Lärdom 1. Ett ytterst fåtal genomför demonstrationer som skapar skeendet och retar muslimer. Det är inte de som utgör kraften i skeendet. De är blott en knappt synbar gnista som sätter fyr på skeenden. Spekulationer om att främmande makt, t ex Ryssland, ligger bakom, är blott spekulationer utan bevis.
Lärdom 2. Det svenska etablissemanget odlar en föreställning om religiösa och deras upplevelser, i synnerhet muslimer, som speciellt skyddsvärda. Man skulle kunna kalla det för religionsrasism, att speciellt peka ut en grupp, de religiösa, som svagare och skröpligare än andra. Det svenska etablissemanget stödjer, direkt eller indirekt, via luddiga resonemang, men med bas i religionsrasismen, en inskränkning av yttrandefriheten som innebär rätten att kränka andras föreställningar.
Lärdom 3. De som ställer sig bakom den yttrandefrihet som vi har, är få och rör sig framför allt på sociala medier, där de utgör dess underground, med en stark förankring i islamfientlighet, dvs religionskritik, eller muslimfientlighet, dvs en form av rasism. Det är således en marginaliserad grupp som värnar en frihetlig inriktning, där den seriösa religionskritiken, nu senast visad genom de våldsamma angreppen på Jomshof, försvinner genom att man betonar den andra delen, rasismen.
Lärdom 4. Medan den formella yttrandefriheten har fått stöd från förvaltningsdomstolarna, har den reella minskat, t ex genom en konstutställning som inte visar vissa verk då det kan väcka muslimsk reaktion. Vad som inte är synligt är den tystnad, dvs att inte använda sig av den formella yttrandefriheten, som kan skapas av etablissemangets starkt fördömande opinionstryck och av den muslimska fascismens potentiella hot om våld.
Lärdom 5. Religionsfriheten har två sidor, där etablissemanget ställer sig bakom en mycket omfattande religionsfrihet avseende rätt till religion, som innebär att religionen får påverka och delta i samhället, medan den negativa religionsfriheten, dvs rätten till frihet från religion, inte omfamnas av många och är ytterst beskuren. T ex anses muslimska kvinnor ha rätt att demonstrera sin religion genom hijaben på sjukhus, medan ateisten inte anses ha rätt att kräva sjukhus fria från den opinionsyttringen. Rätten till religion övertrumfar rätten till frånvaro av religion.
Lärdom 6. Muslimer i Sverige deltar inte i debatten, förutom ett fåtal, via en liten demonstration mot koranbränning och ett fåtal debattörer som kräver inskränkning av yttrandefriheten. Några gånger ha dock muslimer samlats i fascistiska aktioner där de med våld protesterade. Det våldet kan utgöra en signal om potentialiteten i muslimers agerande.
Lärdom 7. Den muslimska världens ledare och en grupp av fascistiskt lagda, främst unga män, använder koranbrännandet som ett medel för intern sammanhållning. Det är ett enkelt knep, så ofta använt, att skapa intern sammanhållning genom att peka ut en extern fiende.
Lärdom 8. Det är en lärdom vi fortfarande, med stor rädsla, väntar på. Om detta heta klimat skapar grogrund för muslimsk terror. Blott under en dag, den 29 juli, skrev GP om betongblock som glömts bort, som skydd mot terrorhandlingar, och Aftonbladet tog upp hur man skall tänka om man besöker publika tillställningar. Vaksamhet mot och rädsla för muslimsk terror väcks.
https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/terrorhinder-i-g%C3%B6teborg-har-hamnat-fel-eller-f%C3%B6rsvunnit-1.105928522
https://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/polisen-i-g%C3%B6teborg-%C3%B6kar-bev%C3%A4pningen-1.105913390
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dw06lO/chatta-med-underrattelseexperten-om-sakerhetshotet
Lärdom 9. Andra makter, t ex Ryssland, profiterar och deltar i händelseförloppet, kanske för att misskreditera Sverige eller hela Väst, eller för att så grus i NATO-maskineriet.
Lägger vi samman detta, ser det mörkt ut för människor som jag, islamkritiska, religionskritiska och yttrandefrihetsfundamentalistiska. Som det ser ut nu kommer yttrandefriheten, både den formella och den reella, att inskränkas. Islam kommer att få ökat utrymme i samhället p g a det starka stöd som muslimer får genom koranbrännandet, med grund i religionsrasismen. Försvaret för ett distinkt sekulärt Sverige står idag förvaltningsdomstolarna och en marginaliserad grupp, utan annat politisk inflytande än som förevändning för att skydda islam och muslimer.
Det profana Sverige, som manifesterade sig under 60-talet, med t ex avskaffande av psalmsjungande i skolor, är på tillbakagång, genom religionsrasismen och omsorgen av svenskt säkerhetsläge.
Går det att vända, och hur skall en sådan strategi se ut?
Den fascistiska handlingen, som ligger nära islam och muslimers agerande, är inte tillgänglig för svenskar, ty det ligger inte i svensk mentalitet att agera fascistiskt, förutom hos extrema vänster- och högergrupper.
Den demokratiska socialisten, som är jag, kan endast använde demokratin som medel, vilket stämmer väl med svensk nutida tradition. Vi debatterar, för att skapa en samhällgemensam föreställning och för att genomdriva lagar genom Riksdagen.
Den fråga vi borde debattera är: Vilken plats skall religioner ha i samhället? Därmed kan man undvika den polarisering som religionskritik tenderar att skapa, vilket är en ideologisk debatt, och istället fokusera på en mer praktisk fråga, religionernas plats.
Förvisso rymmer en sådan debatt polarisering, då den profana ståndpunkten är att avgränsa och avskärma religionen från samhället och hänvisa den till hemmet, familjen och kyrkobyggnader, medan de religiösa önskar genomsyra samhället med religionen. T ex borde den profane anse att skolmåltider rymmer blott vegetarisk kost, utan beaktande av t ex halalpåbud, medan den religiöse kräver halal. Den profane borde kräva avsaknad av religiösa symboler, t ex hijab, på offentliga platser som t ex sjukhus och hos statliga instanser, t ex på poliser, medan den religiöse kräver hijabens acceptans. Argument om tolerans använder bägge, då den profane kräver acceptans för ett religiöst fritt rum, medan den religiöse kräver tolerans för religiösa uttryck, även på offentliga platser.
Låt oss därför ha en civiliserad debatt om religionens plats i Sverige och låta demokratin ha sin gång.
Den 2 augusti 2023
Sven-Olof Yrjö Collin