösas hot om helvetet, som gör att de religiösa böjer rygg och överger sin frihet för guden och dennes påbud.
Genom uppmaningen om kriget minskar tryggheten i samhället, vi blir mer rädda. Och mindre fria.
Den 7 mars 2024
Sven-Olof Yrjö Collin