I min blogg försöker jag vara så öppen som det är möjligt. Men ibland anonymiserar jag berättelser, på det att personer inte enkelt skall kunna identifieras, trots att det är personer som borde vara beredda att offentligt stå för sitt agerande. Jag låter täckelsen falla blott när det är personer som gör sådana övertramp att jag inte klarar av att anonymisera då personerna kränker och begår våld mot mina käresta visioner och principer om akademiskt arbete.
Till det absolut absurda hör att de indikationer jag har för bloggens kostnad kan jag inte yppa då det kan medföra men för de, som via sina informationer till mig, gett mig tillgång till dessa indikationer.
Jag har historier som jag så gärna skulle vilja berätta, helst med namns nämnande, eftersom de visar på högskolors och individers märkliga agerande som egentligen inte blott borde berättas på en blogg, utan få all offentligt ljus på sig. Men de går inte att berätta ty hur mycket jag än anonymiserar, kommer aktörerna att förstå att det är de som förekommer i historien och den information jag presenterar kommer osvikligen att peka mot en individ på arbetsplatsen. Den individen, är min tro, kommer att få känna på organisationens och aktörens förmåga till sanktioner. Mitt agerande, genom att berätta om historien, kommer därför att påverka en individ som behöver sin anställning och sin arbetsro, och som är helt oskyldig i historien, annat än att ha gett mig information.
Då kan man undra hur det står till med min pliktkänsla, att jag måste agera för det som jag finner är det rätta, oaktat konsekvenserna.
Jag tycker själv…givetvis…att jag följer min plikt när det gäller mig själv, att tala utan att se på konsekvenserna för mig själv. Den 26 februari 2018 gjorde jag det som jag var tvungen till, enligt min akademiska plikt, att kämpa för den akademiska friheten genom att i en debattartikel i lokaltidningen framföra min ståndpunkt att ingen, ingen, har rätten att kränka min akademiska frihet: ”Inte Kungen, Statsministern, Ärkebiskopen och Rektor tillsammans kan ge minsta direktiv till en akademisk lärare, så länge den står stadigt på den akademiska värdegrunden.” (https://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ).
Jag förstod att kostnaden för mig skulle bli avsevärd. Dock trodde jag inte att jag några få månader senare,1 juni 2018, skulle stå utanför högskolan, med förlorad anställning. Men, jag ångrar inte mitt agerande det minsta, ty står man inte upp för den akademiska friheten, oaktat kostnaden för en själv, är man inte värdig den akademiska friheten.
Men pliktens konsekvensneutralitet, dvs att inte se till konsekvenserna vid agerande, kan blott avse en själv, inte andra, speciellt inte andra som man inte önskar ett elände eftersom man uppskattar dem och har dem kära.
Därför skall du lita på att allt jag har att berätta om livet på en högskola eller universitet, berättas inte här. Högskolors akademiska administratörer har tillgång till organisationers sanktionssystem, som, likt islams nutida repressiva kraft, lägger en tung filt av tystnad över fenomen som borde vara offentliga.
Jag har förvisso tänkt på möjligheten att skriva ner dessa berättelser och ha dem beredda för publikation om situationen kräver det, så som jag har skrivit en bok, Exodus, där jag beskriver intermezzon på Högskolan Kristianstad som föregick mitt avsked.
En person har rekommenderat mig att inte skriva ner de historier som inte kan offentliggöras p g a effekter på människor som jag har kära, då det innebär att leva i det förgångna, när livet skall levas för dagen och för morgondagen. Mitt försvar på den kritiken är att mina berättelser inte pekar på det förgångna, utan på det som sker idag, med avsevärda konsekvenser.
Men, olikt Lars Vilks, som genomförde sitt konstprojekt, till oerhörda kostnader, inte bara för sig själv, utan för andra, varav en stod honom mycket kär, kommer denna blogg att sakna många historier som borde berättas, men som jag inte berättar, i omsorg om människor som jag har kära.
På så sätt finns högskolors omertà även här.
Den 11 september 2022
Sven-Olof Yrjö Collin