På högskolan har hybridarbetet alltid funnits för akademikerna, men inte för administratörerna. I alla högskoleorganisationer som jag varit i, har det diskuterats om frånvaron, som man kallade hybridarbetet, kanske grundat på en misstanke att den som inte var närvarande, antingen skötte sin trädgård eller tjänade pengar som konsult, men inte bidrog till högskolans arbete.
Själv har jag pläderat för närvaro på institutionen, speciellt för de som har ansvar över den akademiska kulturen på institutionen, dvs professorer och docenter. Vilka är de som oftast har störst frånvaro, dvs hybriditet.
Jag bad en av mina förtrogna studenter att visa mig runt på högskolan, och visa mig platser där studenter tenderar att arbeta. Skälet till min förfrågan var att jag sedan min tid på Högskolan Kristianstad, som då lokalmässigt var organiserad för att skapa kontakter mellan studenter och lärare, hade insett att tillfälliga, spontana kontakter med studenter var befrämjande för dem, men också för mig. Samt, inte minst, för att det också var mycket roligt. För att kunna möjliggöra spontana kontakter, var jag tvungen att veta var studenterna befann sig, eftersom den högskolan inte var organiserad för att skapa spontana möten mellan lärare och student.
Med hybridarbete tycks spontana kontakttillfällen minska, både mellan kollegor och mellan student och lärare.
Men det är inte helt korrekt. En student kan närhelst den vill, eller på planerade spontantider från lärarens sida, ringa på läraren via Internet, som kan befinna sig på högskolan, hemma eller i Kharkiv. Förvisso är det inte lika spontant som när läraren råkar gå förbi arbetande studenter, där en propå på en fråga inte upplevs, vare sig från studenten eller läraren, som lika besvärande och påträngande som en uppringning. Men det är vida mer spontant än den inplanerade handledningstimmen var tredje vecka.
Jag tror att upplevelsen av frånvaro genom hybridarbetet beror på att vi ännu inte vant oss vid tekniken. Vi vet, sedan gammalt, att en promenad i korridoren, gör det möjligt att titta in hos professorn eller doktoranden, och prata lite strunt och att reflektera kring en sak man har i huvudet. Vi känner till uttrycket ’management by walking around’. Men man kan lika bra gå omkring i sina kontakter, ringa upp för ett videomöte fem minuter och sedan lägga på. Förvisso kunde man det tidigare eftersom telefonen fanns, men möjligheten med video innebär att man når närmare personen.
Dock, hybridarbetet innebär att man spontant kan nå personer man planerar möta. Men man kan inte nå de personer man inte känner, som man inte vill träffa, eller de som vill undvika en. I korridoren råder öppenhet, dvs att man får finna sig i att träffa alla som går där. Medan i hybridarbetets videovärld, kan man kontrollera vem man spontant möter.
Således, hybridarbete befrämjar spontana möten gentemot dem man önskar träffa, men minskar kontakten med de oönskade och oväntade. Hybridarbetets spontanitet är därför oerhört mycket mer kontrollerat än institutionsarbetet, vilket talar för att akademiska institutioner, där det oväntade kan vara befrämjande, bör hålla igen på hybridarbete.
En invändning mot institutionsnärvaro är att man förlorar så oerhört mycket tid på alla dessa spontana, oftast oväntade och oönskade mötena. Men det är inte en giltig invändning, ty alla människor kan säga: Förlåt, jag har inte tid just nu.
Den 3 maj 2023
Sven-Olof Yrjö Collin