Organisationers redovisning är inriktad på ekonomiska värden. Det kommer sannolikt från redovisningens ursprung, att det var ett sätt att hålla ordning på pengarna, på varulager och på dess värde. Och inte minst, att notera hur mycket kapital som investerats i verksamheten och vem som investerat kapitalet. Effektivitet för dessa organisationer var det ekonomiska överskottet.
Men idag finns organisationer som inte främst är intresserade av de ekonomiska värdena, utan av kvaliteten på den produkt eller tjänst de producerar. De består också av resurser som inte så lätt, likt ett varulager eller en maskin, låter sig beräknas i pengar. Men precis som ett företags balansräkning kan representera företagets förmåga att vara effektivt, kan de här organisationernas resursuppsättning påverka deras förmåga att realisera sitt mål.
Sådana organisationer jag här avser har emellertid inte en balansräkning som beskriver deras viktigaste resurser. En högskola skall producera vetenskaplig kunskap, kvalificerade studenter och påverka samhället genom sin kunskapsproduktion. Till sitt förfogande har de förvisso resurser som kan beskrivas med pengar, som datorer och lokaler. Men deras främsta resurs är deras lärarlag och deras administrativ personal.
En högskola har emellertid ingen balansräkning som återger den resurs som främst skapar värdet, personalen. Men de hade kunnat ha det.
En högskola hade kunnat beskriva sina resurser med akademisk personal, dvs forskarutbildad personal, professorer, docenter och doktorer; potentiell akademisk personal, dvs doktorander; och lärare, dvs ej forskarutbildad eller underkastad forskarutbildning. Likt företagens räkenskaper kunde en förändring i resurserna mellan åren, återges som en förstärkning eller försvagning av kapitalet, dvs kompetensen.
Om en organisation förlorar, som exempel, 88% av sin professorskapacitet, 59% av sin docentkapacitet, 50% av sin doktorskapacitet, och 33% av personal i forskarutbildning, då är organisationen oerhört försvagad. Ja, i de kommersiella företagens värld skulle sådan kapitalförlust sannolikt tvinga företaget att upprätta en kontrollbalansräkning eller att omedelbart tvingats göra en nyemission för att få in kapital. Med en trovärdig balansräkning kommer ansvarsutmätande. Förlorar balansräkningen värde dramatiskt, då vidtas åtgärder. Då agerar huvudmannen, den som äger balansräkningen.
Så inte i en kompetensorganisation. Speciellt inte i en organisation där produkten eller tjänsten är svår att mäta, eller aldrig mäts. Likt högskolor, där produktens värde sällan mäts. Senast högskolornas värde observerades i Sverige var i början av 2010-talet. Eller där huvudmannen är otydlig, ja, t o m osynlig.
Om det hade varit så att organisationens tjänst eller produkt vore tämligen likgiltig, hade det inte varit så allvarligt. Men högskolor har ansvar för ungdomens livsinvestering, deras akademiska utbildning. De har ansvar för en mycket stor del av Rikets forskningsmedel, speciellt den som tillhör grundforskning och fri forskning.
Att inte ständigt värdera deras produkt och tjänst, att inte ständigt observera deras kapital, dvs kompetensen, och att inte med kraft agera när balansräkningen kollapsar, är ett svek gentemot hushållningens princip och mot samhällets berättigade krav på att väl hantera resurserna, och att väl utveckla framtidens samhälle, dvs ungdomarna.
Därför skall högskolornas kapital redovisas och utvärderas, och deras produkter och tjänster skall utvärderas. Och åtgärder vidtas vid förfall, medan applåder och belöningar utdelas vid framgång.
Krakow den 6 juli 2018
Men idag finns organisationer som inte främst är intresserade av de ekonomiska värdena, utan av kvaliteten på den produkt eller tjänst de producerar. De består också av resurser som inte så lätt, likt ett varulager eller en maskin, låter sig beräknas i pengar. Men precis som ett företags balansräkning kan representera företagets förmåga att vara effektivt, kan de här organisationernas resursuppsättning påverka deras förmåga att realisera sitt mål.
Sådana organisationer jag här avser har emellertid inte en balansräkning som beskriver deras viktigaste resurser. En högskola skall producera vetenskaplig kunskap, kvalificerade studenter och påverka samhället genom sin kunskapsproduktion. Till sitt förfogande har de förvisso resurser som kan beskrivas med pengar, som datorer och lokaler. Men deras främsta resurs är deras lärarlag och deras administrativ personal.
En högskola har emellertid ingen balansräkning som återger den resurs som främst skapar värdet, personalen. Men de hade kunnat ha det.
En högskola hade kunnat beskriva sina resurser med akademisk personal, dvs forskarutbildad personal, professorer, docenter och doktorer; potentiell akademisk personal, dvs doktorander; och lärare, dvs ej forskarutbildad eller underkastad forskarutbildning. Likt företagens räkenskaper kunde en förändring i resurserna mellan åren, återges som en förstärkning eller försvagning av kapitalet, dvs kompetensen.
Om en organisation förlorar, som exempel, 88% av sin professorskapacitet, 59% av sin docentkapacitet, 50% av sin doktorskapacitet, och 33% av personal i forskarutbildning, då är organisationen oerhört försvagad. Ja, i de kommersiella företagens värld skulle sådan kapitalförlust sannolikt tvinga företaget att upprätta en kontrollbalansräkning eller att omedelbart tvingats göra en nyemission för att få in kapital. Med en trovärdig balansräkning kommer ansvarsutmätande. Förlorar balansräkningen värde dramatiskt, då vidtas åtgärder. Då agerar huvudmannen, den som äger balansräkningen.
Så inte i en kompetensorganisation. Speciellt inte i en organisation där produkten eller tjänsten är svår att mäta, eller aldrig mäts. Likt högskolor, där produktens värde sällan mäts. Senast högskolornas värde observerades i Sverige var i början av 2010-talet. Eller där huvudmannen är otydlig, ja, t o m osynlig.
Om det hade varit så att organisationens tjänst eller produkt vore tämligen likgiltig, hade det inte varit så allvarligt. Men högskolor har ansvar för ungdomens livsinvestering, deras akademiska utbildning. De har ansvar för en mycket stor del av Rikets forskningsmedel, speciellt den som tillhör grundforskning och fri forskning.
Att inte ständigt värdera deras produkt och tjänst, att inte ständigt observera deras kapital, dvs kompetensen, och att inte med kraft agera när balansräkningen kollapsar, är ett svek gentemot hushållningens princip och mot samhällets berättigade krav på att väl hantera resurserna, och att väl utveckla framtidens samhälle, dvs ungdomarna.
Därför skall högskolornas kapital redovisas och utvärderas, och deras produkter och tjänster skall utvärderas. Och åtgärder vidtas vid förfall, medan applåder och belöningar utdelas vid framgång.
Krakow den 6 juli 2018
RSS-flöde
