Jag hörde en person säga, angående Socialdemokraternas förslag till landstingets budget: ”Detta är inte en budget för en vit man.”
Jag skakade till. En skakning som dröjt sig kvar, som fortfarande sitter i min själ.
Ja, jag hörde rätt. En person som utger sig för att vara socialdemokrat, befinner sig i ett rasistiskt sammanhang, ett sammanhang som hon erkänner, ja, t o m bejakar, då uttrycket, ’inte en vit mans budget’, var det främsta sätt hon kunde beskriva budgetförslaget.
Så har således rasismen i Sverige penetrerat samhället, att ett parti, som alltid varit fri från rasism, nu bär rasismen. Inte i ytterkanten. Inte som en förvildad främlingskritisk persons virriga uttalande. Utan som en högt placerad socialdemokrats utsaga.
Den rasism hon företräder är den som etablerat sig i den grupp som kallas vänstern. Där odlas en rasism, kraftfullt förstärkt och uppburen av uttrycket intersektionalitet och dess identitetspolitik, där individer utgörs av, och erhåller värde från specifika karakteristiska.
Detta är det som kallas antirasism, och som utgör motsatsen till rasism. Det göt det identiskt med rasismen då den definierar sig på samma kategori, rasism. Det är därför antirasister kan prata om vita privilegier, som om privilegier är hänförliga till hudfärgen. Men de hänför det till hudfärgen, och blir på så sätt identiska med rasisterna. Skillnaden är blott det värde de sätter till privilegierna. Men bägge grundar dem i hudfärgen, dvs de är bägge rasister.
Därför behöver vi en annan term för den position som tidigare var Socialdemokraternas, där man tätt följde Martin Luther King i hans tal, att en individ avgörs av sitt agerande och inte av sin hudfärg. Kanske den forna socialdemokratiska positionen, den som grundar tanken på jämlikhet, kan vara icke-rasist. Genom ordet icke i icke-rasist, skapar man en motsägelse till rasismen som sammanhang, och tar därmed ställning mot både rasister och antirasister, och står utanför den kategorisering som rasismen skapar.
Att diskutera en enskild term kan förefalla futilt. Men termen ingår i en strömning som pekar på något större. Tidigare fanns vänster- och höger-skalan. Till vänster fanns tilltron till staten och kollektiva lösningar, till höger en tilltro till marknaden och privata lösningar. Bägge var dock fokuserade på individen, ty det var för den individuella friheten som bägge kämpade.
Medan högern fått en gökunge hos sig, Sverigedemokraterna, med vissa kollektivistiska inslag, som egentligen är rättmätigt ty kollektivet Nationen, är ju en högeridè, så har vänstern kollapsat. Där finns idag antirasister, dvs rasister. Där finns feminister som kämpar för fler kvinnor i styrelserna, men inte fler män i barnstugorna.
Därför bör de som tidigare kallade sig vänster, överge vänster-högerskalan, på det att de inte odlar rasismen. De får hävda att de står utanför den skalan.
Eller så är alternativet att idogt stå på sig som vänster och hävda att de som kallas vänster, är höger.
Den 21 februari 2021
Sven-Olof Collin
Jag skakade till. En skakning som dröjt sig kvar, som fortfarande sitter i min själ.
Ja, jag hörde rätt. En person som utger sig för att vara socialdemokrat, befinner sig i ett rasistiskt sammanhang, ett sammanhang som hon erkänner, ja, t o m bejakar, då uttrycket, ’inte en vit mans budget’, var det främsta sätt hon kunde beskriva budgetförslaget.
Så har således rasismen i Sverige penetrerat samhället, att ett parti, som alltid varit fri från rasism, nu bär rasismen. Inte i ytterkanten. Inte som en förvildad främlingskritisk persons virriga uttalande. Utan som en högt placerad socialdemokrats utsaga.
Den rasism hon företräder är den som etablerat sig i den grupp som kallas vänstern. Där odlas en rasism, kraftfullt förstärkt och uppburen av uttrycket intersektionalitet och dess identitetspolitik, där individer utgörs av, och erhåller värde från specifika karakteristiska.
Detta är det som kallas antirasism, och som utgör motsatsen till rasism. Det göt det identiskt med rasismen då den definierar sig på samma kategori, rasism. Det är därför antirasister kan prata om vita privilegier, som om privilegier är hänförliga till hudfärgen. Men de hänför det till hudfärgen, och blir på så sätt identiska med rasisterna. Skillnaden är blott det värde de sätter till privilegierna. Men bägge grundar dem i hudfärgen, dvs de är bägge rasister.
Därför behöver vi en annan term för den position som tidigare var Socialdemokraternas, där man tätt följde Martin Luther King i hans tal, att en individ avgörs av sitt agerande och inte av sin hudfärg. Kanske den forna socialdemokratiska positionen, den som grundar tanken på jämlikhet, kan vara icke-rasist. Genom ordet icke i icke-rasist, skapar man en motsägelse till rasismen som sammanhang, och tar därmed ställning mot både rasister och antirasister, och står utanför den kategorisering som rasismen skapar.
Att diskutera en enskild term kan förefalla futilt. Men termen ingår i en strömning som pekar på något större. Tidigare fanns vänster- och höger-skalan. Till vänster fanns tilltron till staten och kollektiva lösningar, till höger en tilltro till marknaden och privata lösningar. Bägge var dock fokuserade på individen, ty det var för den individuella friheten som bägge kämpade.
Medan högern fått en gökunge hos sig, Sverigedemokraterna, med vissa kollektivistiska inslag, som egentligen är rättmätigt ty kollektivet Nationen, är ju en högeridè, så har vänstern kollapsat. Där finns idag antirasister, dvs rasister. Där finns feminister som kämpar för fler kvinnor i styrelserna, men inte fler män i barnstugorna.
Därför bör de som tidigare kallade sig vänster, överge vänster-högerskalan, på det att de inte odlar rasismen. De får hävda att de står utanför den skalan.
Eller så är alternativet att idogt stå på sig som vänster och hävda att de som kallas vänster, är höger.
Den 21 februari 2021
Sven-Olof Collin
RSS-flöde
