Jag tror att pistageglassen på torget var en mer naturlig produkt, gjord i stor utsträckning på pistage, medan pistageglassen utanför torget sannolikt var mer av ren kemi, utan större inslag av pistage. När jag var där, köpte jag växelvis av dem, då jag tyckte pistageglassen på torget hade för liten smak av pistage, medan den utanför torget hade för mycket.
När jag köper glass är jag intresserad av smaken. Vad den är gjord av, är mindre viktigt. En pistageglass som är gjord till 100% av pistage, men inte har den minsta smak av pistage, vill jag inte ha. Den som ger en distinkt smakupplevelse av pistage, men som inte rymmer pistage överhuvudtaget, känns förvisso som lurendrejeri, men til syvende og sist är det smaken jag vill ha.
Årets matbluff 2023 i Sverige blev, efter sedvanlig omröstning, Coops Kalvfond. Skälet var att folk tyckte att mängden kalv, 0,4%, i ’Kalvfonden’, inte gav Coop skäl att kalla den kalvfond. Merparten av dekokten bestod av kyckling, varför kanske ’kycklingfond’ vore en mer korrekt benämning.
Men på vilket sätt är Coops kalvfond en matbluff? Köper man en dekokt för att den innehåller kalv, eller för att den ger en smak av kalv i den gryta där man använder den? När gästerna kommer, och man använt, likt pistageglassen på Il Campo, en kalvfond som till 100% är gjord på kalv, men som misslyckas att ge smaken av kalv i grytan, måste man då informera gästerna att man använt den riktiga kalvfonden, så att de vet att det är kalv i grytan, trots att ingen smak av kalv kan skönjas? Eller använder man Coops Kalvfond, som kanske ger distinkt smak av kalv till grytan, och tiger om det och låter gästerna få smaken av kalv, trots att de i verkligheten äter kycklingfond? Eller är man uppriktigt och berättar för gästerna att den smaken av kalv de erfar kommer av kemi och kyckling. Det är ju trots allt en bluff. En bluff i material men inte i smak.
Givetvis skulle det bästa vara det som görs i vissa andra varor, att man kallar produkten, inte ’Kalvfond’, utan är klart och tydligt kallar produkten ’Smak av kalvfond’.
Vad skulle ha skett om Sveriges högskolors produkter, lärarna, hade testats på samma sätt? Om en föreläsning av en professor A hade varit lika intressant för studenterna som en föreläsning av Professor B, medan själva professorshalten var dramatiskt olika eftersom professor A var svag i sitt professorat, med ynka 200 citeringar, medan Professor B verkligen var professorsfähig, med över 15000 citeringar.
Skillnaden mellan glass och professor är att man omedelbart kan erfara smaken på glassen, medan studenten inte är i stånd att bedöma hela kvaliteten på professorns produkt. Den kan bedöma framförandet, dvs pedagogiken, men inte innehållet, dvs kunskapsinnehållet. Medan pistageglassens innehåll är underordnat i glassituationen är kunskapsinnehållet överordnat i föreläsningssituationen.
Kanske vi skulle ha en liknande tävling för högskolor, där man utser årets akademibluff?
Eller varför inte låta ett seriöst ’Råd för universitet och högskola’ tvinga universitet och högskolor som håller sig med vetenskapligt svagt förankrade professorer och lektorer att presentera sig som ’Smak av akademi’?
Den 25 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin