Döm själv.
Jag deltog i mottagandet av flyktingarna 2015, ledd av min socialistiska solidaritetstanke. Vi är ett rikt land och människor som flyr från krig och politiskt förtryck har rätt till skydd. Det var min enkla tanke, helt i linje med FN:s flyktingkonvention från 1951. Jag skrattade extra åt mitt engagemang eftersom det skedde i Åkessons hemstad, Sölvesborg. Åkesson, mannen bakom Sverigedemokraterna, som var så negativa mot att, som jag tyckte, hjälpa människor i nöd.
Jag har ändrat mig, främst av två skäl. Jag har sett att alltför många flyktingar är resursstarka flyktingar. Starka i muskelstyrka, i våldsamhet, i pengar och i kontakter, vilket möjliggjort för dem att ta sig hela vägen till Sverige. Sverige har blivit en fristad, inte för flyktingar, utan för resursstarka flyktingar. Det som fått mig att beteckna svensk flyktingpolitik som darwinistisk där den starke får, medan den svage lämnas därhän. Mitt socialistiska, solidariska hjärta står inte till de starka, utan till de svaga. Därför ömmar jag idag mer för den flicka i flyktinglägret som riskerar att säljas till en kåt gubbe, än till de starka pojkar som tagit sig till Sverige.
Det andra skälet är att de som kom ofta var muslimer, där deras religion gör dem iskalla och intoleranta till andra kulturer. Medan man förvisso kan vara intolerant till andra kulturer, är det oerhört problematiskt om man är intolerant till den kultur som man tagit sig till och som tagit emot en. För mig, med min tacksamhetsvärdering, är det helt otänkbart att vara intolerant till den kultur som ger en mat, husrum och säkerhet. Kommer man som gäst till ett hus där man inte går med skor inomhus, tar man av sig skorna.
Den andra fråga där jag har ändrat ståndpunkt är palestinierna och deras rätt till sitt land. I 40 år har jag stått på deras sida och hävdats deras rätt. Jag har hårt kritiserat Israel för att vara en aggressiv ockupationsmakt med apartheidinslag. Detta gäller förvisso fortfarande. Men efter den 7 oktober vände sig mitt hjärta bort från palestinierna. Det var då muslimska palestinier organiserade i Hamas attackerade Israel. Det hade jag förvisso inte haft något problem med, ty Hamas befinner sig i krig med Israel. Men de muslimska palestinierna attackerade inte staten Israel, dvs dess militär. De attackerade förvisso även militärer, men framför allt attackerade de civila.
Nu kommer en sak som jag inser är en pinsamhet, som jag inser kan få dig att vilja hudflänga mig. Med all rätt, ty i detta är mitt hjärta starkare än mitt förnuft. Dessa muslimska palestinier, dessa monster förklädda till människor, attackerade kibbutzer.
Kibbutzer! En kibbutz är ett mänskligt samhälle som fortfarande bebos av människor som odlar drömmar om den solidariska människan. Många av dem är som jag, de är socialister. De monseriösa muslimska palestinierna i Hamas gick runt och mördade kibbutzens socialister, dess civila, dess män, kvinnor och barn. ’Dessa satans mördare’ mördade mitt folk! Genom den attacken har min syn förmörkats Nu skyms den av att palestinierna har blivit till palestinska, muslimska socialistmördare. Därmed är Palestinas sak inte längre min. Jag kan inte solidarisera mig med dem som mördar mig och mitt folk.
De två ändrade ståndpunkterna får mig att inta positioner som framstår som högerpositioner, lägre invandring, helst inga från muslimska länder, flyktingar hämtas från flyktingläger och inget stöd till den palestinska saken.
Men är det jag verkligen jag som har ändrat mig och blivit blå enligt Churchill?
Som socialist står jag på de svagas sida och vill därför hjälpa flickan i flyktinglägret.
Som demokratisk socialist bekämpar jag totalitära, vidriga ideologier. På 70-talet var det kampen mot kommunismen. Idag, år 2023, är det kampen mot islam och dess penetration av det svenska samhället.
Som solidarisk socialist vänder jag mig med kraft mot mördande av fredliga socialister som försöker realisera en dröm.
Jag tycker att jag värderingsmässigt har stått still, medan världen har rört sig. För mig är det helt ofattbart att en som borde vara socialist, Socialdemokraternas partiordförande, Magdalena Andersson, inte upprepar, om och om igen, ett fördömande av de muslimska socialistmördarnas monstruösa handling när de mördade vårt folk, socialisterna på kibbutzerna den 7 oktober. Idag fördömer hon Israels bombningar av Gaza, vilket förvisso är korrekt, men det är samtidigt oförlåtligt och oacceptabelt att inte samtidigt med kraft fördöma och uppmärksamma att bombningarna utlöstes av mördandet av socialister.
Jag hade kunnat tynga framställningen med fler exempel på förändringar i omvärlden, men detta inlägg är redan för långt, och rimligtvis likgiltigt för dig då det bara rör ett fenomen som dagens initierade beskriver på samma sätt som Galileo gjorde: ’Och likväl rör hon sig’.
Men för mig framstår Churchills utsaga som felaktig, ty det är inte jag som blivit blå utan omvärlden.
Den 3 december 2023
Sven-Olof Yrjö Collin