Edward Blom, krönikör i Svenska Dagbladet, tar den 11 november ut surhet i förskott genom att tro att SvT:s program om Sveriges historia säkert kommer att framställa 1800-talet som man brukar framställa det, ett århundrade i misär relativt det århundrade som skulle komma, 1900-talet.
(https://www.svd.se/a/4oaqOq/edward-blom-svt-s-historieprogram-bor-inte-underskatta-1800-talet )
Han menar att framtiden, dvs 1900-talet för 1800-talet, är fel jämförelsepunkt. Ett århundrade skall jämföras med det man lämnat. Jämför man 1800-talet med 1700-talet ser man att färre dog av svält och sjukdomar och att det faktiskt var under 1800-talet som en viktig grund för det fantastiska 1900-talet lades, framväxten av arbetarrörelsen och av demokratiska idéer, vilket blommade ut på 1900-talet.
Han serverar oss modernitetens slagdänga, det blir bättre och bättre dag för dag. (https://www.youtube.com/watch?v=VTMG8oee4sE ).
Idag jämför vi inte dagens Sverige med det som kommer att komma. Det är ju omöjligt eftersom framtiden inte finns som realitet, blott som prognos och som förhoppning.
Men gentemot vilken tid skall vi utvärdera dagens samhälle? Skall vi göra det relativt 1965 eller relativt 1923?
Om vi jämför med 1923 har Blom all anledning att tro på modernismen. Mycket, mycket är oerhört mycket bättre. Blott några saker kan anföras mot dagens samhälle, t ex att kungen inte kan promenera på gatorna i Stockholm utan att ha säkerhetsvakter. Men då fanns arbetarrörelsen med sina fantastiska visioner och ambitioner. Då fanns drömmar och förhoppningar om en fantastisk framtid. Idag kan vi knappast säga att vi har en liknande rörelse som har sådana visioner. Inte ens miljörörelsen, som numer, när den verkligen behövs, tycks lida stora bakslag.
Om vi jämför med 1960-talet, då arbetarrörelsen och en hel del liberaler såg med nöjdhet på samhället, med sin ATP, med miljonprogrammets fina, rena bostäder med toalett inomhus och med en begynnande barnomsorg som befriade kvinnorna, så kan vi inte säga att vi har samma nöjdhet. Idag är vi tyngda av invandringens kostnader, med återkomsten av slummen, det vi idag kallar utanförskapsområden, eftersom den materiella misären inte finns där, men väl den mänskliga misären. Med så många unga som inte känner framtiden som en förhoppning, och där en del, i mycket unga år, ägnar sig åt att avrätta människor. Med unga kvinnor som lever i ett hedersförtryck som vi inte sett sedan 1800-talets början. Med en spridning av en förmedeltida föreställningsvärld, som även den minner om 1800-talet, då som kristendomens omänskliga förtryck, nu som islams förtryck.
Men visst är det bättre på andra sätt. En stor del av ungdomen får akademisk utbildning. Många familjer bor i spatiösa egnahem, med grillplats i trädgården. Paprika kan köpas året runt, och är prismässigt tillgängligt för alla. Många har inte, som på 60-talet, blott en liten bil med tvivelaktig säkerhet, utan man har en stor, oerhört säker bil, och en mindre bil, mindre säker, som skjutsar barnen till skolan. Dock, en skola som minskat sin förmåga att reducera den sociala barlasten.
Modernismen har fått sig en törn idag. Det blir inte bättre och bättre. Och kanske det värsta. Den utvecklingsoptimism som är kärnan i modernismen, har till stora delar övergett oss. Glädjen i tanken på att det blir bättre och bättre, dag för dag, tycks inte finnas. Framtiden tycks ha övergett oss.
Den 28 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/a/4oaqOq/edward-blom-svt-s-historieprogram-bor-inte-underskatta-1800-talet )
Han menar att framtiden, dvs 1900-talet för 1800-talet, är fel jämförelsepunkt. Ett århundrade skall jämföras med det man lämnat. Jämför man 1800-talet med 1700-talet ser man att färre dog av svält och sjukdomar och att det faktiskt var under 1800-talet som en viktig grund för det fantastiska 1900-talet lades, framväxten av arbetarrörelsen och av demokratiska idéer, vilket blommade ut på 1900-talet.
Han serverar oss modernitetens slagdänga, det blir bättre och bättre dag för dag. (https://www.youtube.com/watch?v=VTMG8oee4sE ).
Idag jämför vi inte dagens Sverige med det som kommer att komma. Det är ju omöjligt eftersom framtiden inte finns som realitet, blott som prognos och som förhoppning.
Men gentemot vilken tid skall vi utvärdera dagens samhälle? Skall vi göra det relativt 1965 eller relativt 1923?
Om vi jämför med 1923 har Blom all anledning att tro på modernismen. Mycket, mycket är oerhört mycket bättre. Blott några saker kan anföras mot dagens samhälle, t ex att kungen inte kan promenera på gatorna i Stockholm utan att ha säkerhetsvakter. Men då fanns arbetarrörelsen med sina fantastiska visioner och ambitioner. Då fanns drömmar och förhoppningar om en fantastisk framtid. Idag kan vi knappast säga att vi har en liknande rörelse som har sådana visioner. Inte ens miljörörelsen, som numer, när den verkligen behövs, tycks lida stora bakslag.
Om vi jämför med 1960-talet, då arbetarrörelsen och en hel del liberaler såg med nöjdhet på samhället, med sin ATP, med miljonprogrammets fina, rena bostäder med toalett inomhus och med en begynnande barnomsorg som befriade kvinnorna, så kan vi inte säga att vi har samma nöjdhet. Idag är vi tyngda av invandringens kostnader, med återkomsten av slummen, det vi idag kallar utanförskapsområden, eftersom den materiella misären inte finns där, men väl den mänskliga misären. Med så många unga som inte känner framtiden som en förhoppning, och där en del, i mycket unga år, ägnar sig åt att avrätta människor. Med unga kvinnor som lever i ett hedersförtryck som vi inte sett sedan 1800-talets början. Med en spridning av en förmedeltida föreställningsvärld, som även den minner om 1800-talet, då som kristendomens omänskliga förtryck, nu som islams förtryck.
Men visst är det bättre på andra sätt. En stor del av ungdomen får akademisk utbildning. Många familjer bor i spatiösa egnahem, med grillplats i trädgården. Paprika kan köpas året runt, och är prismässigt tillgängligt för alla. Många har inte, som på 60-talet, blott en liten bil med tvivelaktig säkerhet, utan man har en stor, oerhört säker bil, och en mindre bil, mindre säker, som skjutsar barnen till skolan. Dock, en skola som minskat sin förmåga att reducera den sociala barlasten.
Modernismen har fått sig en törn idag. Det blir inte bättre och bättre. Och kanske det värsta. Den utvecklingsoptimism som är kärnan i modernismen, har till stora delar övergett oss. Glädjen i tanken på att det blir bättre och bättre, dag för dag, tycks inte finnas. Framtiden tycks ha övergett oss.
Den 28 november 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
