I USA engagerar sig enormt stora och världsomspännande bolag som Apple, Coca Cola och Amazon, i frågan om hur vallagen skall se ut i Georgia. Som den refererade artikeln säger, normalt brukar bolag stödja republikaner, men det görs genom pengar och sällan genom uttalanden och egna politiska handlingar. Det nya är att de stödjer demokraterna, och det stödjer genom direkt politisk handling.
(https://www.svd.se/borsjattarnas-attack-mot-republikanerna )
Enligt den nya ideologin, hållbarhet, vari ingår CRS, dvs corporate social responsibility, ingår det i ett gott företags agerande att engagera sig i samhället. Det räcker inte, enligt denna ideologi, med att bolagen är engagerade i politisk handling genom deras produkter och genom deras agerande på alla sina faktormarknader, t ex arbetsmarknaden, utan de skall också delta i det politiska livet och delta i politiska aktioner.
Denna ideologi sprids genom FN, och bl a tutas in i svenska studenter genom att ett antal högskolor öppet, och utan skam, uttalat ägnar sig åt att indoktrinera studenter i denna ideologi. Från dessa studenter bör man då inte förvänta sig att få någon kritik mot att storbolag använder sina resurser åt att befrämja politiska uttryck. Ty, för dessa hållbarhetsindoktrinerade, har de fått lära sig, är detta något gott.
Denna ideologisering har spritt sig så att det som tidigare var otänkbart, att statliga myndigheter ägnade sig åt politik, är idag inte ens ifrågasatt, utan t o m hyllat. Där jag arbetar för närvarande, Linnéuniversitetet, ägnar sig universitetet oblygt åt att delta i vissa politiska demonstrationer, som Pride, medan de väljer bort t ex 1:a Maj.
Den gamla vänsterns mantra, att allt var politik, realiserades inte då, men har i den nya tiden realiserats. Idag kan en coca-cola-burk i handen vara en manifestation för vallagar i Georgia. Det kan mötas av en Pepsi-burk, som politisk manifestation.
En penetration av ideologi kan förvisso vara uttryck för demokrati, om man med demokrati menar folkflertalet och deras val. Men om folkflertalet översköljs av ideologi, från starka krafter, som man har svårt att värja sig från, eller inte kan värja sig från, då blir det en falsk demokrati, underkastad en ideologisk hegemoni.
Det svenska etablissemangets brännmärkning av Sverigedemokraterna som rasistiskt är ett exempel på hur en hegemonisk ideologi har tryckt tillbaka en politisk yttring. I Sverige finns en överordnad norm att rasism är usligt. Vare sig man är rasist eller ej, innebär uttrycket rasist som klistras på någon eller något, att den är dömd. Det har inneburit att Sverige förlorat minst fem år av rimlig, rationell debatt hur samhället skall vara ordnat kulturellt, t ex om invandrarna skall assimileras eller om mångkultur skall etableras genom integration.
Men är då inte dagens 18% Sverigedemokrater, och Moderaternas och KD:s, och numer t o m Liberalernas öppning för att beakta SD, ett uttryck för att demokrati, att folkliga strömningar, som erfar samhällsproblem, blir uppmärksammat? Den överordnade anti-rasism-ideologin har fått ge med sig, trots sitt starka stöd från etablissemanget.
Kanske samma demokratiska tendens kan finns i Georgia, vars vallagar kan kritiseras och behöver reformeras. Eller tar det än längre tid för demokratin i USA att göra sitt jobb, relativt de förlorade fem åren i Sverige, hindrad genom storbolagens politiska agerande?
Min sista fundering kring detta blir att ideologisering är ju inte av ondo i sig, ty ideologi innebär att visioner leder vårt agerande. Men ideologisering, där värderingar tas som givna och självklara, och hindrar det rationella samtalet, genom att känslomässigt stämpla debatten, blir likt skolastiken, ett slagsmål om påvens skägg, medan världen och dess problem fortgår.
Den 8 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/borsjattarnas-attack-mot-republikanerna )
Enligt den nya ideologin, hållbarhet, vari ingår CRS, dvs corporate social responsibility, ingår det i ett gott företags agerande att engagera sig i samhället. Det räcker inte, enligt denna ideologi, med att bolagen är engagerade i politisk handling genom deras produkter och genom deras agerande på alla sina faktormarknader, t ex arbetsmarknaden, utan de skall också delta i det politiska livet och delta i politiska aktioner.
Denna ideologi sprids genom FN, och bl a tutas in i svenska studenter genom att ett antal högskolor öppet, och utan skam, uttalat ägnar sig åt att indoktrinera studenter i denna ideologi. Från dessa studenter bör man då inte förvänta sig att få någon kritik mot att storbolag använder sina resurser åt att befrämja politiska uttryck. Ty, för dessa hållbarhetsindoktrinerade, har de fått lära sig, är detta något gott.
Denna ideologisering har spritt sig så att det som tidigare var otänkbart, att statliga myndigheter ägnade sig åt politik, är idag inte ens ifrågasatt, utan t o m hyllat. Där jag arbetar för närvarande, Linnéuniversitetet, ägnar sig universitetet oblygt åt att delta i vissa politiska demonstrationer, som Pride, medan de väljer bort t ex 1:a Maj.
Den gamla vänsterns mantra, att allt var politik, realiserades inte då, men har i den nya tiden realiserats. Idag kan en coca-cola-burk i handen vara en manifestation för vallagar i Georgia. Det kan mötas av en Pepsi-burk, som politisk manifestation.
En penetration av ideologi kan förvisso vara uttryck för demokrati, om man med demokrati menar folkflertalet och deras val. Men om folkflertalet översköljs av ideologi, från starka krafter, som man har svårt att värja sig från, eller inte kan värja sig från, då blir det en falsk demokrati, underkastad en ideologisk hegemoni.
Det svenska etablissemangets brännmärkning av Sverigedemokraterna som rasistiskt är ett exempel på hur en hegemonisk ideologi har tryckt tillbaka en politisk yttring. I Sverige finns en överordnad norm att rasism är usligt. Vare sig man är rasist eller ej, innebär uttrycket rasist som klistras på någon eller något, att den är dömd. Det har inneburit att Sverige förlorat minst fem år av rimlig, rationell debatt hur samhället skall vara ordnat kulturellt, t ex om invandrarna skall assimileras eller om mångkultur skall etableras genom integration.
Men är då inte dagens 18% Sverigedemokrater, och Moderaternas och KD:s, och numer t o m Liberalernas öppning för att beakta SD, ett uttryck för att demokrati, att folkliga strömningar, som erfar samhällsproblem, blir uppmärksammat? Den överordnade anti-rasism-ideologin har fått ge med sig, trots sitt starka stöd från etablissemanget.
Kanske samma demokratiska tendens kan finns i Georgia, vars vallagar kan kritiseras och behöver reformeras. Eller tar det än längre tid för demokratin i USA att göra sitt jobb, relativt de förlorade fem åren i Sverige, hindrad genom storbolagens politiska agerande?
Min sista fundering kring detta blir att ideologisering är ju inte av ondo i sig, ty ideologi innebär att visioner leder vårt agerande. Men ideologisering, där värderingar tas som givna och självklara, och hindrar det rationella samtalet, genom att känslomässigt stämpla debatten, blir likt skolastiken, ett slagsmål om påvens skägg, medan världen och dess problem fortgår.
Den 8 maj 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
