I Romarbrevet 7:19 skrev Paulus: ” Ja, det goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”
Nina Wormbs presenterade några skäl i en Understreckare (SvD 220905) som hon funnit att människor använde för att förklara varför de förvisso vet om klimatkrisen, och kan förstå vad som bör göras, men som ändock inte gör det som krävs. Paulus klagande, hans plågade upplevelse om dissonansen, den mellan insikten om vad som bör göras, och vad man gör.
Kontot: Klimatagerande är ett konto där man sätter in goda saker, som t ex att hela året cykla till arbetet istället för att åka energikonsumerande buss. Det pluset kan man sedan ta av när man t ex vill göra en kort flygtur till Paris en vårdag.
Useljämförelse: Man jämför sig med andra, som är mer usla än en själv på att agera klimatsmart. Förvisso åker jag bil, men min lilla FIAT är betydligt mindre belastande för klimatet än den enormt resurskrävande Teslan. Varför skall jag göra uppoffringar när andra inte gör det?
Pytteutsläppen: Man ser sina egna utsläpp som så små att de i det stora hela inte ens märks. Som om alla små bäckar aldrig blir en enorm flod.
Praktiken: Det går inte att få ihop livet med klimatsmart agerande. Likt den miljöpartistiske politikern som hävdade att han var tvungen att ta flyget för att få ihop sin kalender. Som om kalendern var huggen i sten, medan klimatvalet var flexibelt.
Viljan: Jag vill åka till Rom, och till Paris och till Madrid, och då vill jag inte sitta ändlösa dagar på försenade tåg. Detta vill jag, och det är jag förtjänt av.
Syndernas förlåtelse: Människan är svag och kan inte alltid göra det de egentligen vill, dvs det syndiga som är grunden för Paulus utsaga, där vi ger oss själva absolution, med hänvisning till vår svaghet. Som om vi inte kan vara starka.
Skambeläggandet: Den som gör något klimatskamligt, bemöter andras kritik av deras klimatförstörande agerande genom att hävda att de andra bara skambelägger dem, vilket är en omodern kristen syndaföreställning.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare ett argument, som jag hört ofta.
Regleringskravet: Vi har alla undanflykter och viljor, vilket alla legitimerande skäl ovan visar på, varför det krävs att någon annan, oftast staten, förhindrar mig, och andra, från att göra det felaktiga. Förbjud energislukande V8 i bilar. Den som vill njuta V8-ans muller får helt enkelt avstå.
Förnuftet står villigt till vår tjänst med att leverera legitimerande skäl till vårt agerande, det som styrs av vår vilja och vår svaghet. Samtidigt som Förnuftet med hånskratt gör oss medvetna om att skälen är bara legitimerande skäl.
Varpå Förnuftet fastslår sanningarnas sanning om oss, att hyckleriet är människans eviga följeslagare. Så som Paulus skaldar.
Den 24 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Nina Wormbs presenterade några skäl i en Understreckare (SvD 220905) som hon funnit att människor använde för att förklara varför de förvisso vet om klimatkrisen, och kan förstå vad som bör göras, men som ändock inte gör det som krävs. Paulus klagande, hans plågade upplevelse om dissonansen, den mellan insikten om vad som bör göras, och vad man gör.
Kontot: Klimatagerande är ett konto där man sätter in goda saker, som t ex att hela året cykla till arbetet istället för att åka energikonsumerande buss. Det pluset kan man sedan ta av när man t ex vill göra en kort flygtur till Paris en vårdag.
Useljämförelse: Man jämför sig med andra, som är mer usla än en själv på att agera klimatsmart. Förvisso åker jag bil, men min lilla FIAT är betydligt mindre belastande för klimatet än den enormt resurskrävande Teslan. Varför skall jag göra uppoffringar när andra inte gör det?
Pytteutsläppen: Man ser sina egna utsläpp som så små att de i det stora hela inte ens märks. Som om alla små bäckar aldrig blir en enorm flod.
Praktiken: Det går inte att få ihop livet med klimatsmart agerande. Likt den miljöpartistiske politikern som hävdade att han var tvungen att ta flyget för att få ihop sin kalender. Som om kalendern var huggen i sten, medan klimatvalet var flexibelt.
Viljan: Jag vill åka till Rom, och till Paris och till Madrid, och då vill jag inte sitta ändlösa dagar på försenade tåg. Detta vill jag, och det är jag förtjänt av.
Syndernas förlåtelse: Människan är svag och kan inte alltid göra det de egentligen vill, dvs det syndiga som är grunden för Paulus utsaga, där vi ger oss själva absolution, med hänvisning till vår svaghet. Som om vi inte kan vara starka.
Skambeläggandet: Den som gör något klimatskamligt, bemöter andras kritik av deras klimatförstörande agerande genom att hävda att de andra bara skambelägger dem, vilket är en omodern kristen syndaföreställning.
Jag skulle vilja lägga till ytterligare ett argument, som jag hört ofta.
Regleringskravet: Vi har alla undanflykter och viljor, vilket alla legitimerande skäl ovan visar på, varför det krävs att någon annan, oftast staten, förhindrar mig, och andra, från att göra det felaktiga. Förbjud energislukande V8 i bilar. Den som vill njuta V8-ans muller får helt enkelt avstå.
Förnuftet står villigt till vår tjänst med att leverera legitimerande skäl till vårt agerande, det som styrs av vår vilja och vår svaghet. Samtidigt som Förnuftet med hånskratt gör oss medvetna om att skälen är bara legitimerande skäl.
Varpå Förnuftet fastslår sanningarnas sanning om oss, att hyckleriet är människans eviga följeslagare. Så som Paulus skaldar.
Den 24 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
