I mitt hjärta sköljer känslorna. De säger:
Ni kom till oss, med er förmedeltida primitiva muslimska kultur, kryddat med skamkulturen. Vi gav er mat, husrum, utbildning, pengar, skola till era barn. Ni skapar utanförskapsområden, social oro, där speciellt era pojkar går bärsärk. Ni kräver att ni skall få bära skammens huvudbonad på arbetsplatser, att era förmedeltida normer skall reglera vad för mat som finns i skolan och på daghem. Nu gnäller ni över att situationen ni skapar, inte kan hanteras av staten. De stekta sparvarna som varsamt läggs i er mun är inte tillräckligt. Ni skall ha mer och mer, men skapar intet själva, annat än de problem som ni vill vi skall lösa åt er. Sluta gnäll och visa den styrka som tog er från ert land till vårt land. Gör något, annat än gnälla och skälla. Ta tag i er situation. Den är mindre skapad av oss, och mestadels skapad av er. Var inte otacksamma utan var tacksamma och kavla upp ärmarna och gör något. Starta med er själva. Ta hand om era pojkar. Lägg av med att kräva, kräva, kräva. Sätt igång och var lite svenskt ödmjuk och bidragande.
Så talar min själ. Där känslorna finns. Där minnet av min släkt finns. Där, inte minst, min far finns.
Men förnuftet säger att känslorna bör bäras inneslutna. Ty att framställa känslorna är inte lämpligt. Om jag gör det kommer jag att kategoriseras som än mer än en Sverigedemokrat.
Och visst, känslorna är inte noga med att se att människors agerande skapas i ett sammanhang, där Sverige, och inte bara invandrarna, skapar sammanhanget. Medan känslorna tycks fokusera på invandrarnas skuld och invandrarnas skyldigheter.
Men Förnuftet ger också känslorna rätt. Det har varit ett daltande utav guds nåd med invandrarna. Det svenska samhället har varit alltför tolerant mot invandrarnas kultur och beteende. Kanske det ändras sakta. Kanske snart kan en sådana som jag, som hävdar att hijaben är ett uttryck för en nästan fascistisk kultur, och därför får bäras som svastikan, på gatan, men inte på arbetsplatsen, som något annat än vidrig rasist. Men nej, vi är inte där än.
Numer tycker jag inte synd om invandrarna. Jag känner några. Deras svenskkunskaper är sådana att jag anser att de inte ansträngt sig tillräckligt mycket för att bli en del av det samhälle som ger dem mat, husrum, pengar och utbildning. Det är rimligt att, efter ett tag, då en person inte visar respekt, att bjuda tillbaka med samma kort, med bristande respekt.
Visst skall staten och samhället bjuda till. Men det skall också invandrarna. Vi är alla i samhället. Det svenska samhället. Där vi alla har ömsesidiga skyldigheter att lösa problemen eller att undkomma problemen. Att hävda det är varken främlingsfientlighet eller rasism. Det är att kräva samhällsansvar. Av alla.
Den 24 februari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin