Sedan kom Rysslands angrepp på Ukraina. För första gången var människor som jag kände, som var mina vänner och bekanta, utsatta för krigets terror. De berättade hur de hörde flyglarmet och snabbt tog sig till skyddsrum. Hur de hade svårt att somna på natten, eftersom öronen var på helspänn för att höra flyglarmet.
Och nu, två år efter krigets början, har flyglarmet blivit en vana, krigets ångest har blivit en del av vardagen. Somliga har fått en nästan likgiltig inställning till livet. När de vaknar på morgonen säger de: ’jaha, jag får leva idag också, i alla fall denna morgon’.
Genom mina ukrainska vänner tänkte jag inte kriget, utan upplevde det.
Då började min sympati för palestinierna att minska. Jag såg hur människor sprang på gatan i Tel Aviv. Flyglarmet ljöd. Det var varningen för raketerna från Gazaremsan, avfyrade av muslimska palestinier i Hamas eller annan terrorgrupp. De springer mot skyddsrummen. Ständigt denna beredskap mot terrorn från Gaza. Den ständiga beredskap, som blivit vardag, som satt sig i själen.
Genom mina vänner och bekanta i Ukraina, har nu empatin för Israelerna fått det humana material det saknade tidigare. Den intellektuella upplevelsen blev en emotionell upplevelse.
Sedan kom 7 oktober 2023. De som stått för raketterrorn, de muslimska palestinierna på Gaza, invaderade Israel. Där förlorade palestinierna min sympati. Inte när de angrepp israelisk militär. De muslimska palestinierna befinner sig i krig med Israel. Då är det helt legitim att angripa den andra statens krigsmakt.
Men de angrepp en stor musikfest. Som saknade militär betydelse. Och sedan det som definitivt avslutade min sympati. De muslimska angriparnas angrepp på kibbutzerna.
Kibbutzer befolkades av många socialister, som närde den socialistiska drömmen. De var mycket benägna att ta till sig palestinier, att ha fester och arrangemang tillsammans med palestinier. Vi socialister tror ju på samhörighet, inte under en ideologi, utan som människor. Men de muslimska palestinierna brydde sig inte om socialisternas drömmar. De mördade urskillningslöst.
Jag fick höra hur kibbutzernas folk gick in i skyddsrummen i sina hus och försökte freda sig. Hur mycket jag än hört om det tidigare, var det först nu som det uppenbarade sig för mig. Många hus på kibbutzen hade ett rum i huset som var ett speciellt skyddsrum, med ståldörr och med kraftiga väggar.
Så vardaglig har terrorn blivit att husen byggs med rum som skall hantera den dagliga terrorn. Rummet skall finnas där, ständigt närvarande, ständigt beredd att ta emot de som flyr för den palestinska terrorn. Rummet finns där. Varje dag går man in och ut ur det, och påminns om terrorn. Terrorn är en del av vardagen.
Terrorn finns i själen, finns i vardagen och finns genom skyddsrummet i varje huskropp. Ett helt samhälle, med en ständig beredskap för rädsla, med en ständig beredskap mot terror. Ett samhälle där terror är en del i vardagen.
Jag må vara dum i huvudet och onödigt trög, men jag medger att det är först genom Ukrainakriget och angreppet på Kibbutzernas socialister som jag, inte som huvud, med intellektet, utan som människa, med själen, upplevt den terror som idag motiverar Israels våldsamma, och för civilbefolkningen oerhört dödliga angrepp på de muslimska palestinierna.
Intellektuellt kan jag fördöma Israels angreppskrig. Men emotionellt, som människa, är jag ur stånd att fördöma.
Den 3 februari 2024
Sven-Olof Yrjö Collin